"Jobbar vi i onödan?" är en fråga som sociologen Roland Paulsen från Uppsala universitet ställer sig i en ny bok, och som dryftas i en intervju i torsdagens SvD. Det är en intressant och tankeväckande fråga, som jag skrivit om tidigare (den gången på engelska). Enligt Paulsen har vi idag en hel del jobb som sysselsätter för många, utförs i onödan eller rentav är skadliga. Ny teknik och nya uppfinningar har gjort att vi är mer effektiva, men vi jobbar (minst) lika mycket idag som vi gjorde förr.
Det är tveklöst så att Paulsen har rätt i att jobb som förr krävde fem personer idag kan utföras av en. Och det är tveklöst så att ny teknik och nya uppfinningar står för en stor del av effektiviseringen. Men vad som ofta glöms bort är att effektiviseringen också till stor del möjliggjorts genom allt större utnyttjande av begränsade resurser i form av fossila bränslen. När mängden energi som pumpas in i t.ex. matindustrin både i tillverkningsprocessen och transporten, överstiger energin som vi får ut - då är det något som har blivit väldigt galet.
Det är inte osannolikt att vi i framtiden kommer behöva lägga ner fler arbetade timmar inom jordbruket för att kunna upprättahålla dagens matproduktion, något som skulle generera fler arbetstillfällen. Detsamma gäller troligtvis inom flera andra områden.
Men även om vi lyckas ställa om till förnyelsebara energiformer (förutom solenergi i form av solceller, vindkraft och vattenkraft även "energi" i form av "mänskligt", fysiskt arbete) så kommer de tekniska framstegen och uppfinningarna innebära en avsevärt mindre arbetsbörda än vad som varit fallet historiskt. Så vad gör vi då?
Ett av de stora problemen när det gäller arbetsmarknaden idag är avsaknaden av arbetstillfällen (inte avsaknaden av arbetsvilja, som framförs från regeringshåll). Samtidigt måste vi ju fråga oss varför vi arbetar, egentligen. Historiskt har vi ju arbetat för vår direkta överlevnad - vi har jagat, samlat frukter och bär, odlat våra åkrar, tillverkat kläder och bostäder för att skydda oss från väder och vind o.s.v. I takt med att den direkta överlevnaden blivit säkrare har arbetet skiftat karaktär - det har mer handlat om att skapa bekvämlighet än ren överlevnad. Serviceyrken har blivit vanligare, för att inte tala om nöjesindustrin som i vid bemärkelse kan sägas innefatta allt från musikindustri till hemdatorer, från turistresor till restauranger. Den senare utvecklingen har också handlat i stor utsträckning om att hitta någon form av försörjning.
Vi har gått från att arbeta på åkern för att ha mat att äta på kvällen, till att arbeta på en kundtjänst för att kunna köpa mat på kvällen. Det är något fundamentalt skevt i det här.
Paulsen nämner vapenindustrin som ett exempel på rakt av skadliga arbeten. Jag skulle vilja lägga till stora delar av tillverkningsindustrin. Att vi hittar på "onödiga" jobb enbart för att kunna tjäna en lön vore "bara" slöseri med tid om det inte vore för att vi också överutnyttjar de begränsade resurser vi har på Jorden idag. När vi t.ex. tillverkar alla dessa souvenirer och mängder av porslinsdjur använder vi begränsade fossila bränslen till något fullkomligt meningslöst.
Eller se dig omkring där hemma. Hur mycket prylar har du? Hur många tv-apparater? (Själv har jag två.) Hur många datorer? (Två stationära, två bärbara och två stycken dissikerade i förrådet.) Hur många radior/stereos? (Tre eller fyra.) Hur många mobiltelefoner? (Tre fungerande, två eller tre mindre fungerande.) Hur många kameror? Hur mycket allmänt "tjafs"? Fundera sedan på hur mycket fungerande (eller lättreparerade) saker du slängt. Och fundera sedan över hur mycket resurser som gått åt för att tillverka allt detta. Jag säger inte att ingen ska ha tv, dator, telefon o.s.v. Men hur mycket behövs, egentligen?
