Apophenaeon

Post-modern existential anxiety, or "When it all falls into place"

2011-06-08T11:23:00.010+02:00

Let me state right from the start that this post will be self-indulgent and somewhat exhibitionistic, and I'm not really saying anything particularly new or original. The reason, both for the content and this "disclaimer" should become obvious as we move along. Right then, with that out of the way let's get to it. I had a bit of a revelation today.

Last night I (more or less) finished the paper I've been working on for the past - well, two weeks or so if I'm being honest. I actually began working on it roughly two months ago, but for reasons which - again - will become clear I didn't really do any proper work until those two weeks ago. Naturally I felt like a massive burden was lifted off my shoulders (...and Atlas shrugged eh?) after two months of pressure and guilty conscience over the fact that I hadn't worked as much as I felt I should, coupled with the ridiculus expectations I put on myself. The last two weeks were particularly gruesome (not just for me, but - I'm ashamed to say - also for my family). I then went on to consider how I've in fact lived with this constant pressure and tension since I picked up my studies again last August.

This got me thinking. That pressure and tension comes from expectations. Expectations I have on myself, expectations others have on me and perhaps most of all, expectations I imagine others have on me. This puts me under constant evalutation and a demand to perform at all times. No wonder I've been feeling stressed out huh?

But it gets better. My ideal profession would be as a part-time secondary school teacher in religion and philosophy, and part-time university lecturer. Yet, aren't those professions associated with a lot of pressure and tension, stemming from constant evaluation? Certainly the way there does. Doing a PhD, for instance, would entail (at least) four or five more years of studies, with even higher stakes. For a while I thought maybe I should finally abandon those ideas I had for my future profession. Disregard them as flights of fancy. Not for me.

And then it hit me. Working as a teacher or lecturer, I might be under constant scrutiny and evaluation from pupils and students, sure. But I wouldn't be questioned in the same way. Having a PhD, a position as teacher and lecturer, I would have some kind of legitimacy. A sense of entitlement. Sure, I might still be questioned, but I would be questioned in my role as teacher and lecturer. To put it bluntly - those questioning would not be in a position of authority or power over me.

From this, I deduced that perhaps I've been in the educational system for far too long. Being a pupil or a student - at least to me - entails being constantly questioned by someone in power or authority. There is (necessarily) a skewed power relation at play there. Considering I've been a pupil or student for more or less 25 years now (man, a quarter of a century - how about that?) and I constantly feel the need to justify myself, every single hour of every single day, no wonder I'm a bit of a wreck. Even during the year and a half or so that I was employed, I was employed at a damned call center/customer support! I mean - if there's any job where you are in an even worse position with regards to being questioned, I've yet to hear about it.

So. Part of the problem then is that this constant questioning somehow strikes to the core of my being (to put it dramatically). But why is that so? Why is the core of my identity so entwined with how I perform in the eyes of others (or how I perform in what I perceive as the eyes of others, as it were)?

As always when I consider things like this, I return to my early teens. For some reason I got in my mind that I should deconstruct myself. Yeah, I was a very precocious child. Or pretentious, if that makes you happier. I've always connected this with events in my earlier childhood, but I don't think I've really understood it until today. What I suspect is that I felt questioned, even challenged, and that it struck at the core of my identity. Which isn't too surprising, as a child's identity can be a pretty frail thing. As a way of protecting myself, I went on to deconstruct that core - to remove it from scrutiny or whatever. And then to rebuild myself. Better. Stronger. Faster. Or rather - smarter, sharper, more insightful.

Of course, my identity then becomes built almost solely from within. I think, at that time, I was actually quite impressed with Ayn Rand (which, I realise as I write this, is probably why I detest her so much now, funny that). I looked to all sorts of self-help, self-realization stuff. I even read James Redfield! I also turned to a lot of Jungian psychology, chaos magick, qabbalah - hell, I took everything I could get. I was a bloody post-modern poster child.

Now then. What happens when you put such a person through two decades of education? Well. You either get a complete breakdown on your hands, or an over-achieving yet constantly guilt-ridden and anxious person. I almost ended up as a complete breakdown. In 2001 I crashed and burned something awful. Went borderline psychotic and was on the brink of retreating into this "Shadowrealm" I'd crafted for myself. With a lot of cognitive behavioural therapy and medication I got out of it, eventually, in 2005. Since then, I've been able to keep things in check. At least until around this time last year.

I'd had a PhD application rejected, and it naturally hit me hard. Hard. Because, while CBT and medication had kept me from descending into la-la land - the basic problem was still there. You see, for me my sense of self-worth, my fucking raison d'etre, is directly tied to my sense of intellectual capacity. If I'm not considered smart, I'm nothing. Of course, what others actually think of me matters little - what matters is what I think others think of me. Not so strange that I have a hard time putting down my thoughts in print, huh? Shit, my whole existence hinges on what I write being perfect.

While it's ironic that I've spent these past two decades studying and reading about psychology, education, existentialism, phenomenology, cognitive science, the post-modern situation and such - without actually applying it to myself, I guess that it's also pretty understandable. I mean, you don't see the beam in your own eye right? Too close to home?

Do I have a point with this, or am I just telling my life-story? Well, I do have a point, actually.

It occurred to me that one reason I've been seeking out all of these subjects is because they give me a sense of comfort. I'm not the only one struggling with these things (even if I've only been semi-conscious of my own struggle). And don't even get me started on chaos magick or the writings of Robert Anton Wilson. That's like the holy grail for kids shellshocked by the post-modern condition. The thing is though, these are all just tools I use to deal with what I can only describe as "post-modern existential anxiety" on a day-to-day basis. Floating devices for when you're lost in the vast and raging post-modern seas.

These last couple of years, I've started gravitating towards complexity theory, constructivism and the branch of cognitive science established by Humberto Maturana and Fransisco Varela. Basically, what these perspectives advocate is a major shift in focus. From looking at "the things themselves" to "the relation between things". This immediately clicked with me, and I guess I realise why, now. To me, this perspective is the way out of the post-modern situation. There's an emphasis on ethical relations, rather than ethical objects. An emphasis on holism. A dissolution of the Cartesian dualism of body and mind, emotion and rationality.

And, I firmly believe this, here lies the key to moving beyond the post-modern impasse. Post-modernism is not so much a considered response to perceived failures of modernism as it is a reflexive reaction. Or a resignation to a world that is changing faster and ever faster.

This all also explains, to me, my political commitments. Consider that I badly feel the loss of belogning and affinities. I strongly feel I have no place in society, unless I can constantly prove myself intellectually in what I perceive as the eyes of others. That, if I fail in doing this, not only will I lose my place in society with regards to material needs - I will also lose my perceived value. Hell, at some level, I fear I'd even lose my family. Or at least lose the right to their respect and recognition.

Given that I feel this way, and that I find comfort in the holistic and deeply environmentally aware ideas of thinkers such as Maturana, Varela, Fritjof Capra, Arne Naess, Riane Eisler and more - it's certainly no wonder that I gravitate towards green politics. I hesitate to psychologically analyse others (other than for fun), but I'd say similar reasoning can be applied to, for instance, right-wing nationalists. Only in their case, they do not embrace a relational ideal. Rather they try to cope with the post-modern situation through brute force. Rather than accepting the world as changing, they cling to dreams of old and attempt to halt it. Now, the choice between these two perspectives is, deeply and fundamentally, ethical and emotional.

You might try to argue rationally for either view point - but I doubt you'd succeed. Not in any real sense at least. Sure, you might convince the person you're talking to - but at a conceptual level, no. Because let's face it - even if you could prove that a nationalist policy would lead to suffering and destruction, and that a green policy would lead to harmony and prosperity - there's a choice to be made. To claim that opting for the path which leads to suffering and destruction would be irrational is fine. But guess what? People are irrational.

It is an ethical question. This is because there is a choice involved, and when there's choice - real choice - there's always ethics. That's one thing the existentialists and post-modernists got right. It's probably their major contribution, as far as I'm concerned.

Coming back to the question of politics as ethics, I would like to add that any political rhetoric which doesn't involve both an emotional and a rational aspect is badly flawed. This is nothing new, people like George Lakoff have talked about this for ages I know. But it never really sunk in for me until today. Using emotional arguments is sometimes considered bad, even dishonest. Why is this? I would trace it to that pesky Cartesian division of mind and body, or even further to the Platonic distinction of the physical world from the world of ideas. Here, body or the physical is bad - mind or the idea is good. Emotions, being related to the body, are bad or better still - illusory. Those fuckers aren't even real. And you want to argue towards an emotional aspect? You crazy person, you.

Put differently - if emotions aren't even considered real, or valid expressions (at least on par with reasons and the rational) then sure, it might be dishonest to use emotional arguments. But emotions are real. When we make choices, most of the time we use an emotional judgement. Now, not even the most hardy rationalist would deny this (I suspect). What they would deny is the validity of those judgements. Rationality and reason reigns supreme, and anyone who opposes this is branded a heretic on the altar of Modernity. I exaggerate, but not by much. Any attack on rationality and reason is seen as a support for irrationality and unreason. As a support for those Dark Ages, when we all believed in God and Jesus was his son - hallelujah. This is because, within the modernist framework, everything is fundamentally dualistic - stemming from the division of body and mind, physical and idea.

What I propose is to attack the idea of dualism. I am not saying that it's wrong, per se. But it is not the only valid perspective. This is because rationality and reason are not fundamental. We are not born with reason and rationality, it's something we learn. Or well, fine, we might be born with it - but that is either because we've learnt it in the womb (and that's not as kooky as it seems - consider that premature births aren't that uncommon, and would you claim that something miraculously happens in the moment of physical birth which enables cognitive functions?) or because we can, in fact, inherit cognitive structures and patterns from our parents. That is to say, social and biological life are not as divided as they're often made out to be. You not only pass on "biological" features to your children, you also pass on "social" features. (This might require a lot more explanation than I feel like typing - suffice to say that thoughts, ideas, concepts are cognitive structures or patterns while at the same time they are chemical structures in our brains. None of that "are thoughts physical or mental" or "nature vs. nurture" stuff, thankyouverymuch.)

So, getting back on track. What is considered "emotion" is in fact primary, while "reason and rationality" are a "learned structuring of our cognitive process". At the same time, once we've "learned" reason and rationality it immediately begins to structure our emotions and our perceptions thus creating an instant feedback loop. As such, I imagine humans have probably had "reason and rationality" for a very, very long time. I might even go so far as to say that we've always had them - that we've inherited them from pre-human ancestors (no, not Tom Cruise's thetans). This does not mean that reason and rationality are ontologically prior to "emotions". Hell, they might even be coexistant in the way thoughts and brainwaves are. The point is, emotions are not reducible to reason and rationality.

This also means that, in a political debate, if you only engage with what you consider arguments grounded in reason and rationality - you will lose. Not necessarily in the way that you won't come out of it thinking "Hey, I totally pulverized that pundit!". You probably will. You might even have convinced whoever you debated with. But consider this: any political debate is public. You might be going around, trying to convince people one at a time that you're the bee's knees (oh how I've longed to use that in a sentence!) - and, honestly, good luck with that. Most likely you'll be using the public debate as a showcase or arena to let others know what you think, mean or want.

Here it gets tricky. Some of the viewers might be, rationally, convinced by your eloquent arguments. These are most likely to be the ones who already agreed with you from the start. Perhaps a couple of the "uncertains" too. Your opponents however, and I wager a lot of those "uncertains" too, will not be swayed. Rather, they will see "their" representative being attacked with "fancy words" or "ridiculus environmental jingo-ism". When you ignore the emotionally grounded arguments of your opponent, you further denigrate and invalidate not only your opponent in the eyes of his or her "followers" - you also risk doing the same to those same followers indirectly.

Both emotional and rational arguments are needed. And you need to address both kinds. Because trust me, your opponent most likely will. And because both kinds of argument are valid.

From all of this, it also seems obvious that any political conviction needs to be emotionally as well as rationally grounded, in order to be believable to others but also in order to be a genuine conviction. And it means that in the future, when I get upset that people "don't get" what I mean - I will try to add in the emotional arguments as well, to give them the whole picture and to be honest with what I mean and where I'm coming from.

