Får det vara lite heroin?

I lördags överskred vi budgeten. Då hade vi, sedan första januari, förbrukat så mycket resurser som Jorden klarar av att generera på ett år. Förra året skedde det den 25:e september, i år alltså en månad tidigare. Lite drygt en vecka tidigare deklarerade Reinfeldt att man vill minska de ekonomiska klyftorna i Sverige genom att sänka skatten för höginkomsttagarna. Ska vi ta och titta lite närmre på det här?

Att skattesänkningar riktade specifikt till höginkomsttagare skulle minska de ekonomiska klyftorna är precis så befängt som det verkar. Däremot brukar det sägas att skattesänkningar riktade till höginkomsttagare också gynnar låginkomsttagare.

Tanken att låginkomsttagare gynnas av skattesänkningar, även om dessa i första hand tillfaller höginkomsttagare, tycks bygga på två antaganden. Dels menar man att även om vissa (höginkomsttagare) får större skattesänkningar än andra (låginkomsttagare) så innebär ju detta att alla trots allt får skattesänkningar, och därigenom mer pengar över. Dessutom, sägs det, kommer dynamiska effekter medföra att den ökade rikedomen som höginkomsttagarna får, även kommer låginkomsttagarna till godo.

I det första fallet stämmer möjligtvis antagandet om man ser till absoluta, istället för relativa, tal. Om person A får 100kr mer i plånboken och person B får 150kr mer i plånboken, så har ju båda bevisligen fått mer pengar i plånboken. Å andra sidan säger det här ingenting om eventuellt ökade utgifter för t.ex. sjukvård, förskola o.s.v., vilket visar på vikten av en helhetssyn och inte bara ett snävt skattefokus. Ser vi istället till relativa tal blir det uppenbart att person A missgynnas på person Bs bekostnad. Det är här de dynamiska effekterna kommer in.

Med lägre skatt frigörs pengar för konsumtion samtidigt som företagens lönekostnader går ner. Efterfrågan på varor går upp och med den går även efterfrågan på personal upp. Tillsammans leder det här till ökad tillväxt, fler jobb och större rikedom. Marika Lindgren Åsbrink på Storstad gör en föredömlig genomgång av varför det här inte fungerar - sammanfattat och väldigt förenklat kan man säga att dynamiska effekter handlar mer om önsketänkande än någon form av objektiv sanning.

Anledningen till det är enkel. Hela teorin bygger på antaganden om mänskligt beteende. Men mänskligt beteende är komplext - icke-linjärt - och bygger på sannolikhet snarare än strikta, kausala, orsakssamband. Det är visserligen möjligt att de dynamiska effekterna blir de som t.ex. Anders Borg hoppas på, men det är också möjligt att de inte blir det. Om han satsade sina egna pengar skulle jag inte ha några problem med det, men nu är det hela Sveriges ekonomi som ligger på bordet.

Men det finns ett större problem här. Teorin fungerar i praktiken som ett gigantiskt pyramidspel där toppen drar med sig hela pyramiden uppåt. Hela resonemanget bygger på en evig ekonomisk tillväxt, och evig ekonomisk tillväxt bygger på oändliga resurser. Samma resurser som tog slut i lördags.

Att använda evig ekonomisk tillväxt som motor i ett konsumtionssamhälle innebär inte bara att vi skjuter långt över målet för ekologisk hållbarhet, det är dessutom ungefär lika rationellt som att skjuta heroin för att hantera en ångestfull vardag. Det kanske får oss att leva i paradiset på kort sikt, men på lång sikt dödar det oss garanterat.

Så. Får det vara lite heroin?

Jakob Lundgren, Jesper Räf och Göran Hådén skriver även de om denna "Overshoot Day".

Gröna östgötar: Eva Karlsson och Mattias Stenberg skriver båda om dagen då resurserna tar slut. Friederike Gerlach skriver om den oförsvarliga svenska vapenexporten. Stefan Arrelid skriver om Ostlänken. Margareta Fransson ifrågasätter Timbros debattutspel om att kultur är slöseri med landstingsmedel. Charles Pylad skriver om folkpartiets tragiska utveckling från socialliberala till nationalistiska.

Andra lästips: Nannan Lundin utvecklar varför företagspolitik handlar om mer än bara skatter. På Kuniri kan man läsa om varför "arbetslinjen" är i grunden farlig.