De isolerade sakfrågornas gissel

Det har inte skrivit så mycket här på sistone, något som beror på flera orsaker. Dels har jag haft mindre tid över på grund av att jag återupptagit mina studier, men en kanske ännu större anledning är att jag börjat tröttna lite på debatten i valrörelsen. Det här valet tycks till stor del handla om mer eller mindre isolerade sakfrågor, med en närmast total avsaknad av större övergripande ideologiska perspektiv.

Att det har blivit så beror säkerligen på flera faktorer. Den politiska debatten anpassas efter medierna, och handlar mer om korta, snärtiga svar på snabba frågor. Alla dessa valkompasser och enkäter på nätet ger intrycket av att valet handlar om att ta ställning till en uppsjö sinsemellan oberoende sakfrågor. Det här sker på bekostnad av djupare diskussioner och genuin samhällskritik.

Det är inte bara tråkigt, det är också ett reellt politiskt problem. Enfrågepartier som Moderaterna och Sverigedemokraterna gynnas onekligen av en sådan utveckling. Moderaterna driver sin idé om skattesänkningar som en universallösning, och Sverigedemokraterna driver på motsvarande sätt sin idé om ett totalstopp för invandring som en universallösning. Deras förenklade världsuppfattningar understöds av idén om politiken som en uppsättning sakfrågor, där större sammanhang och relationer glöms bort eller osynliggörs.

Men politik handlar inte bara om dessa enskilda sakfrågor, även om de också kan vara viktiga. Politik handlar om att se, möta och hantera de problem och situationer vi ställs inför - och eftersom vi aldrig på förhand kan veta exakt vilka problem och situationer som kan tänkas dyka upp, kan vi inte heller veta vilka sakfrågor som kommer vara viktiga och relevanta imorgon. Likaså handlar politik om avvägningar mellan alla dessa sakfrågor, och om hur vår lösningar på ett problem har effekter på ett annat problem. Men inte heller här ger en ensidig diskussion kring de enskilda, och isolerade, sakfrågorna någon större vägledning. Det intressanta borde vara den övergripande synen, den grundläggande hållningen och om man så vill den "ideologiska kompassen".

I en kort ledare i lördagens DN, skriver Johannes Åman om alla dessa valkompasser och enkäter. Mot slutet konstaterar han att de viktigaste skillnaderna mellan socialdemokrater och vänsterpartister inte fångas "i några samlingar av sakpolitiska enkätsvar". Istället menar han att dessa skillnader ligger i deras "skilda hållningar till politik som kollektivt beslutsfattande" och hur "Socialdemokraterna har en tradition av ansvarstagande och kompromisser" samtidigt som vänsterpartisterna är "mer ideologiskt renläriga - och världsfrånvända". Den spänningen, säger han till sist, "finns nu inbyggd i den rödgröna alliansen".

Åman har både rätt och fel i det han skriver. Det riktigt intressanta är att han vänder sig mot alla dessa sakfrågor och menar att de inte ger en rättvisande bild av politiken, och i nästa mening menar att ett parti som tar de större sammanhangen på allvar är "världsfrånvänt". Spänningen som han säger finns inbyggd i det rödgröna samarbetet är ju i själva verket något bra, och något som uppenbarligen saknas inom Alliansen. Där tycks man istället vara väldigt eniga i sin beskrivning av verkligheten som bestående av enkla beståndsdelar - sakfrågor - med enkla och tydliga svar. Det är kanske lätt att uppfatta det som att vara världstillvänd, men i själva verket handlar det om att bara se till ytan.

Men vad Åman är ute efter är troligtvis att skrämmas med kommunistspöket, om än något inlindat. Där är han helt fel ute. Både Socialdemokraterna och vi i Miljöpartiet har en tydlig ideologisk grund och ett kritiskt förhållningssätt till samhället. Må så vara att Socialdemokraterna under Persson tonade ner samhällskritiken avsevärt, till förmån för en mer nyliberal hållning, men traditionellt och historiskt finns den där. Den skulle däremot må bra av att uppdateras något. Att Miljöpartiets politik är i grunden samhällskritisk är inte någon hemlighet. Problemet är att det inte riktigt förts fram och synliggjorts i årets valrörelse - just eftersom den kommit att handla så mycket om de där isolerade sakfrågorna.

Avsaknaden av samhällskritiska perspektiv i valrörelsen är ett gissel, och anledningen till att jag själv börjar tröttna lite. Frågan är om det inte också kan kosta oss rödgröna en, för Sverige och även i förlängningen omvärlden och miljön, välbehövlig valseger.