Den falska dikotomin

Det finns en falsk dikotomi mellan staten och individen, något som blir väldigt tydligt i borgerlig "liberal" kritik av den rödgröna politiken. Det framställs ofta som om att vi rödgröna vill frånta individen sitt ansvar och lägga över allt på någon Sovjetisk superstat. Men staten är inget annat än de individer som utgör den.

Staten är ett redskap, en sammanslutning av individer skapad för att vi gemensamt ska kunna lösa eller i vilket fall hantera de problem vi ställs inför, och för att föra samhället i den riktning som vi gemensamt vill ha. Den är ett viktigt redskap, framförallt för de svaga, de som har svårt att göra sin röst hörd. Men den är också ett viktigt redskap när det gäller hållbara och långsiktiga lösningar.

Just när det gäller hållbarheten och det långsiktiga brukar MP få kritik från höger och de så kallat "liberala". Man menar att det är att lägga sig i för mycket, att frånta individen dess ansvar och beslutsförmåga samt att det finns en tanke om att "staten vet bäst". Problemet är ju bara att vi, individerna, är staten. Det är vi, som genom allmänna val, bestämmer vad staten ska göra. Staten är till för oss, det är vårt redskap.

Marknaden är liksom staten ett redskap skapat av oss, men till skillnad från staten är marknaden inte demokratisk. Där staten har ett ansvar gentemot alla i samhället, har marknaden endast ett ansvar gentemot aktieägare, och där vi alla som individer har en möjlighet att påverka staten har vi ytterst små möjligheter att som individer påverka marknaden. Precis som med staten är det också viktigt att vi har i åtanke att marknaden är till för oss, vi är inte till för marknaden.

Enligt marknadslogik (och för all del ofta privat logik) är kortsiktiga lösningar och kortsiktig vinstmaximering det som eftersträvas. Detsamma gäller ofta på individnivå, även om det där oftare handlar om praktiska förutsättningar än en genomtänkt strategi. Det kan vara svårt att hålla ordning på långsiktiga konsekvenser, och det kan vara svårt att få till stora förändringar.

Alternativet till en grön (eller rödgrön) politik är inte ett samhälle där alla är fria. Det är ett samhälle där ett redskap (staten) dras tillbaka, förminskas och försvagas till förmån för ett annat redskap (marknaden). Det är ett samhälle där makt och inflytande flyttas från en öppen och gemensam riksdag till slutna och exklusiva styrelserum. Samtidigt är inte det rödgröna alternativet till en nyliberal högerpolitik den där Sovjetiska superstaten där allas liv bestäms över av män i skumma lokaler, utan ett öppet samhälle där vi alla har inflytande.

Stat och individ står inte i något motsatsförhållande. Motsatsförhållandet ligger i långsiktiga och kortsiktiga perspektiv. Det är vi, individerna, som ytterst väljer vad staten ska göra (visserligen i en idealiserad värld utan starka lobbygrupper och hemliga politiska donatorer). Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle som våra barn och våra barnbarn kan leva i, eller vill vi fortsätta blåsa upp luftslott och dopa vår ekonomi med begränsade fossila bränslen och låglönearbete i de fattiga delarna av världen?

Det handlar inte om att staten lägger sig i eller vet bättre - det handlar om att vi gemensamt ritar upp riktlinjer för hur vi vill att vår framtid ska se ut.