Helhetsperspektiv

Miljöpartiet beskylls för en hel del - att vara tillväxtfientliga, att hata bil och flyg, att vilja vrida klockan tillbaka, att vilja kasta Sverige tillbaks till stenåldern genom avveckling av kärnkraften, att vara anti-liberala "miljötalibaner", att vara ett (onödigt alternativt farligt) enfrågeparti. I stort sett all kritik bygger på missförstånd - antingen av Miljöpartiets politik eller av de frågor och problem vi står inför idag.

Det finns två vanliga argumentationsfel i kritiken av Miljöpartiet. Det ena är att misstolka kritik som en automatisk önskan om förbud. Det andra är att tro att kritik av effekt a också är en nödvändig kritik av orsak A. De här två argumenten tillsammans är vad som leder till galna tankar som att Miljöpartiet a) vill förbjuda bilar, b) hatar bilar eller c) inte vill att människor ska få röra på sig.

Att kritisera något behöver inte automatiskt innebära att man vill förbjuda det. Det kan istället handla om att skapa möjligheter för alternativ, om att välja att inte subventionera sådant som är skadligt eller ohållbart i längden. Koldioxidskatten är t.ex. tänkt att på sikt generera inkomster för staten att ställa om bilparken så att den blir mer miljövänlig, samt bygga ut kollektivtrafik. Att istället bygga ut vägnätet är en extremt kortsiktig lösning, då det visar sig gång på gång att mer vägar genererar mer trafik. Det blir dessutom extra kortsiktigt med tanke på att bilismen som vi känner den idag kommer se radikalt annorlunda ut när oljepriserna skjuter i höjden.

En flygskatt, samt ett avskaffande av subventioner till flygplatser, handlar inte om att vilja förbjuda flyget (som så ofta felaktigt hävdas här i Norrköping). Det handlar om att inte låta skatteintäkter gå till något som så uppenbart skadar miljön. Att det idag ofta är billigare att flyga än ta tåget från Stockholm till Göteborg är fullkomligt galet, och att skatteintäkter går till att subventionera charterresor till Thailand eller Medelhavet är naturligtvis fullständigt galet.

Idag ser vi ofta inte helheten. Vi är vana att se till det lilla, det regionala eller lokala. Men världen är inte längre lokal utan global. Förenklat kan man se tre steg i vår utveckling och vårt förhållningssätt till omvärlden. Från början levde vi i en avgränsad social och ekologisk miljö, med knappa resurser men omgivna av en till synes oändlig värld. I takt med att vi började utforska världen runt omkring oss insåg vi att den var full av resurser som vi kunde tillföra vårt eget samhälle, och helt plötsligt gick vi från begränsade till obegränsade resurser. Idag inser nog däremot de flesta att vad som föreföll vara obegränsade resurser i själva verket är i högsta grad begränsade, och att vår påverkan har gått från att vara lokal till global.

Tyvärr vilar mycket av vårt handlade fortfarande på idén eller myten om de obegränsade resurserna, något som är extremt tydligt på t.ex. den svenska energiförbrukningen. Vi har helt enkelt inte behövt bekymra oss om att skapa energisnåla lösningar när det kommer till vare sig industrin eller våra bostäder eftersom vi hela tiden har kunnat tillföra energi utifrån. Men det här innebär också stora möjligheter till effektivisering. Det är idag inte bara mer långsiktigt klokt, utan också billigare att spara in energi på energieffektivisering än det är att producera ny energi med fler kärnkraftverk.

Ett talande exempel är jordbruket. Fram till ungefär mitten av 1900-talet sysselsatte jordbruket mer än hälften av arbetskraften (globalt såväl som regionalt). Men i takt med effektivisering och mekanisering har antalet personer sysselsatta inom jordbruket minskat radikalt, för att idag (åtminstone i de industrialiserade länderna) ligga på mellan 1 - 5%. Parallellt med detta har energiförbrukningen inom jordbruket dock stigit. Och däri ligger problemet. Vi använder idag inte mindre energi, även om vi använder färre arbetade timmar, i jordbruket. Snarare mer. Ungefärliga siffror ger att för varje enhet energi vi får ut ur jordbruket i form av mat, har vi öst in tio enheter energi (oftast i form av fossila bränslen).

Detta vore naturligtvis fullständigt ohållbart om vi levde som forna tiders jägare - och det är precis lika ohållbart idag. Skillnaden är att idag tar vi energin antingen från andra länder eller från framtida generationer (i form av låglönearbete, utarmning av naturresurser, exploatering). Vi kan inte fortsätta som vi gör idag, men vi kan inte heller backa klockan. Vi behöver nytänkande och vi behöver anpassa oss efter den miljö (både social och ekologisk) som vi lever i. Allt för länge har vi levt över våra tillgångar.

Miljöpartiets politik är i hög grad möjlighetsskapande och förebyggande, snarare än restriktiv och repressiv. Det här går igen på område efter område, från miljöpolitik till rättspolitik, från arbetsmarknadspolitik till skolpolitik. Givetvis kan det finnas poänger med restriktiv och repressiv politik, men med enbart piska skapar vi inte ett hållbart, humant samhälle.

Det stämmer inte heller att Miljöpartiet för en politik som är tänkt att vrida klockan tillbaka. Att vi inte kan fortsätta som vi gör idag betyder inte att vi ska leva som vi gjorde på 1800-talet, det är varken möjligt eller önskvärt. Det vore dumt att inte dra lärdom och nytta av "gamla" insikter och kunskaper, men världen 2010 ser inte ut som den gjorde 1810 (eller 1910, 1950 eller ens 1980) längre. Förutsättningarna är radikalt annorlunda, men det är också möjligheterna.

Och det stämmer definitivt inte att Miljöpartiet är ett enfrågeparti. Däremot står Miljöpartiet för en ny vision. Men det är en vision för helheten.