Alla dessa opinionsundersökningar

Roade mig lite med att kika på den senaste opinionsundersökningen från Synovate. Det ser naturligtvis inte jättekul ut för de av oss som inte vill ha fyra år till av ökade klyftor, nedskärningar i välfärdssystemen, huvudlös avreglering, obefintlig miljöpolitik och total avsaknad av globala rättviseperspektiv. Men frågan är om det egentligen är så nattsvart som borgerlig media vill få det till.

Synovate har genomfört telefonintervjuer med 1519 personer. Man säger att alliansen har stöd av 50,5% och de rödgröna av 42,2%. Tittar man lite närmre upptäcker man att det dessutom är 17,1% som är osäkra.

Det intressanta är ju att de 17,1% som är osäkra inte har räknats in när man talar om stöd för respektive block. Det innebär att av 1519 personer är 17,1% osäkra, det vill säga 260 personer. Dessa har man i undersökningen betraktat som blankröster, och alltså helt enkelt räknat bort från helheten. Kvar blir då 1259 personer. Det är alltså av dessa som 50,5% uppger att de tänker rösta på alliansen (636 personer) och 42,2% som uppger att de tänker rösta rödgrönt (531 personer). Kvar har vi 7,3%, eller 92 personer, som röstar på något annat (det uppges att SD har runt 6%, vilket lämnar 1,3% åt F! och PP).

Skillnaden på 8,3 procentenheter mellan blocken är alltså i själva verket endast 105 personer, vilket bör ställas mot det faktum att hela 260 personer uppger att de är osäkra.

Frågan jag ställer mig är varför man väljer att vinkla rapporteringen som man gör, och det enda svaret jag kan tänka mig är att det ingår i alliansens valpropaganda. Det ligger givetvis i regeringens intresse att måla upp en bild av sig själva som större, och åtnjutande större stöd för sin politik, än de är eller har. Det blir särskilt aktuellt i en valrörelse som denna, som handlar i så stor utsträckning om isolerade sakfrågor, som dessutom sällan har särskilt stor direkt inverkan på den egna situationen.

Det där sista kanske låter konstigt, så jag ska utveckla resonemanget lite. Den största andelen av Sveriges befolkning består av en välmående "medelklass". Det är inte i första hand de här personerna som farit illa under de senaste fyra åren. Jag såg för ett tag sedan siffror som sa att runt 65% upplevde att deras ekonomi förbättrats under mandatperioden. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, för trots att vi haft en enorm internationell lågkonjunktur höjs vår levnadsstandard (åtminstone den snävt "materialistiska") stadigt år för år. Det beror förstås på flera saker, dels på rent samhällsekonomiska faktorer men också på teknisk utveckling som inte berörs direkt av politiska och ekonomiska beslut. En annan sak att ha i åtanke är också att vi här talar om en upplevd förbättring av privatekonomin, och med tanke på hur ofta vi får höra att vi har det bättre vore det konstigt om vi inte också upplevde det så.

Men vad hände då med de 35% som inte upplevde en förbättring av sin ekonomi? Tittar man på hur regeringens fördelningspolitik är det tydligt att de rikaste har gynnats och de fattigaste missgynnats. Att därifrån sluta sig till att vi bland dessa 35% finner de fattiga och mer utsatta grupperna är inte särskilt långsökt. Det är just dessa 35% som berörts direkt av de försämringar och nedskärningar som gjorts, men då vi lever i ett både ekonomiskt och etniskt segregerat samhälle kommer den absoluta majoriteten av de gynnade 65 procenten sällan eller aldrig i kontakt med de missgynnade 35 procenten.

Nu är det ju, rent krasst, så att ett regeringsalternativ inte behöver mer än runt 50% av rösterna (och egentligen inte ens det) för att vinna valet. Men eftersom vi människor, oavsett vad man hävdar från alliansens sida, har ett visst mått av solidaritet räcker det inte att bara säga till dessa 65% att de fått det bättre och att de därför ska rösta på sittande regering. Även om regeringen inte tycks bry sig om de 35% som fått det sämre, så finns det många i den mer välbeställda gruppen som gör det.

Det blir då viktigt att visa att man faktiskt har stort stöd för sin politik, eftersom det ger viss legitimitet åt en politik som de facto missgynnar de mest utsatta. Man kan förmedla bilden av låginkomsttagaren som faktiskt inte tycker det är ett problem att hans eller hennes (oftast hennes) levnadsstandard har försämrats - något som går i linje med den "trickle-down theory" i nyliberal anda som förts under mandatperioden. Att den inte fungerar - något som visats i en stor mängd forskning - spelar mindre roll, så länge man kan få människor att tro att den fungerar, och även få människor att tro att andra tror att den fungerar.

Och hur får man människor att tro att andra tycker något? Jo, man publicerar en mängd opinionsundersökningar och ser till att vinkla dem så mycket det bara går. Dessutom aktar man sig noga för att visa "verkligheten", eller snarare de 35 procentens verklighet. När det rapporteras från utsatta områden handlar det nästan uteslutande antingen om att visa upp "det andra" eller om att visa upp de individer som lyckats trots sin socio-ekonomiska bakgrund. Att de 35 procentens verklighet också är vår verklighet, att de 35 procenten inte är en isolerad grupp som finns någonstans i Rosengård, Rinkeby, Alby eller Hammarkullen - det är inte något som lyfts fram, ens i granskande reportage med stort socialt patos.

Så sitter vi där hemma vid köksbordet, undrar hur det ser ut där ute och ögnar snabbt igenom nästa opinionsundersökning.