Remember the disclaimer? Well, it's not really aimed at you - the reader. It's aimed at me, It's part of my self-deprecating defense mechanism.

Renewable energy - problem or potential

2011-03-14T21:08:00.005+01:00

The earthquake outside Japan has got me thinking about genuinly clean and renewable energy sources. Regardless of your view on the risks of meltdowns in the Japanese powerplants, it should be obvious that nuclear powerplants aren't entirely safe - not to mention the dangers of uranium mining and disposal of nuclear waste. In addition to being environmentally hazardous, nuclear power - just as fossil power - is finite, localized and therefore controllable. As has been shown through numerous national and international conflicts, non-renewable energy is a constant potential source for geo-political strife and tension - but I believe it is also an obstacle we need to overcome if we are to achieve economic, social and ecological sustainability. There are also parallels with problems surrounding "intellectual property rights", the impact of mp3 technology on the music industry and WikiLeaks.

Nuclear and fossil energy are associated with several problems. There is the issue of pollution, as a result of mining, usage and disposal - a problem which is aggravated as the respective resources become increasingly sparse, resulting in increasing prices and increasing environmental and social risks in mining. The issue of deep-sea mining of oil is a recent example, as are the conflicts in Iraq, Afghanistan, Sudan and Nigeria.

Our reliance on these kind of energy sources is also an ever present financial risk, as our entire manufacturing and consumerist economy is based on access to increasing amounts of energy. This is yet another source for escalating conflict, as has been shown in the recent North African uprisings - where both the EU and the US have taken a passive role, being dependant on a "stable" trading partner in for example Libya.

The unprecedented economic growth in (mainly) the Western world of the past century, can to a large part be ascribed to our use of oil. And while one side of this growth is an equally unprecedented rise in living standards and life expetancy in the West, the other side is increasing economic inequality on a global scale. It has also made us almost oblivious to the environmental and social dangers of our current way of life.

During the last 50 years or so, there has been a dawning realization that this cannot continue - yet we have not made nearly enough progress towards a shift to renewable energy. Given our advances in other areas this might seem odd, but looking at how our economic system works I suspect it is only all too logical.

The simple truth is that there isn't enough money to be made from genuinly renewable energy.

When you get down to it, renewable energy is essentially solar energy - in the form of solar power (or solar cells), water power or wind power. It is all various ways of harnessing the massive amount of solar energy which the Earth is bombarded with every day. Of course, fossil fuels such as oil or coal is also a kind of solar energy - but they are more like batteries, solar energy stored over millennia on the Earth in various forms. Unlike fossil fuels, the source for direct solar energy cannot be controlled. And unlike fossil fuels, it is not really subject to scarcity either.

Yes, it is true that the amount of incoming solar energy which can be harnessed today is limited. While we might develop our technology further in the future, we cannot switch to renewable energy at present and still maintain our current energy consumption. This is often given as an argument against renewable energy. But that argument overlooks the fact that we cannot maintain our current energy consumption using fossil or nuclear fuels either - since we are running out of both fossil and nuclear fuels. And of course there are still the environmental and social hazards to take into account as well.

We need to reduce the amount of energy used, which begs the question of fair distribution. Are the "developing" countries not be allowed access to the "Western way of life"? The short, and perhaps disheartening answer is "no". But this also means that we in the West cannot maintain our way of life. This falls back on the "pyramid scheme economics" currently employed, which I've written about in here, here and here. Essentially, we need to stop living on credit.

As I wrote above, renewable energy once fully developed is not subject to control or scarcity. What this means is that renewable energy cannot be assigned monetary value in a market economy. You can't make enough money from it to make it an interesting investment from a strictly financial point of view - and, in fact, it threatens the entire economic system. I believe this might be its biggest problem, but also its biggest potential.

Compare with the issues of "intellectual property rights", the impact of mp3s on the music industry and the phenomena of WikiLeaks. What is becoming increasingly apparent is that with the advent of information technology, information can no longer be controlled. It is possible to spread and duplicate at staggering speeds. Yes, it is true that the infrastructure can be controlled - it is a physical medium. But the source content is not bound to any particular medium. What this means is that information is increasingly slipping out of the market economy. At the moment the music industry, intelligence communities and patent holders are fighting a losing battle against "pirates" and "spies" - but eventually we as a society need to come to grips with and adjust to the situation, unless we impose strict control of all information.

For the intelligence communities I would say openess is the answer. It might be utopian, but I believe that were we to move away from our current social structure, we might not need covert operations - at least not in the same way.

When it comes to intellectual property rights and musicians, I believe the necessary shift from an economics of scarcity and control will provide a solution. Precisely how, I don't really know. If I did I guess I'd be a Nobel Laureate. But perhaps some form of citizen's pay might be a viable route.

Coming back to the question of renewable energy, what has traditionally been seen as a problem I believe can actually be turned into a promising potential. Renewable energy is basically free. Yes, there is the infrastructure and maintenance costs but the infrastructure is basically a one-time expense and maintenance I can't see as much of a problem - it is not a new cost at any rate, but one which we have today for our current energy sources. This leaves the question of initial development investment. And herein lies the problem. Since there is no promise of future returns, under a market economy there is no incentive to invest. Yet we constantly hear politicians place their trust in the "free market" to bring forth a shift to renewable energy. This makes no sense. Especially when you consider the long term.

Because what would happen if our basic source of energy was, for all intents and purposes, free? Energy companies make for a vast part of the economy, directly but also indirectly in that a large part of what we pay for goods is the energy cost. If, as we have to, we start recycling rather than exploiting new resources the main cost of production will be energy. The prices of consumer goods would plummet, with a disastrous effect on GNPs worldwide. Removing energy from the economy would make drastic changes, with enormous consequences for the "free market" which our politicians expect to bring about that same change.

Still, were we to make this shift, and I believe we must - we would open up for an entirely new way of life and an economy based not on scarcity and control but rather on mutual, sustainable development.

This collapse of our economic system might be considered a problem by some people. To me, it looks like the potential for a very bright future.

The dangers of polarization

2011-03-09T19:43:00.002+01:00

Last year, The Spirit Level by Richard G. Wilkinson and Kate Pickett made some (although not enough) impact on the Swedish pre-election debates and campaigns. About 6 months earlier, Tim Jackson's report Prosperity Without Growth surfaced as well, regrettably without making almost any noise over here. In April of last year, the Gulf of Mexico was hit by disaster on a major scale with the BP oil spill, and for half a century there's been an on-going oil spill - dwarfing what happened in the Gulf - in the Niger Delta. Add to this a massive global financial crisis, two Iraq wars, the Afghanistan invasion, the Darfur genocide in Sudan and countless other catastrophies as well as a global climate change escalating out of control. At the same time, we are witnessing a severe social, economic and political polarization. This all ties together.

I just watched a segment of Democracynow.org, where Naomi Klein (author of "The Shock Doctrine") talks about the danger, not only of a climate change that is very much real, but also of the polarization of political and social debate. Basically, what she argues is that the reason "belief" in climate change has gone down (from 71% among Americans to roughly 50%, in just a couple of years - a trend which is unfortunately global, in countries with polarized political debates) can partly be found in this polarization. What happens is that climate change has become a "partisan political issue" - it is no longer to do with science, but rather to do with ideology. "Climate change" is turning into an identity issue, along with pretty much the entire environmental movement. The people identifying themselves with the right now consider "climate change" a "socialist plot to redistribute wealth".

There might, however, be at least some truth to the question about redistribution of wealth. I've argued before that an unequal distribution of wealth - and, in fact, the entire current economic system - is also a question about ecology and ecological sustainability. Klein also suggests something along these lines, claiming (rightly, I believe) that the solutions to climate change and our global ecological disaster are at odds with current right wing policies. What Wilkinson and Pickett say about equal societies having a positive influence on health and general well-being of the people living in those societies, also apply to the environment. Basically, an unequal society, a society driven by competition for resources erodes not only trust and health but also the environment.

Closely linked is the issue of growth, as measured in GNP. A system, such as the one we currently operate, based on indefinite economic growth seem to presuppose scarcity, overlook detrimental ecological effects (the BP spill, for instance, would generate quite a lot of GNP), add to economic inequality, accumulate resources "upwards" while sucking in resources from the bottom. At the same time, it is claimed that the current system would somehow be able to counter inequality, or at least raise the living standards of everyone - even if it raises the standards more for those at the top. This is simply not true.

It would only be able to raise everyone's living standard if we had infinite resources, since the system functions by siphoning resources upwards in a pyramid structure and eventually we run out of resources. A counter argument to this is that everyone has an equal opportunity to reach the top, which again simply is not true - and even it were true, we are still talking about a pyramid structure here, there can be only a limited number of people at the top at any one given time.

This might be thought to be an argument in favour of socialism, and I guess depending on your definitions it might well be. But I would ask you to keep in mind that the pyramid structure - which is really a facet of dominator societies - can be, and often has been, present even in socialist societies. And it is the pyramid structure I would argue against.

Tying this to the question of polarization, what we see is a polarization of society versus individual and the false dichotomy between the two. This false dichotomy is effectively blocking our way forwards. As it is, the political debate tends to revolve around either increased governmental control or increased individual freedoms. We see this in the Swedish debate, perhaps primarily from the neo-liberal Center party and the highly conservative Christian Democrats who both argue for increased individual freedoms and contrasts this with governmental control. There is a lot of talk about the "limits of politics". Yet this argument is only valid if you make a clear distinction between the two.

And here, once again, the polarization comes into play. There are people, primarily on the right, who identify themselves not only with the belief that climate change is a hoax, but also that it is a (socialist) governmental conspiracy. Added to this is the firm belief that "the government" is some far away, mysterious and shadowy entity out to do them harm. Now, rather than opting for policies of increased transparency and an increased political commitment, they want to do away with government as much as possible. But why?

The government, and by extension society and politics, is what we make it. If we fall into the belief that the government is some other entity, distanced from us, then that is what it will become. This exact same reasoning is behind xenophobia, racism and the dismantling of both civil rights and social welfare systems. It is polarization and alienation between individuals. Looking at our environmental crisis, we find the same thing. We consider ourselves apart from nature, rather than a part of nature, we objectify nature and make it out to be a controllable, static "other" - which it is not. The distinction between "man" and "nature" is at the core of the dominator mindset, along with the Cartesian distinction between "body" and "mind".

Looking again at Swedish policy, it is worth noting that unemployed, immigrants, sick and marginalized people are all bundled together into an undefined group of "outsiders". The people who are not "us" and who wish to take what we have. This same message bombards us daily, through news, television shows, movies and other media. I would say this is a logical conclusion to extreme individualization, where the only acceptable community is the one which seeks affirmation and confirmation from within, from looking towards what sets us apart - rather than from looking outwards towards what unites us - with each other as human beings and ultimately as being part of a greater web of life, spanning the planet in it's entirety.

A sustainable labour market

2011-03-05T22:33:00.006+01:00

The labour market, and also labour market policies, today aren't really working. In many (Western) countries, unemployment rates are rising, there is a worrying shift in demographics where it seems a shrinking work force are required to provide services (as well as taxed labour) to an growing number of retirees, increased automatization as well as relocation ("outsourcing") of jobs are removing work opportunities. At the same time, overtime is increasing (and recently the government has even suggested that it become easier to order overtime), the wage gap between low and high income jobs increases, and cheap oil - a prerequisite for much of the aformentioned automatization - seem to be becoming a thing of the past.

Our current Swedish government seem to have a couple of ideas to counter this. I believe most of them are seriously misguided, and even counter-productive or downright dangerous.

What seems to be the most important tactic is the so-called "work line". This is an old idea in Swedish politics, originally championed by the Social Democrats in the early half of the 20th century. In our current, right-wing, government's version this amounts to providing incentive to get a job, preferrably "qualified" work involving a long education and yielding high income. It is also meant to discourage people from being unemployed - when unemployment benefits are too high, many people rather stay unemployed than get a job. Or so the thinking goes. That might be a valid argument if we didn't have record-high unemployment, but as it is, being unemployed isn't exactly a matter of choice.

