Den nyliberala drömmen

(This will be in Swedish as it mostly concerns the upcoming Swedish elections.)

Den nyliberala politken, som förs av vår nuvarande regering, bygger på i stort sett samma principer som lotterier. Genom att skapa stora klyftor i samhället tänker man sig att det också skapas starka incitament för individer att förverkliga sina drömmar. Att sträva efter en högre personlig standard, något som är tänkt att höja nivån för hela samhället. Det talas inte lika mycket om baksidan.

Precis som i ett lotteri krävs insatser från samtliga, och precis som i ett lotteri bygger alltihop på att bara ett fåtal kan vinna. För det är ju så. Vi delar på ändliga resurser och tillgångar. Och om alla skulle bli nästa Zlatan, nästa Robyn, nästa lyckade stormrika entrepenör med ett par miljoner i årsinkomst - då skulle hela projektet falla. Istället tänker man sig ett samhälle där alla kan bli den där som lyckades. Men där endast ett försvinnande fåtal faktiskt blir det.

Vänder man sig mot denna nyliberala dröm stämplas man som "diktaturkramande socialist" eller "gammelkommunist". Men varför ska valet stå mellan å ena sidan ett individualistiskt, alla-för-sig hela havet stormar och å andra sidan ett platt Nordkorea (visserligen med ett stormrikt toppskikt bestående av en politikerelit)?

Måste den möjliga personliga rikedomen vara oändlig för att vara eftersträvansvärd? Och måste alternativet till den "lyckade" lotten vara ett liv på (eller under) existensminimum?

Den nyliberala drömmen bygger på att alla har den teoretiska möjligheten att lyckas, men att bara ett fåtal har de praktiska förutsättningarna. Den spelar på de sämsta sidorna hos människan - på girighet, på avundsjuka, på själviskhet. Den är ett i grunden orättvist lotteri, som alla lotterier. Och som ett lotteri fungerar den som en individualistisk dröm om det där "andra livet" som kanske kunde uppnås - och får oss att glömma de problem vi möter i den "trista verkligheten". Att vända sig emot det nyliberala lotteriet upplevs ofta som inskränkningar i friheten. Men det är en illusorisk frihet - en frihet som bara kan komma ett fåtal till livs. Visst, den som vinner, den vinner stort. Men vinsten bygger på att alla andra förlorar minst lika stort.

Istället skulle jag vilja se ett samhälle som bygger på solidaritet mellan människor, där vi inte konstant tävlar mot varandra utan istället sporrar varandra att utvecklas och möta de problem som är en integral del av livet. Det är min gröna dröm.