Skattesänkarlinjen

Göran Hådén har skrivit ett bra - och hoppingivande - inlägg om hur de rödgröna i Norge lyckades vända ett underläge på fem procentenheter nyligen, samt påpekar också att 1,2 miljoner väljare kan tänka sig att byta block. I en av kommentarerna till inlägget, skriver "Daniel" att Alliansens skattesänkningar leder till "riktiga" jobb, till skillnad från de "fejk-jobb" som skulle genereras av satsningar på den offentliga välfärden. Vidare menar han att Miljöpartiet enbart för en nationell miljöpolitik, och att det är helt meningslöst eftersom miljöproblemen är globala. Jag skrev en svarskommentar som jag tänkte återge här (uppdaterat med delar från ett följdsvar):

1. Skattesänkningarna ökar företagens vinstmarginaler, genom att de håller nere löneutvecklingen. Det är sant att det här kan leda till fler jobb, men det är så beroende av rörliga variabler att det inte är tal om något linjärt, kausalt samband.

Att konsumtionen ökar med lägre skatt är inte heller det självklart. De extra hundralappar som blir över i plånboken kan gå till ökad varukonsumtion, ökad tjänstekonsumtion eller ökat sparande. Ökad varukonsumtion är (generellt sett) inte bra ur en miljösynpunkt. Ökad tjänstekonsumtion kan vara miljöneutral, beroende på tjänster - man kan tänka sig att det exempelvis leder till ökad konsumtion av privata (men ändock till största delen skattefinansierad) "offentliga" tjänster. Ökat sparande vore klokt, eftersom den sänkta skattesatsen slår mot de gemensamma socialförsäkringarna, vilket ställer krav på större sparkaptial om något oförutsett (arbetslöshet, sjukdom etc) inträffar.

De som verkligen gynnas av skattesänkningar och avregleringar (vilket är den andra delen av regeringens nyliberala linje) är givetvis företag, företrädesvis större sådana. De jobb som skapas är inte "säkra" jobb - utan snarare osäkra låglönejobb. Visst, om man ser till människor som en statistisk massa ser det ut som om arbetslösheten går ner, men ser man till vilka faktiska personer som har ett faktiskt jobb ser det dystrare ut. Det må vara "riktiga" jobb, men de är kortsiktiga, lågavlönade och osäkra. Anledningen är att politiken inte bara tar hänsyn till en "ekonomisk verklighet", den förstärker dessutom den inneboende logiken och rationaliteten i en global kapitalism, där produktivitet inte längre är direkt kopplat till vinst. Politiken får samma mål som den globala kapitalismen - att öka aktievärdet, på bekostnad av alla andra värden (t.ex. sociala och ekologiska).

2. Att påstå att en nationell politik är värdelös eftersom miljöpåverkan är global är bara korkat. Att påstå att Miljöpartiet dessutom enbart för en nationell miljöpolitik är lika korkat och felaktigt det med.

Givetvis behöver miljöpolitiken vara global i sitt omfång, men det innebär inte att man kan bortse från nationell miljöpolitik. Det "korkade" är att mena att eftersom miljöfrågorna är globala, kan vi strunta i vilka gifter vi pumpar ut i närmiljön, vilka kemikalier vi sätter i oss, hur vi utformar vår energipolitik, hur vi behandlar våra djur o.s.v. Allt detta spelar givetvis roll, oavsett om vi kan påverka den internationella politiken eller inte. Precis som påpekats har vi alla möjligheter att fungera som ett föregångsland för andra.

Men ännu viktigare är att vår politik behöver anpassas efter den ekologiska verkligheten - i ännu högre grad än den ekonomiska. Vi kan inte bedriva nationell miljöpolitik separat från den globala. Om vi inte på allvar bryter vårt oljeberoende, kommer vi stå fruktansvärt illa rustade när oljepriset oundvikligen skjuter i höjden. Detsamma gäller kärnkraften. Att bara avveckla den rakt av är inte något som förespråkas av någon idag. Det som behövs är att vi minskar vår energiförbrukning i kombination med att vi bygger ut hållbara energiformer. Att behålla kärnkraften - och vår extremt höga energiförbrukning - är helt enkelt inte ett alternativ.

Att påverka den globala miljöpolitiken är naturligtvis ytterst angeläget, liksom det är att inse att miljöfrågor är globala. Men det är inte detsamma som att enbart före en global miljöpolitik.

Ett av Alliansens största problem är att de för en politik helt och hållet utifrån ekonomiska teorier baserade på en "global kapitalism". Till skillnad från "klassisk kapitalism" - som bygger på en marknadslogik ("tillgång och efterfrågan"), bygger den "globala kapitalismen" enbart på maximering av vinst, i form av maximerad avkastning för aktieägare. Det här innebär att alla sociala och ekologiska hänsyn försvinner, till förmån för enbart ekonomiska hänsyn.

Därmed inte sagt att politiken inte bör ta hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna, men att låta dessa utgöra grunden för politik är att sätta ekonomin - och i förlängningen "maximerad avkastning för aktieägare" - i förarsätet. Allting utvärderas utifrån huruvida det är gynnsamt för aktiekursen, i den naiva tron att om vi bara kan generera en hiskelig massa pengar åt ett fåtal kommer dessas rikedom sippra ner i resten av samhället och komma alla till del. Alldeles bortsett de katastrofala sociala och ekologiska konsekvenserna av detta, fungerar det inte. Det har visats med all önskvärd tydlighet av hur det gått i USA och Storbritannien efter Reagan och Thatcher, och deras "trickle-down theory".