There is another idea here as well. Lower income taxes, which is what is done to provide the incentive, supposedly leaves more money over for consumption. The increase in consumption is meant to lead to an increase in production, which in turn is meant to ensure an increase in work opportunities. Whether this policy even leads to an increase in consumption not might be debated - I would argue that it is only true for the higher income bracket, since for the rest any "extra money in the pocket" goes towards higher costs elsewhere - but it does amount to an increase in consumption and this raises two issues. First, a lot of people choose not to spend that extra money, rather they save it for unforeseen expenses. Second, an economy based on increasing consumption is one of the prime underlying causes of our current global economic and ecological crisis.

Obviously, in a global economy, it isn't even certain (or even likely) that an increase in domestic consumption will lead to an increase in domestic production jobs.

A third reasoning behind these policies has been more or less hinted at, and that is to lower the wage cost for employers. Lower income taxes mean that employers can get away with lower wage raises. Also, with a growing number of people to recruit from, what we get is a "buyer's market" when it comes to hiring workers. This is added to by suggestions from the government that our minimum wage is set too high, thus creating a threshold for entry to the labour market.

What we are left with is a labour policy which is ecologically unsustainable in that it is entirely based on increased consumption and production. It is socially unsustainable in that it actively promotes inequality and increased wage gaps, in order to create "incentive". It might, however, be economically sustainable given our current economic system. The problem is that our entire current economic system is an ecologically and socially unsustainable pyramid scheme.

It also strikes me as odd that the only part of these policies which is sustainable is the one which pertains to the economic system, which is the one system we could actually change if wanted to (unlike the ecological system, which is our primary system or realm of existence - and to some extent also the social system).

Are there alternatives then? I believe so. We need to rethink our view of the labour market, shift away from an economy based on the twin-engine of consumption-production and start taking ecological and social sustainability seriously. This also means taking solidarity seriously, a solidarity stemming from the realisation that we are all connected.

So what does this mean? For starters, work needs to be shared. In a short-term perspective, this will most likely mean more people working fewer hours - although once oil prices spike, we might need to increase the workload somewhat, to counter the loss of "energy slaves", at least until we have been able to shift from a fossil-based economy (and this shift will bring about other massive changes).

We need to re-evaluate a lot of non-wage labour. Today a lot of work is being done outside the visible labour market, primarily "household work", and a lot of jobs are seriously undervalued, in particular "care work". This must change, and it would also mean a shift from energy intensive production work (such as manufacture of home electronics or the weapons industry) to work requiring little or no energy (such as repairs, recycling, child care and so on). Not only would this be a positive development when it comes to the labour market, but also other areas such as resource use and a shift from dominator to partnership ideals.

When it comes to re-evaluating wage labour, especially with regards to "household work", the Swedish government has launched one initiative - tax breaks for utilising household services. However, the way this is done almost entirely benefits those with high incomes. I suspect this is due to the simulatenous erosion of solidarity, where we are made to think only of ourselves and our own wallet - being told that solidarity is paramount to communism, unless it is solidarity with a very narrow and limited scope. It is as if these so-called "liberals" have confused the emphasis on individual rights with a sole focus on individuals, ignoring and striving to get rid of the communal. But just as a community cannot exist without individuals, so an individual cannot exist without a community.

We also need to stop trying to change people in order to make them fit in a rigid labour market. Rather, we ought to look to change the labour market so that it suits the people. This is one thing I find especially puzzling. A supposedly liberal government wants to impose change on people, rather than the market (which is really just a convenient tool invented by people to serve the interest of those same people). Not saying that people shouldn't have responsibilities, but the balance definitely needs to shift here.

I want to suggest two books, from where I've taken a lot of inspiration and which discuss these topics at great lengths and a lot more lucidly and elegantly than could ever hope to. First, there's Fritjof Capra's "Hidden Connections" which successfully adapts Capra's systemic view of (biological) life to include the (uniquely?) human social dimension. Second, there's Riane Eisler's "The Real Wealth of Nations", which sketches an alternative to our current economic dogma, emphasising partnership rather than domination.

The Growth Dogma

2011-02-24T14:14:00.005+01:00

Just read an article in Swedish magazine Effekt about the connection between what's happening in the Middle East and the currently dominating "growth dogma". In short, the writer suggests that world leaders are hesitant to support the people of the Middle East in their uprising, because this might lead to a severe rise in oil prices - and that rising oil prises, while being a potential problem for households, is a major problem for an economy based on eternal economic growth. Our current economy essentially runs on access to cheap oil. One question posed in the article is why the issue of growth (or rather, the critique of our current "growth dogma") is so taboo. I have some thoughts.

It would seem obvious that eternal growth in a world of finite resources is, to say the least, unsustainable. In fact it is entirely impossible. So what gives? Common arguments are that we have no alternative. That despite problems, the way our economy functions at the moment is the only viable alternative. Well, it isn't. I'm certainly not saying a transition to a different arrangement, a different kind of economics, would be easy. But it is not the only viable alternative - because it simply isn't a viable alternative at all.

Another argument is that our current economic model is somehow inevitable. That it's somehow rooted deep in human nature - we might wish to change it, but we simply cannot. That's ridiculus. Our current economic system is man-made, it runs on values and towards goals that are set by man (or perhaps I should say "men"). It stands to reason that if we could chose these particular set of guiding values, we could also chose another. The economic system is not given by "God" or "nature".

Some claim that our current system is a good system, since it's taken us so far. And I won't argue that it hasn't vastly improved the living conditions of millions of people. It has. But look at the cost. Look at the flipside - in many countries we enjoy a standard of living which even former kings and emperors could only have dreamed of, while at the same time millions, even billions, of people suffer hunger, disease, wars and exploitation. Not only is this a regrettable side-effect of our current system - it is a prerequisite. Because just as the economic system hinges on cheap access to oil, it also hinges on inequalities - both social and economical.

Our economic system is geared towards profit maximization, towards facilitating the accumulation of vast wealth in the hands of a few. Essentially, our global economy functions like a pyramid scheme. And the justification for this is that the rich are supposed to pull the poor up along with them, so that any raising of living standards for the few is also reflected in a raise of living standards for the many - even if it isn't as big a raise. The argument that even if the rich are getting richer, the poor are also getting (ever so slightly) richer as well. And here's the problem. This entire argument is based on the fallacy of eternal economic growth. Because what happens when the people at the top hit the proverbial ceiling? When there are no longer any more resources to suck into the pyramid?

We've in fact been at that point for some time now, it's just that for the most part we in the rich (Western) part of the world don't see it. This is because we've been busy sucking in resources from the rest of the world. Of course, no one wants to hear this - and not just the people at the top in, say, Sweden. Because it isn't just the people at the top expoliting the rest - Sweden, as a whole, is part of the "top" on a global scale.

I believe this is closely tied to another problem - one which I keep coming back to. Because at the heart of the "growth dogma" we find the "dominator mindset". The critique of eternal growth isn't just a critique of the economic system - it is a critique of fundamental core values which have guided our social world for thousands of years. The idea that mankind is essentially and intrinsically geared towards domination - of an outside world and of each other. This is often met with the argument that it's simply "human nature" - but again, that is not a valid argument. Humans can change - there is no such thing as a given "human nature". We are what we chose to be.

It is time we woke up to that.

PRODUKT - Revolt . Conquer . Consume (2010)

2011-02-23T21:52:00.004+01:00

"Revolt . Conquer . Consume" is the debut album of Sean "Satyr" Tracy's PRODUKT - a New York based machine rock/electro-goth hybrid. While it might be a debut, don't mistake Sean for a rookie or PRODUKT for an entirely new band - prior to starting up PRODUKT in 2004 Sean put in time as guitarist for, among others, Florida based industrial rock act Grim Fairies (with Curse Mackey of Evil Mothers fame on vocals) as well as doing remix work for the likes of Society Burning (see review here), Cyanotic and How To Destroy Angels. So what of "Revolt . Conquer . Consume"?

Well, I've had the album on my "to review" shortlist for a couple of months now, and while part of the delay is down to me just not getting my thumb out, part of it is due to me not being quite able to pin the album down.

Don't get me wrong. This is a good disc, great in fact, but it took me a while to adjust to and I wanted to really do it justice. Perhaps the mixture of machine rock and electro-goth doesn't sound too strange, but what Sean has done here comes across as original - at least to me. There are several ways of breaking the album down, and I think that might be what threw me at first. This might lead to a disjointed album, but what keeps it together is how all the different influences still blend together. I'll try to explain.

What struck me first was the division in what might be called machine rock, rhythmic and guitar-based ("I Am Destruktion", "Cyanide + Candy", "Decay", "Machine", "Binary Incendiary" and "Choke") and electro-goth, more melodic and often piano-based ("Perpetual Bliss", "The Abstract", "Embers", "Secret Manipulation", "Black Ashes" and "Absolute"). Another division can be found between aggressive ("I Am Destruktion", "Machine", "Binary Incendiary"), angry or even bitter ("Cyanide + Candy", "Choke" and to some extent "Decay"), melancholy ("Embers", "Black Ashes") and even soothing ("The Abstract", "Secret Manipulation", "Absolute"). Also some tracks, such as "I Am Destruktion", "Decay" and "Binary Incendiary" shift between pounding machine rock and the more atmospheric electro-goth, and there's some trip hop influences - most notably on "The Abstract" as well as some glitchy drum 'n bass vibes, particularly on "I Am Destruktion" and "Machine".

While the music and lyrics range from aggressive to melancholy and soothing, the underlying mood is dark and dystopian throughout - so we're left with an album at the same time diverse and coherent. The diversity makes it difficult to pick favourite tracks - it varies a lot with what kind of mood I find myself in - but I'm quite partial to the mechanical (both musically and lyrically) "Machine" and "Binary Incendiary", the groovy almost funky "Cyanidy + Candy" and "Decay" as well as the hauntingly beautiful "Embers" and "Secret Manipulation".

If I have any complaint, it would be that the production could have packed more of a punch. On the other hand, this album has a very DIY feel (Sean has written and played everything himself, except for "Secret Manipulation" where DJ Cybo did the lyrics and vocals) and that is part of the charm - giving the album a raw, underground feel.

I'd really recommend this to any fan of machine rock/electro-goth - and even if you're only a fan of just one of the styles, you're sure to find at least half an album suited to your particular taste and another half which will grow on you and introduce you to new things.

You can get the album on CD from here, and digitally from here. Both sites offer full previews as well. So... what are you waiting for?

Making sense of Maher?

2011-02-22T13:05:00.004+01:00

Against better judgment, I watched a clip of Bill Maher bashing Islam and Muslim men. It is a truly hateful and bigoted tirade he spews, but somewhere deep in the mess Maher actually does have a point - at least if you cut him a lot of slack.

He says that democracy is only possible once you've "tamed men", and while the image of "savage man" and "docile woman" should be offensive to both women and men, there is a point in there. For at least the last two thousand years (probably longer), most societies have been guided by a principle of domination. This comes across in the fundamentally hierarchical structure of all societies and cultures across the globe.

Man seeks domination over nature, trying to "tame Mother Earth" and bend her to his will, using technology to control and manipulate. Men seek domination over women and other men further down the social ladder, in order to further their place in the social world. Neither the way we treat nature or each other can ever lead to a sustainable future - instead it leads to exploitation and power struggles. Sure, we can patch it up somewhat - and many democracies today are vast improvements over older feudal or dictatorial societies. But we're still running blindly towards disaster.

If we wish to achieve sustainable societies for ourselves and future generations, we need to change some of our fundamental values. And I do mean "we". This applies to every society. But the domination paradigm is deeply rooted, both in our social institutions and values and also in our world views and even our language. We think of the world as something separate from us, something "out there" for us to "control". This is evident in the atomistic and mechanistic world views of Descartes, Bacon and Newton.

Luckily, there is another way. Since the early 20th century, it has become increasingly clear that this old view of the world is flawed, and that rather than an atomistic mechanical world, we live in a holistic, relational world. At the core, it is about switching from a view of domination to one of partnership. From what has been seen as a set of "traditionally male" values, to a set of what has been seen as "traditionally female" values. For instance, rather than trying to bend nature to do our bidding, we ought to learn from and emulate nature. Rather than valueing skills and knowledge geared towards control, destruction and killing - how about we value skills and knowledge geared towards the promotion of life?

