Det finns ingen "miljöetik"

"Miljöetik" finns inte. Det låter kanske märkligt, särskilt när det kommer från en miljöpartist. Men miljöfrågorna är inte etiska frågor annat än i den mest triviala betydelsen. Etik handlar om att göra val, avvägningar och prioriteringar utifrån en uppfattning om "det goda". En etisk teori ger svar på frågan "hur bör jag agera i den här situationen?". Miljöfrågor handlar inte om hur vi bör agera i en given situation, utan om hur vi kan agera. De ger oss inget utrymme att välja. Vår miljö är inte något vi kan ha en uppfattning om, den är förutsättningen för våra uppfattningar.

Ett exempel på en etisk fråga skulle kunna vara:

Är det rätt av Sven-Otto Littorin att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år?

Hur vi svarar på frågan beror på vår uppfattning om vad som är rätt och fel, rättvist eller orättvist. "Är det rätt" kan här bytas ut mot "bör". Värt att notera är att det inte är samma fråga som:

Får Sven-Otto Littorin ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år?

Den här frågan beror inte på vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Istället handlar den om vad som är rent praktiskt möjligt, i det här fallet vad som är tillåtet enligt lag. Det här är alltså inte en etisk fråga, utan en rent empirisk fråga. Däremot kan vi ställa den etiska frågan om det är rätt att vi har en lag, som tillåter Sven-Otto Littorin att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år. Finner vi att en sådan lag är orätt, oetisk, så står det oss naturligtvis fritt att ändra lagen så att den stämmer bättre överens med vår etiska uppfattning.

Ett annat exempel på en fråga som inte är etisk, är:

Kan människor gå på vatten, utan tekniska hjälpmedel?

Svaret är till viss del beroende av vår verklighetsuppfattning. Tror vi att vi lever i en serietidningsvärld befolkad av superhjältar kanske svaret är "ja". Men för de av oss som inte tror att vi lever i en serietidningsvärld befolkad av superhjälter torde svaret vara ett otvetydigt "nej". Frågan handlar om vad som är rent praktiskt möjligt, i det här fallet vad som är tillåtet enligt naturlagarna.

När vi försöker gå på vattnet, och obönhörligen sjunker som stenar, gör vi inte detta på grund av en "naturlag". Vi sjunker, väldigt förenklat, eftersom vår densitet är högre än vattnets. Det finns inget syfte bakom vår oförmåga att gå på vattnet, och det är ingen som har bestämt att vi inte ska kunna gå på vattnet. Den aktuella "naturlagen" beskriver helt enkelt vad som sker.

"Naturlagarna" är egentligen ett tokigt ord. Det antyder att det finns vissa lagar under vilka naturen lyder, vilket i sin tur skulle kunna antyda att det finns någon - eller något - som stiftat dessa lagar. En del människor tror att denna någon - eller detta något - är Gud, och av dessa människor är det ganska många som tror att de kan förmå denne Gud att ändra på lagar som de inte tycker om. Problemet är att det som vi i dagligt tal benämner "naturlagarna" i själva verket inte är lagar alls, åtminstone inte i juridisk mening. De är istället våra egna beskrivningar, utifrån de observationer vi gör, av vad som sker i naturen. Det beklagliga med "naturlagarna" är inte att vi inte kan ändra dem när vi tycker de är dålig, utan snarare att begreppet får oss att tro att vi kan ändra dem.

Etiska frågor innebär att vi som etiska agenter ställs inför ett meningsfullt val. Sven-Otto ställs inför ett sådant när det gäller möjligheten att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år. Han kan välja att ta emot pengarna, och han kan välja att inte ta emot pengarna. Ett meningsfullt val har flera komponenter.

Valet måste ske utan tvång, vad som i dagligt tal kallas "av fri vilja". Om någon håller en pistol mot huvudet på mig, och säger att den skjuter mig om jag inte ger den vad den vill ha - då kan jag inte sägas göra ett meningsfullt val. Ett annat, mindre drastiskt exempel, är om jag tillåts att välja vilka kläder jag har på mig, men inte tillåts delta i skolundervisning ifall jag väljer att bära slöja.

Valet måste vara realistiskt. Om jag får välja mellan att gå på vatten (utan hjälpmedel eller Gudomligt ingripande) eller förlora jobbet, kan jag knappast heller sägas göra ett meningsfullt val. Ett annat, mer vardagligt exempel vore om jag får välja mellan att förlora min rätt till sjukpenning eller skriva in mig på arbetsförmedlingen och därigenom ställer mig till arbetsmarknadens förfogande, vilket innebär att jag "friskförklarar" mig själv - och följdaktligen förlorar min rätt till sjukpenning.

Valet måste stå mellan alla tillgängliga alternativ, det får alltså inte vara "riggat". Om jag får välja mellan att rädda en människa eller tio, samtidigt som det faktiskt skulle vara möjligt att rädda alla elva, kan jag inte heller sägas göra ett meningsfullt val. Ett annat, vanligare exempel är om jag får välja mellan fullständigt förstatligande, eller fullständig privatisering när jag i själva verket även kan välja en blandning av de två.

Etiska frågor utgår också från värderingar. Det här knyter an till vår ursprungliga fråga gällande Sven-Otto Littorins val att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år. Vad jag anser vara "etiskt rätt" är beroende av vad jag värdesätter. Värdesätter jag individens oinskränkta rätt till självbestämmande högre än individens solidariska ansvar gentemot sina medmänniskor, då skulle jag troligtvis mena att Sven-Otto agerar etiskt riktigt när han tar emot pengarna.

