Vad hände med medborgarperspektivet?

Dagens kanske största överraskning kommer i form av en vettig krönika i SvD, som dessutom inte bara kritiserar regeringen utan kritiserar dess enastående ideologiska enögdhet. Det handlar om hur privatiseringar inte alltid är bra, ibland rent dåliga - med ett Apotektsmonopolets avskaffande som ett tydligt exempel.

Som för att extra tydligt driva hem artikelförfattarens poäng, kommenterar den centerpartistiska bloggen Departementet det hela:

"Sen önskar Ola Wong att vi ska ta efter den högsta politiska ansvariga bakom massakrerna på Himmelska Fridens Torg 1989."

Detta som ett svar på att Wong kritiserar den katastrofala avregleringen av tågtrafiken. Man gör sig lustig över att Wong refererar till en reform som vid tillfället ännu inte trätt i kraft, men det krävs inte allt för mycket skarpsinne för att inse att Wong faktiskt har rätt. Även om han tyvärr inte uttrycker det tillräckligt tydligt.

Problemet som Wong beskriver ligger i hur ansvaret för järnvägsunderhåll och -trafik lagts ut på separata aktörer. Det var dessutom så att man vid upphandlingstillfället (runt 1999) räknade med de 10 senaste åren - år då vi haft väldigt milda vintrar. Det man inte räknade med i kalkylen var konsekvenserna av riktigt, riktigt kalla och snörika vintrar. Det är inte heller svårt att inse att när ett företag ska gå med största möjliga vinst får kraftig snöröjning, som kanske bara behövs en gång vart 10:e år, snabbt stryka på foten. Alltså ytterligare stöd för att all verksamhet inte gör sig bättre i privat, konkurrensutsatt och i första hand vinstinriktad regi.

Är det då konstigt att man önskar sig mindre av ideologiska skygglappar, och mer av verklighetsanpassning? Som var det Wong faktiskt berömde Deng Xiaoping för. Men eftersom centern är så vanvettigt förblindade av sin renläriga ideologi slår de fullkomligt bakut och drar fram Himmelska Fridens Torg. Vilket alltså ytterligare visar på Wongs poäng.

Birger Schlaug kommenterar däremot väldigt bra i ett blogginlägg:

"Socialister har under årtiondena haft sitt statliga perspektiv, borgarna har sitt vinstperspektiv. Vem tar sig an medborgarperspektivet?"

Att ta medborgarnas perspektiv borde vara grundläggande, det är trots allt för oss som både stat och marknad finns till, inte tvärtom. Visst, man kan hävda att en stark stat och en fri marknad är förutsättningar och garanter för att vi ska kunna leva väl, men det finns alltid en risk att man sätter antingen stat eller marknad före medborgare och slutar se dem som redskap för medborgarna. Både stat och marknad är sekundära och instrumentella, deras värde bedöms utifrån vilken nytta vi som medborgare har av dem.

Det kortsiktigt mest effektiva är inte alltid det bästa, om man i sin effektivitetsiver glömmer bort slutmålet, och tappar bort det mänskliga perspektivet. Vi kan skapa ett aldrig så effektivt system om vi helt bortser från mänskliga värden, men vilken värld är det vi då har att leva i?