Returning to Maher, when he talks about "taming man" he is still stuck in the "dominator mindset", although he does have a point. We need to move away from the way of thinking that looks towards differences and of ways to correct those differences, and instead start looking towards similiarties, connections and of ways to emulate what works.

The Champions of Democracy?

2011-02-21T21:59:00.006+01:00

For the past couple of weeks, all around the world we've been able to follow the struggles of people in Northern Africa and the Middle East - from Tunisia to Egypt, from Libya to Bahrain - as they rise up against dictators, protesting unjust and undemocratic regimes. While it is still too early to tell what will come from these revolts, it obvious that the protestors are being met with truly excessive force. Today, there's been reports of fighter jets being deployed in Libya and the past week has seen heavy causalities in both Libya and Bahrain. Where is the unanimous and strong condemnations of the actions of these dictators? Why are the staunch, self-proclaimed (and self-righteous) Champions of Democracy suddenly so quiet and reluctant to make comments?

The Swedish foreign minister Carl Bildt, who was deeply involved with Lundin Petroleum, formerly Lundin Oil, in their questionable actions in Sudan and who primarily uses his blog and Twitter feed to communicate with the press, chose not to voice any critique of the regime in Tunisia or Egypt. With regards to the weekend's events in Libya, he says that "it is not about supporting this or that side, it is about achieving stability and a reasonable development" and also goes on to say that "we have reason to say we share [the worry of South European countries' worry about refugees]".

So. Bildt would like to see stability and a reasonable development in Libya (and, I assume, the other North African and Middle East countries) - and he seem to be of the opinion that dictators such as Muammar al-Gaddafi can provide this. Why else would he refrain from criticizing al-Gaddafi? It seems to me, then, that the stability and reasonable development Bildt wants to see is not primarily one which benefits the people living in Libya, but rather one which benefits European interests. This is all the more evident when considering what he says about the potential stream of refugees.

Of course, Bildt also talks about solidarity. He says that solidarity is a fundamental part of the European cooperation. Very touching. How about solidarity with the rest of the world?

I find it odd that the same people who had no qualms rushing into Iraq and Afghanistan, claiming they fought for democracy, remain suspiciously quiet this time around. Could it be that Saddam Hussein and the warlords of Afghanistan (no doubt horrid dictators as well) simply refused to play ball with the EU and the US? And that people such as Mubarak and al-Gaddafi are on much better terms with those same Western super powers? Could it be that keeping those North African and Middle Eastern countries in check, even if that means using dictators and indirectly oppressing the people living there, goes well with protecting the foreign interests of the EU and the US?

Carl Bildt says it is not about taking sides. I agree, it isn't. It is about standing up against oppression. It is about having the guts and the common sense to condemn a regime which uses jet fighters against demonstrators. If Bildt wasn't as blinded by greed and oil, he might understand that.

Oh. And did I forget to mention that we tried selling Libya military surveillance equipment to help al-Gaddafi with border control? And that the European Union considers Libya a valuable ally in helping us enforce our own border controls?

Changing the game?

2011-02-08T20:39:00.003+01:00

I'm getting really fed up with all of these "free market liberals" and proponents of infinite economic growth. No one likes waking up to the fact that the way we current live is fundamentally flawed, but the fact that it sucks is not a valid argument against changing our way of life.

The belief in the free market is flawed on two critical points. The way I understand it, the idea of the free market is justified partly because it supposedly guarantees a fair distribution of resources. This hinges on the idea of the rational agent, on the idea that people can (and do) make rational choices. If that was really the case, then how come advertising is such big business? The point of advertising is to influence supposedly rational agents into acting, not according to their own rational wishes, but rather according to whoever employs the advertising agencies. Making rational choices would entail being fully informed, something which advertising is meant to counter. But even worse, according to recent findings within cognitive science the idea of the "rational agent" seems to be little more than a myth.

Worse than that though, is the fact that the supply and demand mechanics of a free market is based on the fact that what we trade is actual resources. Resources which we currently have. Yet todays free market doesn't deal in this kind of resources - it deals in potential, expected resources. It is not a market of commodity, it is a market of credit. Now, if we lived in a world of infinite resources - and if we could ensure that we all came into the world on equal terms - perhaps that wouldn't be so much of a problem (I'm not even sure of that though). The problem, of course, is that we don't. Our resources are, for all practical purposes, finite and we're already deeply overdrawn. There can be no real balance of supply and demand under these circumstances.

These two facts seem very difficult for a lot of people to grasp. And frankly I don't blame them. It's not a pretty picture, but that doesn't make it any less real.

I keep hearing (and reading) arguments along the lines of: "Well, sure, the oil dependency is bad and we need to get out of it. However, currently we can't afford to." Essentially, what these people are saying is that they understand we can't keep doing what we're doing, but they won't change the way they live because it would be inconvenient. The question is made out to be one of choice - either we change the way we live, or we change the way the world works. News for ya' - only one of those is subject to change.

We desperately need to change the rules of the game here, yet it seems to me we're going in the opposite direction. Looking at Sweden as an example, the current government is contemplating selling our carbon credits (which would effectively nullify all the progress we've made with regards to emissions); seem to be favourable towards prospecting for oil on the North Pole (since, as we've already established - we "can't afford" to move away from fossil fuels and oil dependency); and stick to an obsolete overall financial and labour market policy, which is based around the idea of "consuming our way out of the crisis".

Not saying we need to abandon the idea of the market - but we do need to adjust for a couple of things. If we want to see a fair distribution of resources (and I do, partly because it's the "right thing" and partly because I believe it's necessary for an ecologically, economically and socially sustainable society) we need to revise our market rules, taking into account the fact that humans aren't the rational agents we're made out to be. And if we want to have a planet left to live on, we also need to revise our market rules so that we don't trade in credits anymore.

The liberal challenge

2011-01-27T12:32:00.003+01:00

There's been a (quite modest) discussion in Sweden regarding liberalism, and about who carries the liberal legacy, between representatives of the "traditional" liberal party (folkpartiet) and the socio-liberal green party (miljöpartiet). What stuck out to me was the question of whether state-owned businesses can be defended from a liberal point of view. Without actively labelling myself a "liberal" (although I guess in some ways I am) I would argue that the traditional view, that this is impossible, is flat-out wrong. Furthermore, it goes to show how the traditional view of liberalism is not just misguided, it is also highly conservative.

It is true that early liberals, such as Adam Smith and John Stuart Mill were opposed to state-ownership. But what you need to keep in mind here is that Smith (1723-1790) and Mill (1806-1873) lived in a vastly different time and environment than we do today. It would be stretching things not a little bit to claim that Great Britain in their time was a democracy -citizens had very little influence over the state and how it worked, so naturally they would be opposed to state-owned business and in favour of private ownership. Increasing and supporting private ownership was a way of further liberating individual citizens, giving them more control over their own lives - which would be a central idea in liberalism.

Contrast that with the situation we've got today. Most countries, not just in the "Western world", are vastly more democratic, with citizens having at least the potential for long-ranging influence over the state and how it is run. I won't deny that liberals such as Smith and Mill and their ideas have played a great part in this, but equally it's undeniable that socialist ideas such as public education and healthcare and, more broadly, the welfare state have played a vital part. The end-result is that in many ways we, as individual citizens, have been "liberated" and the same is true, in some ways, of the state itself.

Today the state is made up of, created by and controlled by the citizens - to varying degrees of course - but through general elections, transparency and accountability we citizens, as a people, have seized control of the state. Sure, there's corruption and such, and likely always will be, but the situation is nowhere near that of the 18th and 19th century. The state is no longer a distant "other" which controls us, other than in the minds of the most paranoid. It is open to public scrutiny and control.

Today, we as individual citzens collectively own any and all companies owned by the state. Wasn't the original idea that private-ownership was there to give individual citizens more freedom and control over their lives? Well, we as citizens have more control over state-owned business than we do over private-owned. If anything, the "liberal" problem today should be the lack of insight and transparency of private-owned businesses and conglomerates (as well as the lack of insight and transparency into government affairs). I'm not saying that every business should be run by the state - what I'm saying is that state-ownership shouldn't be a problem for liberals.

So why the reluctance towards state-owned and -run business? I can think of two reasons, neither of them valid. For one, it might be that "traditional" liberals, in fact, do not think that we live in a democratic society, where the state (and also government) is controlled by its people. It is true that we lack full insight, but in most cases this is due to a lack of interest and knowledge. The solution to that should be to stimulate interest and provide knowledge. When confronted with the charge that private-owned companies are less than transparent, the liberal reply is often "well, you can always become a shareholder". While this is not always as easy as it is made out to be, the argument is even better suited towards transparency of the state. "Well," I would argue, "you can always involve yourself politically".

The other reason for the reluctance towards state-owned and -run business, is "tradition". Liberals are so used to the idea that state-owned and -run business is wrong, that they no longer reflect upon the reasons behind it. It has become a fixed tenet or belief, and they fail to see how circumstances today are different to those during Smith's and Mill's time. They have lost track of the basic liberal ideals or aims, and instead cling to the consequences and means of those same ideals. They have, in effect, become conservatives rather than liberals.

But even the basic ideals of liberalism might need to be refined. It is becoming increasingly obvious that the old saying "no man is an island" is true. We need to remember not just the social and political circumstances of the 18th and 19th century, but also the world-view. Society in those days was highly influenced by a Cartesian-Newtonian dualistic-mechanical view of the world. There was a definite split between the mind and the body, as well as between "the individual" and "the society". This split, I believe, lies at the root of many of the challenges facing us today. Bridging that gap means realising that "the individual" and "the society" are not two opposing factors, they're not really even two different perspectives. They are one and the same, and you can't have one without the other.

In a way, the liberals won. First in their struggle against an oppressive (and highly un-democratic) state, and then in their struggle against what turned into an equally oppressive and dictatorial perversion of Marx' socialist ideas. But in their victory, in the "victory of the individual", we now risk going too far in the opposite direction.

It is often claimed, from the "political left", that our current right-wing government is tearing Sweden apart. Generally what is referred to is the growing inequality, both financial and social. But what is also happening is that our society (and this is not limited to Sweden alone, of course) is being torn apart in that the individual is torn away from the collective. We need to bridge not just the social and economic gap, but also the gap within ourselves, between "man and nature". This ought to be the liberal challenge in the 21st century. And this is the challenge which Green Parties all over the world are accepting.

It is not about who can "manage" the "liberal heritage" - that can only lead to stagnating conservatism - it is about who can deal with the challenges we face.

Free seeds or Free trade?

2010-11-12T19:21:00.003+01:00

In their urge to please the World Trade Organisation, major multinational corporations such as Monsanto and commodify everything (and anyone?) in the name of that holiest of holy, Free Trade, the Swedish government, through the Ministry of Agriculture, now wishes to impose even stricter regulation on so called "free seeds". The explicit aim, other than simply adopting policies decided in the EU, is to promote agricultural biodiversity by making it easier to sell seeds to "hobby farmers" within the European Union. It's interesting to note that the way to make things easier for "regular people" generally means "getting more restrictions", whereas to make things easier for "corporations" generally means "removing restrictions".

It seems obvious that what is being promoted here is not, in fact, biodiversity but rather trade and profit-making. Of course, it might be argued that free trade and unfettered profit interests would lead to increased biodiversity according to some economic law, following from the internal logic of a free market. I have a couple problems with that assumption.

In this scenario, biodiversity is not considered a goal in its own, it is simply a conditioned goal or a secondary side effect. It means that increasing (or at least not decreasing) biodiversity is worth striving for if, and only if, it can be shown to yield higher profit returns. It might be argued that this ensures increasing (or at least not decreasing) biodiversity, since it is a well-known fact that we do, in fact, need a high degree of biodiversity in order to sustain our (and other) life on Planet Earth. The problem is that biodiversity is, in fact, decreasing and at an alarming rate at that. The only conclusion I can draw from that is that corporate business practice focus only on short-term financial profit, ignoring the long-term negative effects.

