Wednesday, September 8, 2010

De isolerade sakfrågornas gissel

Det har inte skrivit så mycket här på sistone, något som beror på flera orsaker. Dels har jag haft mindre tid över på grund av att jag återupptagit mina studier, men en kanske ännu större anledning är att jag börjat tröttna lite på debatten i valrörelsen. Det här valet tycks till stor del handla om mer eller mindre isolerade sakfrågor, med en närmast total avsaknad av större övergripande ideologiska perspektiv.

Att det har blivit så beror säkerligen på flera faktorer. Den politiska debatten anpassas efter medierna, och handlar mer om korta, snärtiga svar på snabba frågor. Alla dessa valkompasser och enkäter på nätet ger intrycket av att valet handlar om att ta ställning till en uppsjö sinsemellan oberoende sakfrågor. Det här sker på bekostnad av djupare diskussioner och genuin samhällskritik.

Det är inte bara tråkigt, det är också ett reellt politiskt problem. Enfrågepartier som Moderaterna och Sverigedemokraterna gynnas onekligen av en sådan utveckling. Moderaterna driver sin idé om skattesänkningar som en universallösning, och Sverigedemokraterna driver på motsvarande sätt sin idé om ett totalstopp för invandring som en universallösning. Deras förenklade världsuppfattningar understöds av idén om politiken som en uppsättning sakfrågor, där större sammanhang och relationer glöms bort eller osynliggörs.

Men politik handlar inte bara om dessa enskilda sakfrågor, även om de också kan vara viktiga. Politik handlar om att se, möta och hantera de problem och situationer vi ställs inför - och eftersom vi aldrig på förhand kan veta exakt vilka problem och situationer som kan tänkas dyka upp, kan vi inte heller veta vilka sakfrågor som kommer vara viktiga och relevanta imorgon. Likaså handlar politik om avvägningar mellan alla dessa sakfrågor, och om hur vår lösningar på ett problem har effekter på ett annat problem. Men inte heller här ger en ensidig diskussion kring de enskilda, och isolerade, sakfrågorna någon större vägledning. Det intressanta borde vara den övergripande synen, den grundläggande hållningen och om man så vill den "ideologiska kompassen".

I en kort ledare i lördagens DN, skriver Johannes Åman om alla dessa valkompasser och enkäter. Mot slutet konstaterar han att de viktigaste skillnaderna mellan socialdemokrater och vänsterpartister inte fångas "i några samlingar av sakpolitiska enkätsvar". Istället menar han att dessa skillnader ligger i deras "skilda hållningar till politik som kollektivt beslutsfattande" och hur "Socialdemokraterna har en tradition av ansvarstagande och kompromisser" samtidigt som vänsterpartisterna är "mer ideologiskt renläriga - och världsfrånvända". Den spänningen, säger han till sist, "finns nu inbyggd i den rödgröna alliansen".

Åman har både rätt och fel i det han skriver. Det riktigt intressanta är att han vänder sig mot alla dessa sakfrågor och menar att de inte ger en rättvisande bild av politiken, och i nästa mening menar att ett parti som tar de större sammanhangen på allvar är "världsfrånvänt". Spänningen som han säger finns inbyggd i det rödgröna samarbetet är ju i själva verket något bra, och något som uppenbarligen saknas inom Alliansen. Där tycks man istället vara väldigt eniga i sin beskrivning av verkligheten som bestående av enkla beståndsdelar - sakfrågor - med enkla och tydliga svar. Det är kanske lätt att uppfatta det som att vara världstillvänd, men i själva verket handlar det om att bara se till ytan.

Men vad Åman är ute efter är troligtvis att skrämmas med kommunistspöket, om än något inlindat. Där är han helt fel ute. Både Socialdemokraterna och vi i Miljöpartiet har en tydlig ideologisk grund och ett kritiskt förhållningssätt till samhället. Må så vara att Socialdemokraterna under Persson tonade ner samhällskritiken avsevärt, till förmån för en mer nyliberal hållning, men traditionellt och historiskt finns den där. Den skulle däremot må bra av att uppdateras något. Att Miljöpartiets politik är i grunden samhällskritisk är inte någon hemlighet. Problemet är att det inte riktigt förts fram och synliggjorts i årets valrörelse - just eftersom den kommit att handla så mycket om de där isolerade sakfrågorna.

Avsaknaden av samhällskritiska perspektiv i valrörelsen är ett gissel, och anledningen till att jag själv börjar tröttna lite. Frågan är om det inte också kan kosta oss rödgröna en, för Sverige och även i förlängningen omvärlden och miljön, välbehövlig valseger.

5 comments:

  1. Kortsiktiga, glättiga och PR-vänliga beslut är normen, såväl inom politiken som företagskulturen och alltmer även i vår allmäna socialkultur.

    Det är inte ens populism. Snarare handlar det om en evig duell där vänsterblocket bygger och lappar utan framförsikt och högerblocket avvecklar och sliter sönder allt de kan så fort de kommer till makten, allt under välsmorda slogans och tillrop.

    Riksdagen har sedan länge förlorat greppet om verkligheten. Till och med partier som V och MP verkar ha svårt att se sina ideologiska grunder och långsiktiga strävanden i ögonen efter alla klämkäcka, stylade valkampanjer, vilket onekligen passar M utmärkt, eftersom deras ideologiska grund alltid varit något de helst inte talar om.

    Sanning och ärlighet har blivit kontroversiell extremism i politiken. Maximen är att bara lyssna om man inte kan förneka eller rentav blåljuga. Verkligheten är för komplex och smutsig för att passa på de glansiga kampanjfotona; den får inte plats i en smäcker slogan -- alltså avfärdas den som omöjlig.

    Jag kanske låter bitter, men det här är vad jag ser. Hoppet och möjligheterna finns -- som det alltid gjort -- hos gräsrötterna och oss farliga radikaler som vågar höja blicken över den egna lilla täppan och se verkligheten utan skygglappar.

    ReplyDelete
  2. Väldigt bra inlägg. Jag har länkat från min blogg.
    Häng i! Vi behöver dig. :-)

    ReplyDelete
  3. Lustigt nog bloggade jag lite om det där "kommunistspöket" tidigare idag. Och så surfar jag in här och läser detta...det ligger i luften.

    ReplyDelete
  4. Ahni: Jo, jag håller delvis med, även om jag (givetvis) tror att det går att ändra eller kämpa emot något. Men jag tror ett av de stora problemen, och en av de stora svårigheterna, är att anpassa språket efter rådande förhållanden (eller diskurs) utan att för den skull anamma de olika modeller och synsätt som också finns där. Ska man föra fram ett budskap inom en nyliberal diskurs krävs det närmast att man använder åtminstone samma ord - men då är ju risken stor att man också tar samma utgångspunkter och samma verklighetsbeskrivning. Det är knepigt, men jag tror det går!

    Lottie: Tack! Börjar känna att jag får tillbaka lite ork nu, får se hur länge det (och långt) det räcker :)

    Tobbe: Ja, jag läste det - det har överhuvudtaget fullkomligen haglat diverse synkroniciteter över mig på sistone. Vet inte riktigt vad det beror på, men kul är det!

    ReplyDelete
  5. ...och en dag senare jämför Hägglund (V) med rasister...

    ReplyDelete