Det är olyckligt, men kanske inte förvånande, att integrationspolitiken har associerats så starkt med invandringspolitiken. Faktum är ju att de två inte har mer med varandra att göra än med andra områden, såsom skolpolitik, välfärdspolitik, fördelningspolitik o.s.v. "Integration" är inte något som existerar i ett vakuum eller endast berör de som kommer till Sverige från ett annat land. Det är inte integrationspolitiken i sig som är felet, det är hur den samverkar med övriga samhället. Vill man hårddra det kan man säga att det är samhället det är fel på, inte integrationspolitiken.
För att kunna "integreras" måste det finnas något att integreras med eller i. Traditionellt har detta något varit någon form av nationalstat, åtminstone här i Europa, och åtminstone sedan den Westphaliska freden 1648. Inom nationalstaten fanns en tydlig nationell identitet, grundad i tanken om "ett folk, ett land". Idag, och i takt med en ökad globalisering, börjar nationalstaten krackelera. Det är t.ex. inte längre självklart vem som är en "etnisk svensk", vad som är att anse som "typiskt svenskt" och vilka de "svenska värderingarna" är.
Att samhällen förändras är i sig varken något nytt eller något konstigt. Förändring ligger i samhällets natur - ett samhälle är inte något statiskt för evigt givet. Vad som däremot är nytt är takten i förändringen. Tidigare kunde det gå en livstid utan att några större samhällsförändring ägde rum - idag sker stora förändringar närmast varje år. En naturlig följd av detta är att även värderingar, som tidigare framstod som evigt sanna, också de förändras markant under en persons livstid.
Det är dock inte bara inom enskilda samhällen som vi ser en accelererande förändring. Hela det globala landskapet förändras. Vad som förut var lokala byar, utspridda i en till synes oändligt stor värld (i vissa fall bokstavligt oändlig) är idag en global gemenskap. Avstånden, inte bara de fysiska utan även de temporala, krymper. Aldrig tidigare har det varit lika enkelt att färdas långa sträckor, Stockholm till Kuala Lumpur på 18 timmar är inte särskilt märkvärdigt. Det samma gäller information, som färdas över globen i nära nog ljusets hastighet via fiberoptiska kablar. Världen är inte längre en stor, okänd vit fläck på kartan.
Det här påverkar naturligtvis de grundläggande värderingarnas rationalitet. I den "gamla världen" var det relativt lätt att identifiera "vi" gentemot "dom". "Vi" var en homogen grupp som kämpade mot "dom" för sin överlevnad i en till stor del okänd, skrämmande och kaotisk värld. Att då slå vakt om den egna gemenskapen kan tyckas vara rationellt. Men i den "nya världen" är "vi" inte längre lika lätta att identifiera och särskilja från "dom". "Vi" består av en mängd subkulturer, med sinsemellan väldigt skiftande värderingar, intressen och utgångspunkter. På samma sätt med gruppen "dom". I många fall är likheten större mellan en subkultur i gruppen "vi" och en i gruppen "dom", än mellan två subkulturer inom gruppen "vi".
Vi står alltså inför ett problem. Den grund som förut fanns för nationalstaterna håller på att vittra sönder. Det är t.ex., som sagt, inte längre självklart vad som är en "etnisk svensk". Man pratar om moraliskt förfall, om minskad solidaritet, om en skenande individualism. Lösningen som brukar erbjudas är oftast konservativ, vilket inte är så konstigt. Ställd inför något nytt och okänt vänder människan sig gärna till det trygga och bekanta. Problemet är att förutsättningarna ser radikalt annorlunda ut idag, jämfört med för bara 50 år sedan.
Vi kan välja att krampaktigt hålla fast vid någon form av nationell identitet eller så kan vi ta steget fullt ut till en global gemenskap.
Det tidigare alternativet skulle, i förlängningen, leda till det Samuel Huntington benämner "the clash of civilizations" - när mer eller mindre isolerade kulturella enheter, civilisationer, möts i en krympande värld uppstår naturligt konflikt dem emellan om de allt mer begränsade resurser vi har att tillgå. Varje grupp ser till sina egna intressen och idén om "vi" och "dom" upprätthålls, den blir rentav ett grundfundament. Men för att kunna upprätthålla en idé om "vi" i kontrast till ett "dom" krävs en stor enighet kring vilka "vi" är. Precis det som i dagens diversifierade och fragmenterade samhälle blir allt svårare. Här är även egoismen central och fundamental, då "vi" ställs mot "dom" och "jag" ställs mot "dig", i kampen om de begränsade resurserna.
Ett annat förslag för upprätthållande av en nationell identitet, kommer från John Rawls, som i boken "Political Liberalism" söker finna en grund för vad han benämner "överlappande konsensus". Det går i korthet ut på att identifiera de grundläggande principer för rättvisa som alla rationella och resonabla människor kan acceptera, och att sedan bygga samhället därifrån. Hans problem är att dessa principer är svåra att finna, och hans definitioner av "rationell" och "resonabel" är exkluderande. Till skillnad från Huntington (och andra kommunitarianer) tar Rawls sin utgångspunkt i individen, vilket kan tyckas sympatiskt. Men vid närmare anblick är det Rawls gör inte så radikalt annorlunda från vad Huntington gör - Rawls identifierar bara en mindre enhet. Även om Rawls ansats är att bygga en inkluderande teori, är hans utgångspunkt exkluderande och slutresultatet blir därefter.
Det senare alternativet tror jag är mer framkomligt. I en global gemenskap är det inte längre nationalstaterna vi känner tillhörighet med utan hela mänskligheten. Här finns inte längre någon grund för ett "vi och dom"-tänkande, utan endast ett "vi"-tänkande. Utgångspunkten är inte längre exkluderande (som den är hos både Huntington och Rawls) utan inkluderande. I en global gemenskap tillåts vi alla att vara annorlunda, det är inte vilka vi är som är grund för gemenskapen utan vad vi är - människor, levande varelser som lever i, av och med det enorma ekosystemet Jorden. Här är det inte längre rationellt att prata i termer av egoism och egenintresse, utan i termer av solidaritet.
Det är viktigt att påpeka att ett sådant globalt, solidariskt, perspektiv inte automatiskt löser alla problem vi står inför. Det är också viktigt att påpeka att ett sådant globalt, solidariskt samhälle inte kommer vara för evigt. "Samhället" är ju inte något statiskt, det är strikt talat inte ett substantiv utan ett verb, det är en riktning och det är i konstant förändring. Men det globala, solidariska perspektivet ger oss förutsättningar att realistiskt bemöta och hantera de problem vi ställs inför. Det är viktigt att vår verklighetsuppfattning stämmer överrens med den verklighet vi ställs inför.
No comments:
Post a Comment