A representative of, say, the WTO would probably argue that this is because of regulations, and that an entirely free and unfettered market would solve this. Obviously that won't change the basic underlying premise though. This line of thinking is, primarily, profit-driven rather than need-driven. The idea being that if it is possible to make a profit of something, people as individuals will strive for it. It then follows logically that to satisfy our needs, we need to make those needs profitable.

There is another principle at work here as well, that of people as intrinsically and fundamentally selfish. But people are not selfish by default, we learn to be selfish. By the same token, we can learn to act unselfishly. So why should we strive towards being selfish? The answer, most likely, is that it is a prerequisite for the profit-driven view. It is said that being unselfish doesn't work, and so long as we stay within a profit-driven view this might be true. However, there really is nothing to stop us from shifting to a need-driven view, and an unselfish view of people. Certainly, there will always be selfish individuals, just as there will always be unselfish individuals. The question is which of these do we hold up as an example? What values do we strive for, and what values do we base our financial and political systems on?

Also, the idea of people as selfish and the profit-driven view are closely related to the idea of the individual as the primary unit. In this view, society is simply a collection of individuals, tied together around a (figurative or literal) contract, meant to protect private ownership. Often this ownership follows from the idea that we own our own bodies (and to be fair, this idea can be found in both liberal and socialist views). But the idea of ownership is a cultural convention, one which isn't even found within all human societies. This means that the idea of ownership is a product of human societies, therefore it follows that it cannot be an underlying principle of human societies. Following Hegel, I would also argue that it is impossible to separate the individual from society, neither is primary but rather they are each others prerequisites.

A paradoxical consequence of focusing on (selfish) individuals and (private) ownership, is the oppression of the many at the hands of the few. We see this in todays neoliberal hegemony, and we saw it in the communist dictatorships of yesterday. It follows from the premises and the internal logic of either system - what we get is an ackumulation of wealth at the top, be it in the hands of corporations like Monsanto or the elite within the Communist Party. This is why, to go back to where I started, a supposedly liberal and individualistic doctrine of "free trade" result in more restrictions on "regular people" and fewer restrictions on "corporations".

I would like to address the original question of promoting biodiversity as well. The answer is not to further commodify nature - that's what got us into this mess in the first place. The answer is to shift from profit-driven exploitative economic principles of domination, to need-driven sustainable ecological principles of partnership. We need to strictly regulate corporations such as Monsanto, not the small-scale eco-farmers.

SMP - Coda (2010)

2010-11-10T15:56:00.008+01:00

A veritable "jack in the box", Jason Bazinet has worked with industrial giants like Chemlab, 16volt and Front Line Assembly as a drummer - most recently on the 2010 Midi Ghetto Tour in the US and Canada and FLA's (mostly) European 2010 tour. Even going so far as to do three drum-gigs a night for most of the Midi Ghetto Tour (16volt and Chemlab, and also filling in for Left Spine Down). In addition, he's involved to greater and lesser degrees with 64K, Monicom, The Crills as well as the elusive and enigmatic Loyal Opposition. It would be easy to forget he's also founder, only constant and currently sole member of SMP (Sounds of Mass Production) - the coldwave/industrial rock-rap crossover hybrid of a monster. Formed in the early 90's, SMP debuted with Stalemate on the (in-)famous Re-Constriction in 1995 and has since gone on to release four more full-length albums, two remix albums, one mixtape and too many collaborations and remixes to count. Needless to say, the news of a new album in the works got me all kinds of excited - especially since Bazinet announced that 2008's remix album Pissing on the Legacy would be the end of SMP.

Coda is short, sweet and to the fucking point (much like this review won't be). Clocking in at just over 35 minutes and bringing 8 tracks, including one remix ("Stay Sick (64K Mix)") and one cover (Circle Jerks' "Paid Vacation") Bazinet most certainly doesn't disappoint. The sound is unmistakably SMP - a mix of coldwave, industrial rock, punk and rap - in a sense picking up where 2007's The Treatment left off while at the same time pushing forward, further honing the sound as has been the case ever since Stalemate. While some might think the combination of industrial rock/coldwave and rap is odd, I beg to differ. You need only look to the Re-Constriction compilation Operation Beatbox for an example of how well the styles work together. Without any indepth musical knowledge, I'd say it's something to do with the beat/rhythm oriented sound.

Anyways, the album kicks off with "Stay Sick", a track previously featured on the compilation Electronic Saviors: Industrial Music to Cure Cancer (not sure if it's the same version), a groovy monster which really sums up what SMP is all about in my opinion. Bazinet's delivery bordering between punk and rap, over a heavy beat, a crunchy guitar-riff, scratches and samples. Lyrically it deals with (over-)medication and consumerism ("just eat your crap and take your medicine, and by all means, stay sick...") which goes well with the, slightly and rightly paranoid, social-commentary found on other SMP tracks. (As an a-side, I am reminded of Cyanotic's The Medication Generation, review forth-coming.)

"Run" is a collaboration with Penal Colony's Dee Madden, Stromkern's Ned Kirby and Stiff Valentine's Chris DeMarcus. It kicks off with a menacing guitar (courtesy of DeMarcus) turning into a paranoid and pissed off rant against society, with Bazinet, Madden and Kirby taking turns spitting venom over a seriously heavy beat. This could possibly be the most hiphop influenced track, and at the moment contender for my favorite. Addictive as hell, with a chorus that'll have you instantly hooked and drawn in.

"The Knife" kinda reminds me of "This Perfect Day", opening track on Crimes of the Future (video available on YouTube). There's something about the beat and mood here which just screams "cyberpunk", a kind of gritty street-feel with neon lights reflected on rainy streets. Also got a somewhat "oriental" sounding melody weaving in and out of it, which is a first for SMP.

"Anna's Song" is built around a thick, driving beat with great use of programming and a whirring sound which has me thinking "androids" or something (maybe as a consequence of the title and lyrics, I'm reminded of GLaDOS from Portal, or Rachel from Blade Runner). Adding to this is what sounds like a subtle processing of Bazinet's vocals, the focused, almost restrained, production and a sporadic piano line.

"Corporate Lunch" continues a tradition from The Treatment and Crimes of the Future ("Corporate Freak" and "Corporate Culture" respectively). While the basic beat is quite similiar to "Anna's Song", this one is a bit more hard-hitting with scratching and a more down-tuned feel.

We then get the cover of Circle Jerks' "Paid Vacation". Haven't heard the original, but this is a short (1:40) energetic, skate punk song which translates very well to the SMP sound (much like previous SMP covers "Bloodstains", "I'm Tired of Life" from Crimes of the Future and "Who is Who" from The Treatment).

Moving on, we've got "No Space". Starting out quite mellow, it builds up and gains momentum, only to slow down again, alternating through out. This might be the song with the most programmed or processed feel to it, lots of sounds going on. Reminds me a bit of "Die For You" from The Treatment, if I'm to make comparisons. It's SMP gravitating more towards coldwave than rap.

Finally there's "Stay Sick (64K Mix)" sheds the guitars of the "Album Mix", going for a more stripped-down, electronic sound adding an almost claustrophobic feeling, with creeping synths and a "heartbeat" beat around half-way through. Great song to end the album on.

I need to mention the overall production and mixing as well, handled by Wade Alin (of Christ Analogue, The Atomica Project and Scanalyzer as well as production for a host of industrial - and other - artists). Alin has achieved a very dynamic, thick and "distinct" sound - especially on "Run" and "Anna's Song" - managing to give the album both a polished and gritty feel at the same time. No mean feat.

Overall, this is a great disc. Obviously a must-have for any fan of SMP but also of coldwave/industrial rock fans who aren't afraid to venture into punk/rap territory. My only complaint would be that it's a bit short, but on the other hand that means a) no filler, and b) you can just put it on repeat. The consistency of the tracks, the addictive hooks and Bazinet's great use of programming will keep you coming back for more.

If you haven't already, I suggest you order your copy from CD Baby now. While waiting for the disc to arrive, be sure to check out SMP HQ for some great (free!) downloads.

Mortiis - Perfectly Defect (2010)

2010-11-02T14:10:00.006+01:00

With his roots as bass player in the black metal band Emperor, Mortiis has come a long way over the years. From the first instrumental ambient/darkwave solo albums (as well as side projects Vond and Fata Morgana), to the synth pop/electro-industrial styling of 2001's The Smell of Rain (which saw Mortiis picking up the mic for the first time) and the harsher industrial rock of 2004's The Grudge (by which time "Mortiis" had turned into a full-blown band, rather than being the solo outfit of Håvard Ellefsen). It's now been three years since the release of Some Kind of Heroin, the remix version of The Grudge. During those years Mortiis (as a band) have been touring, working on new material and Mortiis (the frontman, Håvard) has shed the last parts of the mask he'd been wearing since way back in the day. In part as a gift to the fans, and (I suppose) in part as a teaser for the next full CD (The Great Deceiver, slated for an early 2011 release) Mortiis has released Perfectly Defect online.

Released as a free download (including full cover art), Perfectly Defect is described as a prelude, or bridge from The Grudge to The Great Deceiver. According to Mortiis the music on Perfectly Defect is work done during the sessions for The Great Deceiver, but which was too experimental and varied to be included on that album. Having listened to Perfectly Defect, as well as having heard some sneak material from The Great Deceiver, I'm inclined to agree. (Check out The Ugly Truth and Zeitgeist on Mortiis' YouTube channel, in particular The Ugly Truth have a strong Ministry-vibe to it.)

Perfectly Defect consist of 8 tracks with a running time just shy of 41 minutes. Four tracks feature vocals ("Closer to the End", "Perfectly Defect", "Sensation of Guilt" and "This Absolution") and four are instrumentals ("Sole Defeat", "Thieving Bastards", "Halo of Arms" and "Impossible to Believe"). The overall sound I think is closer to The Smell of Rain than The Grudge, in particular the first three songs - and especially "Sensation of Guilt" (which is also my favourite track on here, with its brooding, dusty atmosphere and what sounds almost like steel guitar?).

While it's not as aggressive as the The Grudge, it does have a similarily dirty sound and even though it comes off as more electro-industrial than industrial rock, the first couple of songs are pretty guitar driven. The instrumentals (as well as closing "This Absolution") recall Front Line Assembly when they're at their dirtiest, and there's quite a bit of drum & bass rhythms thrown in, which I really dig (even though it seems to be very much in vogue among industrial/electro-industrial acts at the moment, but hey, I don't mind). This is most evident on the aptly titled "Thieving Bastards" which sound not at all unlike The Prodigy and Chemical Brothers around '97.

It might be easy to disregard this as "just" a teaser for the upcoming "proper" album, especially since it was released for free and without any prior notice, but I think that would be a mistake. This is a great album, one which very much stands on its own. To my ears a fresh mix of electro-industrial/industrial rock with a lot of harsh electronica thrown in, sounding very much like Mortiis while still managing to evolve the sound further.

I absolutely loved The Smell of Rain when I first heard it, but I wasn't entirely floored by The Grudge when it came out, it was a bit too noisy and "punky" (it's grown a lot on me since though), and I was somewhat disappointed when I saw them live at the Wave Gotik Treffen in Leipzig in 2005. After having heard Perfectly Defect I'm very, very psyched about The Great Deceiver though.

Better for whom?

2010-10-30T19:47:00.004+02:00

It is a commonly held misconception that we need to pursue further advances within the field of genetically modified crops and livestock in order to come to terms with the problem of feeding an ever growing human population. Beside the obvious - we have no idea what the effects of these genetically modified organisms are on the local and global ecosystems - this argument fails to acknowledge the real problem, which is one of distribution of resources and, consequently, power.

Let me first state that the idea that we lack the resources to feed a growing human population is flat out wrong. World hunger is not caused by a global shortage of food. The problem is not that we do not have enough food, it is that the food is produced in and for the wealthy (and increasingly obese) "Western" market. There is an overproduction of dairy products as well as of meat. A lot of fertile soil is used to grow crops used for biomass, in a misguided attempt to create "eco friendly fuel" for "eco friendly cars", while the only "eco friendly" car is the car that is never built. Much like how the only "eco friendly" kilowatt hour is the one that is never produced. We need to cut back on our use and dependence of cars, as well as our rampantly escalating energy consumption.