Vad vi värdesätter, vad som är värdefullt, är högst subjektivt och formas av en mängd faktorer. Till viss del "ärver" vi värderingar från våra föräldrar, under vår uppväxttid. Vi tar till oss värderingar av de vi umgås med. Vi "lär" oss samhällets värderingar genom de myter och berättelser som upprepas och förs vidare, via böcker, tidningar, filmer, tv och så vidare. Vi värdesätter givetvis saker utifrån deras upplevda nytta för oss. Hela tiden utgår vi ifrån vår upplevelse av världen. Även om det finns likheter mellan individers värderingar - vi lever trots allt alla på samma planet (även om man kan undra över en del) - så skiljer sig värderingar ändå i ganska hög grad mellan individer, över tid och mellan kulturer.

(En intressant aspekt är att människor som vuxit upp under ungefär samma förhållanden, kan ha väldigt skilda värderingar. Troligtvis hänger det ihop med den komplexa samverkan mellan de olika faktorer som formar vad vi värdesätter.)

När vi pratar om "miljöetik" får vi det att verka som om miljöfrågor är ett område bland många andra. Även om vi givetvis behöver ta hänsyn till dem, ska de också vägas mot andra områden - såsom ekonomiska och politiska intressen. Det stämmer inte. Miljöfrågor handlar inte om etiska val, avvägningar och prioriteringar.

Frågor som rör miljön besvaras inte utifrån vår uppfattning om vad som är rätt och fel, utan utifrån vad som är praktiskt möjligt givet den verklighet som naturlagarna är en återspegling av. Den verkligheten är inte förhandlingsbar. Förbränning av den sista droppen fossila bränslen, framställning av enorma och onödigt stora mängder kött, utsläpp av kemikalier vilkas långsiktiga effekter vi inte har en aning om - huruvida allt detta är skadligt för miljön är en empirisk fråga. Om det visar sig vara skadligt för miljön, vilket mycket pekar på att det är, kan vi inte ändra på miljön så att de inte är skadliga för den längre. Istället måste vi ändra på de ekonomiska och politiska system som ger upphov till dessa skador. Till skillnad från "naturlagarna" är de lagar som styr ekonomin och politiken skapade av människan, och både kan och bör ändras så att de stämmer överrens med vad som är praktiskt möjligt.

Frågor som rör miljön ger oss inte några meningsfulla val. Vi kan inte välja att bevara de ekologiska systemens balans. Liv är en egenskap hos dessa ekologiska system, och inte en egenskap hos individuella organismer. Utan de ekologiska systemen finns inget liv. Utan liv finns inga människor. Utan människor finns inga etiska agenter. Och utan etiska agenter finns det ingen som kan göra meningsfulla val.

Trots detta formulerar vi gärna miljöfrågor i termer av etiska frågor.

Miljöhänsyn ställs mot den "fria marknaden", och frågan om vi ska producera miljövänliga varor är upp till den enskilda konsumenten. Det här är inget fritt val.

Miljöhänsyn ställs mot dagens ekonomiska system, baserat på konsumtion och idén om evig tillväxt. Det här är inget realistiskt val.

Miljöhänsyn ställs mot bekämpning av fattigdom och svält, när vi också bör ta med till exempel vapenindustrin i ekvationen. Det här är inte ett val mellan alla tillgängliga alternativ.

Frågor som rör miljön handlar inte om vad vi, som individer eller i grupp, värdesätter rent subjektivt. Självklart kan miljön vara värdefull på samma sätt som andra saker, och värdet vi sätter på miljön beror av samma faktorer som påverkar allt annat vi värdesätter. Miljön har dessutom ett väldigt stort nyttovärde. Men viktigare är att miljön utgör själva förutsättningen för värde.

Miljöfrågor är inte etiska frågor, och miljöintresset är inte ett intresse bland många andra. Vad som däremot är en etisk fråga är hur vi behandlar miljöfrågorna. En politik som inte placerar miljöfrågorna främst är oetisk, och har vi en regeringen som för en sådan politik står det oss naturligtvis fritt att byta ut en sådan regering.

Mitt förslag är att vi gör det den 19:e september. Om det är ett etiskt val eller inte låter jag vara osagt.

Gröna östgötar: Stefan Arrelid konstaterar, mycket korrekt, att en röst på miljöpartiet är en röst på just - miljöpartiet. Mattias Stenberg konstaterar att klimatfrågan är den viktigaste frågan för oss alla, trots DNs antydan att den "bara" är viktigast för miljöpartiet. Margareta Fransson förundras över alliansens retorik och märkliga syn på valfrihet. Eva Karlsson konstaterar att dagens ekonomi är ett hot mot både människor och natur. Friederike Gerlach skäms, liksom jag, över Nyamko Sabunis galenskaper. Charles Pylads blogg genererar för tillfället ett internt serverfel - kanske för att han vågade hävda att det inte går att stänga ner internet?

Andra lästips: Jesper borta på Kuniri är ordentligt i farten och skriver riktigt läsvärt om ledighetslinjen, bemöter kritik mot miljöpartiet och har ändå tid att gästblogga hos Hådén om asylpolitik. Jakob Lundgren skriver om en miljöpolitik i fokus.