Nu är det ju inte bara i tillverkningsindustrin vi kan skapa nya arbeten. Redan 1970 skrev Alvin Toffler boken Future Shock, där han spekulerade (både extremt träffsäkert, men ibland mindre så) omkring framtiden och det post- eller super-industriella samhället. Mig veterligt var han bland de första som på allvar tog upp att vi skulle komma att utveckla service- och upplevelseindustrier. Dessa industrier tär inte på samma sätt på våra begränsade resurser som tillverkningsindustrin, även om de givetvis inte operar på enbart luft och vatten. Tyvärr, får man väl säga, har inte dessa nya växande industrier på något sätt ersatt tillverkningsindustrin, utan de existerar parallellt.
Framförallt serviceindustrin tycks vara det område där våra politiker idag anser att de nya jobben kommer finnas. Och det är nog alldeles riktigt. Men frågan är hur man skapar, eller åtminstone hjälper till att skapa, dessa nya jobb. RUT-avdraget brukar föras fram som ett bra sätt, åtminstone från regeringshåll. Det finns även positiva röster inom både MP och S (V är mer skeptiska). Själv anser jag att utformningen är fel, och leder till skattesubventionerad städhjälp åt de rikaste, även om jag också kan se att det skulle kunna skapa åtminstone en del nya jobb.
Det stora problemet, som jag ser det, är att många (dock inte alla) serviceyrken är nedvärderade. Problemet är ju inte att det är för dyrt att nyttja "hushållsnära tjänster" - problemet är att vi idag anser att det är värt mer att ha den senaste mobiltelefonen än att få hjälp i hemmet. Problemet är att vi värderar ishockeyspelarens prestation högre än barnpassarens. Att subventionera barnpassningen till hälften, med hjälp av skattemedel, höjer inte dess status.
Det här hänger naturligtvis nära samman med att hushållsnära tjänster anses vara "kvinnojobb", och traditionella kvinnojobb värderas alltid lägre än mansjobb. Även inom serviceyrken blir det här tydligt - då en rörmokare tjänar mer än en städerska, en läkare så mycket mer än en lärare. Och inget ont om restaurangägaren, men varför tjänar han så mycket mer än förskoleläraren som tar hand om våra barn? Det tycks också generellt som om livsuppehållande eller -främjande arbeten värderas lägre än de rent konsumtionsorienterade. Vilket inte är så konstigt, då vi trots allt lever i ett konsumtionssamhälle. Inte desto mindre är det ju fullständigt galet.
Vi får inte heller glömma allt det arbete som utförs gratis, i hemmen, oftast av kvinnor. En enormt stor del av allt arbete som utförs, utförs "utanför" den monetära ekonomin.
Vi skulle alltså behöva ställa om. Från en till stor del tillverkningsorienterad ekonomi till en serviceorienterad dito. Från att nedvärdera de traditionella "kvinnoyrkena" till att värdera mäns och kvinnors arbete lika. Från att värdera "onödigt" eller rentav skadligt arbete, till att värdera livsuppehållande och livsfrämjande arbete högst. Men frågan är om det räcker. Jag tror att vi också behöver ifrågasätta mer grundläggande idéer, den blinda tilltron till evig tillväxt och ännu mer grundläggande - synen på ekonomi som endast en förlängning av byteshandel mellan individer, i syfte att skapa personlig rikedom.
Det finns en sak som jag ännu inte har nämnt alls. Allt det jag skrivit ovan berör naturligtvis enbart de som har turen att bo i den "rika delen" av världen. Att de flesta av oss här, i Sverige, inte behöver oroa oss för svält, inte behöver kämpa för vår blotta överlevnad, innebär förstås inte att det inte finns andra på Jorden som tyvärr behöver göra det. Och där ligger givetvis ytterligare en orsak till vårt enorma välstånd. Kanske vore det en inte så tokig idé att ägna en hel del av vårt arbete åt att hjälpa de mindre bemedlade på andra platser också? Och borde inte även dessas arbete uppvärderas?
No comments:
Post a Comment