But getting back to the genetically modified crops and livestock. Monsanto, one of the major actors in this field, produce a kind of genetically modified crop which is resistant to a particular brand of pesticide - unsurprisingly one which they themselves manufacture. The idea is that this allows for cost-effective intense farming, but what it results in tends to be "monoculture farming" (basically the farming of a single crop) which depletes the soil and severely hurts the local ecosystem. It also serves to kill off small-scale farming, since the initial investment is generally too high for those farmers, meaning a concentration of ownership of the fertile soil in the hands of a few wealthy farmers - or more commonly farming corporations.

Another example is that of the "golden rice", a genetically modified rice crop which was meant to address the vitamin A deficiency among primarily poor nations in Africa and South East Asia. While the thought behind this might have been good - vitamin A deficiency leads to blindness or vision impairment - there are severe ecological risks involved. For instance, we do not know what effect the higher levels of beta-carotene in this rice has on other organisms. There is another, more immediate objection to this "golden rice" however: the majority of people suffering from vitamin A deficiency are poor people, who cannot afford these GM crops in the first place, and who would benefit a lot more from an improved economic situation - something they might get through, for instance, development of local and sustainable small-scale agriculture.

Finally, there is the case of the "recombinant bovine growth hormone" used to stimulate milk production in cows. This is what was behind the outbreak of "mad cow disease" in the 90's, and it came about, basically, because someone thought it was a good idea to increase the milk production while we had a massive dairy product surplus. Of course, if we do not consider what we produce, or why, but rather focus on maximizing production itself - this is where we end up.

There are so many things wrong with the way we approach genetically modified crops and livestock, that I don't really know where to begin. I think the biggest issue I have is the one mentioned inititally - this does not address the fundamental problem: there is no global shortage of food. This means that we do not need to produce more food, we need to distribute it more evenly. But our current global economic system is not aimed at distributing resources equally - it is aimed at concentrating resources and ownership in as few hands as possible.

Also, this approach in fact only serves to maintain a status quo with regards to an equal distribution and more equal economy, as for instance the "golden rice" removes incentives to alleviate the poor economic situation of the people in need. If given the choice between improving their economic situation - which can only be done at the expense of those richer - or giving them vitamin A infused rice, I don't think the people with money will need to think twice. Especially since the "golden rice" is an income revenue in itself.

Genetically modified organisms only serve as an alibi to allow us to continue our business-as-usual approach, maintaining our unequal distribution of resources as well as a lifestyle which is fundamentally unsustainable.

At the heart of it, I suppose this is an issue related to that ever increasing economic growth called "progress". As long as our economy is fuelled by the twin engine of production-consumption I see no long-term winners. We are eating ourselves to death here, both individually and collectively, as our consumption is quickly escalating out of control.

Genetically modified organisms are supposed to make the world a better place, but better for whom? For the malnourished children of Cambodia, or for the rich executives of Monsanto? Because with the current state of affairs, there cannot be both.

All of the examples here are taken from Fritjof Capra's excellent and highly recommended book "Hidden Connections".

Optimize rather than maximize

2010-10-29T19:45:00.003+02:00

By now it should be obvious to most that our current way of life is deeply and fundamentally flawed and unsustainable. We desperately need to change our policies and guiding principles if we as a species are to have a future on this planet. I believe a big part of the problem lies in the way we view the world and our place in it - rather than considering it a collection of discrete objects to be claimed in the name of private ownership, we ought to consider the world as the interconnected web of life that it is.

"Ecological Debt Day" or "Overshoot Day", the day when we have consumed more resources than the Earth can produce in a year, comes earlier for each year. Man-made environmental disasters such as the oil spill in the Mexican Gulf earlier this year or the on-going oil spill in the Niger Delta now on its 50th year, are getting more common. The same is true for "natural" environmental disasters exacerbated by human exploitation such as the flooding of New Orleans or Bangladesh. While many large corporations are making ever increasing profits, a growing amount of people are getting ever poorer. In their strive for maximized profits, companies like Monsanto backed up by national governments, are turning more and more of our common resources into commodities to be sold and traded even going so far as to patent life itself.

At the heart of these issues lies the notion mentioned above, of the world and everything in it as something to be claimed and owned. This is closely related to the prevailing paradigm of domination, exploitation and manipulation. Also, the idea of the world as consisting of discrete objects with no regard for how everything fits together and is part of a greater whole, which makes us insensitve to the delicate balance of the Earth's ecosystems and the essential role they play in bringing forth and sustaining all life.

One of the major problems can be found in the way most companies focus blindly on maximizing share-holder stock value, regarding any other values as secondary or instrumental to that. I would like to point out that the main issue isn't companies themselves, or even that they are profit driven in the sense that they make money for their share-holders. It is that their sole purpose is maximizing profits rather than simply making money. This comes as a result of considering both natural resources and companies themselves as isolated units, to be price-tagged, sold and traded. It is the idea that if every single actor (being an isolated unit) maximize his or her profit, everyone will gain from it. This idea is flawed in that it presupposes the possibility of ever increasing, unlimited growth in a world of limited resources, and also in that it plainly disregards the complex and interconnected fabric of the ecosystems.

Instead of attempting to maximize production at every single node of the various ecosystems that constitute the world, we ought to optimize the productive capacities of those ecosystems. Doing so entails learning from nature, shifting from a paradigm of domination, exploitation and manipulation to one of partnership, cooperation and emulation. For instance, rather than thinking of eco-design as "manipulating" nature we ought to think of it as "emulating" nature. It doesn't mean that we cannot make profits, but it does mean that we need to stop thinking of the world as consisting of isolated units and start thinking of it as an interconnected whole, as a web of life.

I would like to point anyone interested in this issues to two highly interesting organizations. ZERI, or the Zero Emissions Research & Initiatives, is a global network trying to find novel ways of organizing "production clusters" which work along eco-design principles in an attempt to eliminate waste products, instead using waste as a resource in itself. The Center for Ecoliteracy is a public foundation aimed at promoting "schooling for sustainability" and "incorporating ecological principles and sustainability into school curricula".

Society Burning - Internal Combustion (2010)

2010-10-29T16:30:00.005+02:00

What better way to get started than with a review of Society Burning's Internal Combustion? The first new album of theirs in 13 years - not counting the 2009 releases of State.of.Decay, originally set for release in 1994, or the remastered and expanded Entropy.Lingua.Reloaded - sees the welcome return of Boom, Dave and Twitch. Formed as The Watchmen back in 1991 (hey Dave, still waiting for those Watchmen tapes man), settling for Society Burning a year or so later, these guys put out some of the defining coldwave/synth rock music of the 90's alongside other legendary acts such as Hate Dept., Chemlab and 16volt. Always with a heavy cyberpunk vibe both musically and lyrically. Their latest album picks up where 1997's Tactiq left of, bringing their music into the 21st century without losing anything of what made them so great in the first place.

Describing the sound here, without referencing earlier Society Burning albums is difficult. While they might have drawn somewhat on the sound of say Front Line Assembly and Skinny Puppy early on, Society Burning quickly took a path of their own fusing the electro-industrial of those bands with a kind of punk vibe. I dare say that the sound of Society Burning is unique, while still firmly placed in the style found among the 90's Re-Constriction bands, even though they don't really sound like those bands. If that makes sense? If anything, I would trace them back to the 'forementioned FLA and 'Puppies rather than to the NIN-brand of industrial.

Moving on to Internal Combustion. The album kicks off with a short intro leading into the beat-driven heavy groove of "Nausea Ad Nauseam", a stomper of a track which would get any dancefloor moving had there been any justice in the world. Next up is "Honestly, I'm Lying (Lie)", which has this lazy, almost trip hop like vibe apart from the chorus with its guitars and smatter of drums.

Next up we've got two instrumentals, "Double Plus Minus" and "Inflatable Buddha", surrounding and latching on to the slowly chugging rocker "Detritus" with lyrics aimed towards our consumerist, anti-ecological society ("If we rob from the future, we can keep living in the past/Investing in something, that was never meant to last"). Both instrumentals have this really cyberpunk feeling (can't really explain it any other way) with lots of glitches and effects. While they stand on their own, especially "Inflatable Buddha", I prefer to think of all three as one whole.

"Internal Combustion no. 2" (no. 1 being the intro) is one of my absolute favourites here, together with "Internal Combustion no. 3" with which it shares its fantastic chorus. There's a slowed down drum and bass (breakcore?) feel to the rhythm here. This one's followed by the instrumental "D1sinT3gRat10n", featuring a similar sligtly sped up rhythm and added guitars. Next comes "The Monster Under Your Bed", a huge industrial rocker which is probably the closest in sound to what was found on Tactiq. Crushing, highly distorted guitars and an oppressive mood. After another short instrumental ("Splinter Cellphone") comes "Living in the Shadow of Myself", keeping with the breakcore mood and more of an industrial rock vibe to the chorus.

"Very Small Openings in the Skin" is a very ambient, glitchy instrumental which much like the other instrumentasl does a lot for the general cyberpunk atmosphere of the whole album. The following "Exile" competes with "Nausea ad Nauseam" as the funkiest track on here, according to Dave an attempt at writing a "pop" song. There's almost a kind of 80's new wave feel to it, only with a lot more edge in part due to the distorted guitars I guess. If all "pop" sounded like this, I'd be a happy camper. One more glitchy instrumental ("Vapor Lock") leads us to the final "proper" track of the album - "Internal Combustion no. 3". As mentioned above, this one shares its chorus with "Internal Combustion no. 2" but does away with the drum and bass/breakcore in favour of a more coldwave/synth rock feel, getting into glitch territory towards the end.

Rounding things off, there are two well-done remixes. PRODUKT strips "Nausea ad Nauseam" down a bit, emphasising the melancholy feel of it (kicking in with some buzzing guitars towards the end though) and UCNX adds some more menace and aggression to "The Monster Under Your Bed".

All in all, this is a fantastic album and essential for any fans of industrial rock, synth rock, coldwave or whatever you want to call it. It's slightly more polished than Tactiq, and somewhat less aggressive - but still very much sounds like Society Burning and no one else. It's also obvious that both audio technology as well as the skills of everyone involved have progressed since 1997. There's an infusion of electronica, drum and bass or breakcore, which I suppose might in part be traced to Boom (check out his solo stuff over at CD Baby, as well as the previous Society Burning albums). Cannot praise this album enough and I urge everyone to hurry on over to societyburning.com to get a copy of the limited run of 300, while stocks last!

Was it worth the 13 year wait? Most definitely. Just don't make me wait another 13 years now, ok?

Re:load and re:aim

2010-10-29T13:08:00.001+02:00

It's been well over a month since the Swedish general elections (and also since my last post here), and corporate greed continues unabated with the "victory" of the right-wing alliance over the red-green coalition. The elections also saw a racist nationalist party enter parliament. We're set for four more years of dismantling of what remains of our solidarity and social welfare, four more years of policy aimed towards making the rich richer, at the expense of those most in need of help and support.

While I will continue to write a bit about politics, with the election campaigns over I have decided to shift and broaden my subject matter here - giving more space to my incoherent ramblings about philosophy, ethics, complexity and what not, as well as the occasional album reviews and music related news (with an emphasis on industrial music).

The more astute of you will have noticed I've also gone back to writing in English. This is simply because I do not wish to exclude my extensive international following from partaking in all the interesting and captivating things I have to say.

So yeah.

Skattesänkarlinjen

2010-09-11T21:52:00.004+02:00

Göran Hådén har skrivit ett bra - och hoppingivande - inlägg om hur de rödgröna i Norge lyckades vända ett underläge på fem procentenheter nyligen, samt påpekar också att 1,2 miljoner väljare kan tänka sig att byta block. I en av kommentarerna till inlägget, skriver "Daniel" att Alliansens skattesänkningar leder till "riktiga" jobb, till skillnad från de "fejk-jobb" som skulle genereras av satsningar på den offentliga välfärden. Vidare menar han att Miljöpartiet enbart för en nationell miljöpolitik, och att det är helt meningslöst eftersom miljöproblemen är globala. Jag skrev en svarskommentar som jag tänkte återge här (uppdaterat med delar från ett följdsvar):

1. Skattesänkningarna ökar företagens vinstmarginaler, genom att de håller nere löneutvecklingen. Det är sant att det här kan leda till fler jobb, men det är så beroende av rörliga variabler att det inte är tal om något linjärt, kausalt samband.

Att konsumtionen ökar med lägre skatt är inte heller det självklart. De extra hundralappar som blir över i plånboken kan gå till ökad varukonsumtion, ökad tjänstekonsumtion eller ökat sparande. Ökad varukonsumtion är (generellt sett) inte bra ur en miljösynpunkt. Ökad tjänstekonsumtion kan vara miljöneutral, beroende på tjänster - man kan tänka sig att det exempelvis leder till ökad konsumtion av privata (men ändock till största delen skattefinansierad) "offentliga" tjänster. Ökat sparande vore klokt, eftersom den sänkta skattesatsen slår mot de gemensamma socialförsäkringarna, vilket ställer krav på större sparkaptial om något oförutsett (arbetslöshet, sjukdom etc) inträffar.

De som verkligen gynnas av skattesänkningar och avregleringar (vilket är den andra delen av regeringens nyliberala linje) är givetvis företag, företrädesvis större sådana. De jobb som skapas är inte "säkra" jobb - utan snarare osäkra låglönejobb. Visst, om man ser till människor som en statistisk massa ser det ut som om arbetslösheten går ner, men ser man till vilka faktiska personer som har ett faktiskt jobb ser det dystrare ut. Det må vara "riktiga" jobb, men de är kortsiktiga, lågavlönade och osäkra. Anledningen är att politiken inte bara tar hänsyn till en "ekonomisk verklighet", den förstärker dessutom den inneboende logiken och rationaliteten i en global kapitalism, där produktivitet inte längre är direkt kopplat till vinst. Politiken får samma mål som den globala kapitalismen - att öka aktievärdet, på bekostnad av alla andra värden (t.ex. sociala och ekologiska).

2. Att påstå att en nationell politik är värdelös eftersom miljöpåverkan är global är bara korkat. Att påstå att Miljöpartiet dessutom enbart för en nationell miljöpolitik är lika korkat och felaktigt det med.

Givetvis behöver miljöpolitiken vara global i sitt omfång, men det innebär inte att man kan bortse från nationell miljöpolitik. Det "korkade" är att mena att eftersom miljöfrågorna är globala, kan vi strunta i vilka gifter vi pumpar ut i närmiljön, vilka kemikalier vi sätter i oss, hur vi utformar vår energipolitik, hur vi behandlar våra djur o.s.v. Allt detta spelar givetvis roll, oavsett om vi kan påverka den internationella politiken eller inte. Precis som påpekats har vi alla möjligheter att fungera som ett föregångsland för andra.

Men ännu viktigare är att vår politik behöver anpassas efter den ekologiska verkligheten - i ännu högre grad än den ekonomiska. Vi kan inte bedriva nationell miljöpolitik separat från den globala. Om vi inte på allvar bryter vårt oljeberoende, kommer vi stå fruktansvärt illa rustade när oljepriset oundvikligen skjuter i höjden. Detsamma gäller kärnkraften. Att bara avveckla den rakt av är inte något som förespråkas av någon idag. Det som behövs är att vi minskar vår energiförbrukning i kombination med att vi bygger ut hållbara energiformer. Att behålla kärnkraften - och vår extremt höga energiförbrukning - är helt enkelt inte ett alternativ.

Att påverka den globala miljöpolitiken är naturligtvis ytterst angeläget, liksom det är att inse att miljöfrågor är globala. Men det är inte detsamma som att enbart före en global miljöpolitik.

Ett av Alliansens största problem är att de för en politik helt och hållet utifrån ekonomiska teorier baserade på en "global kapitalism". Till skillnad från "klassisk kapitalism" - som bygger på en marknadslogik ("tillgång och efterfrågan"), bygger den "globala kapitalismen" enbart på maximering av vinst, i form av maximerad avkastning för aktieägare. Det här innebär att alla sociala och ekologiska hänsyn försvinner, till förmån för enbart ekonomiska hänsyn.

Därmed inte sagt att politiken inte bör ta hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna, men att låta dessa utgöra grunden för politik är att sätta ekonomin - och i förlängningen "maximerad avkastning för aktieägare" - i förarsätet. Allting utvärderas utifrån huruvida det är gynnsamt för aktiekursen, i den naiva tron att om vi bara kan generera en hiskelig massa pengar åt ett fåtal kommer dessas rikedom sippra ner i resten av samhället och komma alla till del. Alldeles bortsett de katastrofala sociala och ekologiska konsekvenserna av detta, fungerar det inte. Det har visats med all önskvärd tydlighet av hur det gått i USA och Storbritannien efter Reagan och Thatcher, och deras "trickle-down theory".

Alla dessa opinionsundersökningar

2010-09-10T10:48:00.005+02:00

Roade mig lite med att kika på den senaste opinionsundersökningen från Synovate. Det ser naturligtvis inte jättekul ut för de av oss som inte vill ha fyra år till av ökade klyftor, nedskärningar i välfärdssystemen, huvudlös avreglering, obefintlig miljöpolitik och total avsaknad av globala rättviseperspektiv. Men frågan är om det egentligen är så nattsvart som borgerlig media vill få det till.

Synovate har genomfört telefonintervjuer med 1519 personer. Man säger att alliansen har stöd av 50,5% och de rödgröna av 42,2%. Tittar man lite närmre upptäcker man att det dessutom är 17,1% som är osäkra.

Det intressanta är ju att de 17,1% som är osäkra inte har räknats in när man talar om stöd för respektive block. Det innebär att av 1519 personer är 17,1% osäkra, det vill säga 260 personer. Dessa har man i undersökningen betraktat som blankröster, och alltså helt enkelt räknat bort från helheten. Kvar blir då 1259 personer. Det är alltså av dessa som 50,5% uppger att de tänker rösta på alliansen (636 personer) och 42,2% som uppger att de tänker rösta rödgrönt (531 personer). Kvar har vi 7,3%, eller 92 personer, som röstar på något annat (det uppges att SD har runt 6%, vilket lämnar 1,3% åt F! och PP).

Skillnaden på 8,3 procentenheter mellan blocken är alltså i själva verket endast 105 personer, vilket bör ställas mot det faktum att hela 260 personer uppger att de är osäkra.

Frågan jag ställer mig är varför man väljer att vinkla rapporteringen som man gör, och det enda svaret jag kan tänka mig är att det ingår i alliansens valpropaganda. Det ligger givetvis i regeringens intresse att måla upp en bild av sig själva som större, och åtnjutande större stöd för sin politik, än de är eller har. Det blir särskilt aktuellt i en valrörelse som denna, som handlar i så stor utsträckning om isolerade sakfrågor, som dessutom sällan har särskilt stor direkt inverkan på den egna situationen.

Det där sista kanske låter konstigt, så jag ska utveckla resonemanget lite. Den största andelen av Sveriges befolkning består av en välmående "medelklass". Det är inte i första hand de här personerna som farit illa under de senaste fyra åren. Jag såg för ett tag sedan siffror som sa att runt 65% upplevde att deras ekonomi förbättrats under mandatperioden. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, för trots att vi haft en enorm internationell lågkonjunktur höjs vår levnadsstandard (åtminstone den snävt "materialistiska") stadigt år för år. Det beror förstås på flera saker, dels på rent samhällsekonomiska faktorer men också på teknisk utveckling som inte berörs direkt av politiska och ekonomiska beslut. En annan sak att ha i åtanke är också att vi här talar om en upplevd förbättring av privatekonomin, och med tanke på hur ofta vi får höra att vi har det bättre vore det konstigt om vi inte också upplevde det så.

Men vad hände då med de 35% som inte upplevde en förbättring av sin ekonomi? Tittar man på hur regeringens fördelningspolitik är det tydligt att de rikaste har gynnats och de fattigaste missgynnats. Att därifrån sluta sig till att vi bland dessa 35% finner de fattiga och mer utsatta grupperna är inte särskilt långsökt. Det är just dessa 35% som berörts direkt av de försämringar och nedskärningar som gjorts, men då vi lever i ett både ekonomiskt och etniskt segregerat samhälle kommer den absoluta majoriteten av de gynnade 65 procenten sällan eller aldrig i kontakt med de missgynnade 35 procenten.

Nu är det ju, rent krasst, så att ett regeringsalternativ inte behöver mer än runt 50% av rösterna (och egentligen inte ens det) för att vinna valet. Men eftersom vi människor, oavsett vad man hävdar från alliansens sida, har ett visst mått av solidaritet räcker det inte att bara säga till dessa 65% att de fått det bättre och att de därför ska rösta på sittande regering. Även om regeringen inte tycks bry sig om de 35% som fått det sämre, så finns det många i den mer välbeställda gruppen som gör det.

Det blir då viktigt att visa att man faktiskt har stort stöd för sin politik, eftersom det ger viss legitimitet åt en politik som de facto missgynnar de mest utsatta. Man kan förmedla bilden av låginkomsttagaren som faktiskt inte tycker det är ett problem att hans eller hennes (oftast hennes) levnadsstandard har försämrats - något som går i linje med den "trickle-down theory" i nyliberal anda som förts under mandatperioden. Att den inte fungerar - något som visats i en stor mängd forskning - spelar mindre roll, så länge man kan få människor att tro att den fungerar, och även få människor att tro att andra tror att den fungerar.

Och hur får man människor att tro att andra tycker något? Jo, man publicerar en mängd opinionsundersökningar och ser till att vinkla dem så mycket det bara går. Dessutom aktar man sig noga för att visa "verkligheten", eller snarare de 35 procentens verklighet. När det rapporteras från utsatta områden handlar det nästan uteslutande antingen om att visa upp "det andra" eller om att visa upp de individer som lyckats trots sin socio-ekonomiska bakgrund. Att de 35 procentens verklighet också är vår verklighet, att de 35 procenten inte är en isolerad grupp som finns någonstans i Rosengård, Rinkeby, Alby eller Hammarkullen - det är inte något som lyfts fram, ens i granskande reportage med stort socialt patos.

Så sitter vi där hemma vid köksbordet, undrar hur det ser ut där ute och ögnar snabbt igenom nästa opinionsundersökning.

De isolerade sakfrågornas gissel

2010-09-08T19:26:00.005+02:00

Det har inte skrivit så mycket här på sistone, något som beror på flera orsaker. Dels har jag haft mindre tid över på grund av att jag återupptagit mina studier, men en kanske ännu större anledning är att jag börjat tröttna lite på debatten i valrörelsen. Det här valet tycks till stor del handla om mer eller mindre isolerade sakfrågor, med en närmast total avsaknad av större övergripande ideologiska perspektiv.

Att det har blivit så beror säkerligen på flera faktorer. Den politiska debatten anpassas efter medierna, och handlar mer om korta, snärtiga svar på snabba frågor. Alla dessa valkompasser och enkäter på nätet ger intrycket av att valet handlar om att ta ställning till en uppsjö sinsemellan oberoende sakfrågor. Det här sker på bekostnad av djupare diskussioner och genuin samhällskritik.

Det är inte bara tråkigt, det är också ett reellt politiskt problem. Enfrågepartier som Moderaterna och Sverigedemokraterna gynnas onekligen av en sådan utveckling. Moderaterna driver sin idé om skattesänkningar som en universallösning, och Sverigedemokraterna driver på motsvarande sätt sin idé om ett totalstopp för invandring som en universallösning. Deras förenklade världsuppfattningar understöds av idén om politiken som en uppsättning sakfrågor, där större sammanhang och relationer glöms bort eller osynliggörs.

Men politik handlar inte bara om dessa enskilda sakfrågor, även om de också kan vara viktiga. Politik handlar om att se, möta och hantera de problem och situationer vi ställs inför - och eftersom vi aldrig på förhand kan veta exakt vilka problem och situationer som kan tänkas dyka upp, kan vi inte heller veta vilka sakfrågor som kommer vara viktiga och relevanta imorgon. Likaså handlar politik om avvägningar mellan alla dessa sakfrågor, och om hur vår lösningar på ett problem har effekter på ett annat problem. Men inte heller här ger en ensidig diskussion kring de enskilda, och isolerade, sakfrågorna någon större vägledning. Det intressanta borde vara den övergripande synen, den grundläggande hållningen och om man så vill den "ideologiska kompassen".

I en kort ledare i lördagens DN, skriver Johannes Åman om alla dessa valkompasser och enkäter. Mot slutet konstaterar han att de viktigaste skillnaderna mellan socialdemokrater och vänsterpartister inte fångas "i några samlingar av sakpolitiska enkätsvar". Istället menar han att dessa skillnader ligger i deras "skilda hållningar till politik som kollektivt beslutsfattande" och hur "Socialdemokraterna har en tradition av ansvarstagande och kompromisser" samtidigt som vänsterpartisterna är "mer ideologiskt renläriga - och världsfrånvända". Den spänningen, säger han till sist, "finns nu inbyggd i den rödgröna alliansen".

Åman har både rätt och fel i det han skriver. Det riktigt intressanta är att han vänder sig mot alla dessa sakfrågor och menar att de inte ger en rättvisande bild av politiken, och i nästa mening menar att ett parti som tar de större sammanhangen på allvar är "världsfrånvänt". Spänningen som han säger finns inbyggd i det rödgröna samarbetet är ju i själva verket något bra, och något som uppenbarligen saknas inom Alliansen. Där tycks man istället vara väldigt eniga i sin beskrivning av verkligheten som bestående av enkla beståndsdelar - sakfrågor - med enkla och tydliga svar. Det är kanske lätt att uppfatta det som att vara världstillvänd, men i själva verket handlar det om att bara se till ytan.

Men vad Åman är ute efter är troligtvis att skrämmas med kommunistspöket, om än något inlindat. Där är han helt fel ute. Både Socialdemokraterna och vi i Miljöpartiet har en tydlig ideologisk grund och ett kritiskt förhållningssätt till samhället. Må så vara att Socialdemokraterna under Persson tonade ner samhällskritiken avsevärt, till förmån för en mer nyliberal hållning, men traditionellt och historiskt finns den där. Den skulle däremot må bra av att uppdateras något. Att Miljöpartiets politik är i grunden samhällskritisk är inte någon hemlighet. Problemet är att det inte riktigt förts fram och synliggjorts i årets valrörelse - just eftersom den kommit att handla så mycket om de där isolerade sakfrågorna.

Avsaknaden av samhällskritiska perspektiv i valrörelsen är ett gissel, och anledningen till att jag själv börjar tröttna lite. Frågan är om det inte också kan kosta oss rödgröna en, för Sverige och även i förlängningen omvärlden och miljön, välbehövlig valseger.

Får det vara lite heroin?

2010-08-23T20:59:00.002+02:00

I lördags överskred vi budgeten. Då hade vi, sedan första januari, förbrukat så mycket resurser som Jorden klarar av att generera på ett år. Förra året skedde det den 25:e september, i år alltså en månad tidigare. Lite drygt en vecka tidigare deklarerade Reinfeldt att man vill minska de ekonomiska klyftorna i Sverige genom att sänka skatten för höginkomsttagarna. Ska vi ta och titta lite närmre på det här?

Att skattesänkningar riktade specifikt till höginkomsttagare skulle minska de ekonomiska klyftorna är precis så befängt som det verkar. Däremot brukar det sägas att skattesänkningar riktade till höginkomsttagare också gynnar låginkomsttagare.

Tanken att låginkomsttagare gynnas av skattesänkningar, även om dessa i första hand tillfaller höginkomsttagare, tycks bygga på två antaganden. Dels menar man att även om vissa (höginkomsttagare) får större skattesänkningar än andra (låginkomsttagare) så innebär ju detta att alla trots allt får skattesänkningar, och därigenom mer pengar över. Dessutom, sägs det, kommer dynamiska effekter medföra att den ökade rikedomen som höginkomsttagarna får, även kommer låginkomsttagarna till godo.

I det första fallet stämmer möjligtvis antagandet om man ser till absoluta, istället för relativa, tal. Om person A får 100kr mer i plånboken och person B får 150kr mer i plånboken, så har ju båda bevisligen fått mer pengar i plånboken. Å andra sidan säger det här ingenting om eventuellt ökade utgifter för t.ex. sjukvård, förskola o.s.v., vilket visar på vikten av en helhetssyn och inte bara ett snävt skattefokus. Ser vi istället till relativa tal blir det uppenbart att person A missgynnas på person Bs bekostnad. Det är här de dynamiska effekterna kommer in.

Med lägre skatt frigörs pengar för konsumtion samtidigt som företagens lönekostnader går ner. Efterfrågan på varor går upp och med den går även efterfrågan på personal upp. Tillsammans leder det här till ökad tillväxt, fler jobb och större rikedom. Marika Lindgren Åsbrink på Storstad gör en föredömlig genomgång av varför det här inte fungerar - sammanfattat och väldigt förenklat kan man säga att dynamiska effekter handlar mer om önsketänkande än någon form av objektiv sanning.

Anledningen till det är enkel. Hela teorin bygger på antaganden om mänskligt beteende. Men mänskligt beteende är komplext - icke-linjärt - och bygger på sannolikhet snarare än strikta, kausala, orsakssamband. Det är visserligen möjligt att de dynamiska effekterna blir de som t.ex. Anders Borg hoppas på, men det är också möjligt att de inte blir det. Om han satsade sina egna pengar skulle jag inte ha några problem med det, men nu är det hela Sveriges ekonomi som ligger på bordet.

Men det finns ett större problem här. Teorin fungerar i praktiken som ett gigantiskt pyramidspel där toppen drar med sig hela pyramiden uppåt. Hela resonemanget bygger på en evig ekonomisk tillväxt, och evig ekonomisk tillväxt bygger på oändliga resurser. Samma resurser som tog slut i lördags.

Att använda evig ekonomisk tillväxt som motor i ett konsumtionssamhälle innebär inte bara att vi skjuter långt över målet för ekologisk hållbarhet, det är dessutom ungefär lika rationellt som att skjuta heroin för att hantera en ångestfull vardag. Det kanske får oss att leva i paradiset på kort sikt, men på lång sikt dödar det oss garanterat.

Så. Får det vara lite heroin?

Jakob Lundgren, Jesper Räf och Göran Hådén skriver även de om denna "Overshoot Day".

Gröna östgötar: Eva Karlsson och Mattias Stenberg skriver båda om dagen då resurserna tar slut. Friederike Gerlach skriver om den oförsvarliga svenska vapenexporten. Stefan Arrelid skriver om Ostlänken. Margareta Fransson ifrågasätter Timbros debattutspel om att kultur är slöseri med landstingsmedel. Charles Pylad skriver om folkpartiets tragiska utveckling från socialliberala till nationalistiska.

Andra lästips: Nannan Lundin utvecklar varför företagspolitik handlar om mer än bara skatter. På Kuniri kan man läsa om varför "arbetslinjen" är i grunden farlig.

Det finns ingen "miljöetik"

2010-08-18T22:00:00.004+02:00

"Miljöetik" finns inte. Det låter kanske märkligt, särskilt när det kommer från en miljöpartist. Men miljöfrågorna är inte etiska frågor annat än i den mest triviala betydelsen. Etik handlar om att göra val, avvägningar och prioriteringar utifrån en uppfattning om "det goda". En etisk teori ger svar på frågan "hur bör jag agera i den här situationen?". Miljöfrågor handlar inte om hur vi bör agera i en given situation, utan om hur vi kan agera. De ger oss inget utrymme att välja. Vår miljö är inte något vi kan ha en uppfattning om, den är förutsättningen för våra uppfattningar.

Ett exempel på en etisk fråga skulle kunna vara:

Är det rätt av Sven-Otto Littorin att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år?

Hur vi svarar på frågan beror på vår uppfattning om vad som är rätt och fel, rättvist eller orättvist. "Är det rätt" kan här bytas ut mot "bör". Värt att notera är att det inte är samma fråga som:

Får Sven-Otto Littorin ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år?

Den här frågan beror inte på vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Istället handlar den om vad som är rent praktiskt möjligt, i det här fallet vad som är tillåtet enligt lag. Det här är alltså inte en etisk fråga, utan en rent empirisk fråga. Däremot kan vi ställa den etiska frågan om det är rätt att vi har en lag, som tillåter Sven-Otto Littorin att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år. Finner vi att en sådan lag är orätt, oetisk, så står det oss naturligtvis fritt att ändra lagen så att den stämmer bättre överens med vår etiska uppfattning.

Ett annat exempel på en fråga som inte är etisk, är:

Kan människor gå på vatten, utan tekniska hjälpmedel?

Svaret är till viss del beroende av vår verklighetsuppfattning. Tror vi att vi lever i en serietidningsvärld befolkad av superhjältar kanske svaret är "ja". Men för de av oss som inte tror att vi lever i en serietidningsvärld befolkad av superhjälter torde svaret vara ett otvetydigt "nej". Frågan handlar om vad som är rent praktiskt möjligt, i det här fallet vad som är tillåtet enligt naturlagarna.

När vi försöker gå på vattnet, och obönhörligen sjunker som stenar, gör vi inte detta på grund av en "naturlag". Vi sjunker, väldigt förenklat, eftersom vår densitet är högre än vattnets. Det finns inget syfte bakom vår oförmåga att gå på vattnet, och det är ingen som har bestämt att vi inte ska kunna gå på vattnet. Den aktuella "naturlagen" beskriver helt enkelt vad som sker.

"Naturlagarna" är egentligen ett tokigt ord. Det antyder att det finns vissa lagar under vilka naturen lyder, vilket i sin tur skulle kunna antyda att det finns någon - eller något - som stiftat dessa lagar. En del människor tror att denna någon - eller detta något - är Gud, och av dessa människor är det ganska många som tror att de kan förmå denne Gud att ändra på lagar som de inte tycker om. Problemet är att det som vi i dagligt tal benämner "naturlagarna" i själva verket inte är lagar alls, åtminstone inte i juridisk mening. De är istället våra egna beskrivningar, utifrån de observationer vi gör, av vad som sker i naturen. Det beklagliga med "naturlagarna" är inte att vi inte kan ändra dem när vi tycker de är dålig, utan snarare att begreppet får oss att tro att vi kan ändra dem.

Etiska frågor innebär att vi som etiska agenter ställs inför ett meningsfullt val. Sven-Otto ställs inför ett sådant när det gäller möjligheten att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år. Han kan välja att ta emot pengarna, och han kan välja att inte ta emot pengarna. Ett meningsfullt val har flera komponenter.

Valet måste ske utan tvång, vad som i dagligt tal kallas "av fri vilja". Om någon håller en pistol mot huvudet på mig, och säger att den skjuter mig om jag inte ger den vad den vill ha - då kan jag inte sägas göra ett meningsfullt val. Ett annat, mindre drastiskt exempel, är om jag tillåts att välja vilka kläder jag har på mig, men inte tillåts delta i skolundervisning ifall jag väljer att bära slöja.

Valet måste vara realistiskt. Om jag får välja mellan att gå på vatten (utan hjälpmedel eller Gudomligt ingripande) eller förlora jobbet, kan jag knappast heller sägas göra ett meningsfullt val. Ett annat, mer vardagligt exempel vore om jag får välja mellan att förlora min rätt till sjukpenning eller skriva in mig på arbetsförmedlingen och därigenom ställer mig till arbetsmarknadens förfogande, vilket innebär att jag "friskförklarar" mig själv - och följdaktligen förlorar min rätt till sjukpenning.

Valet måste stå mellan alla tillgängliga alternativ, det får alltså inte vara "riggat". Om jag får välja mellan att rädda en människa eller tio, samtidigt som det faktiskt skulle vara möjligt att rädda alla elva, kan jag inte heller sägas göra ett meningsfullt val. Ett annat, vanligare exempel är om jag får välja mellan fullständigt förstatligande, eller fullständig privatisering när jag i själva verket även kan välja en blandning av de två.

Etiska frågor utgår också från värderingar. Det här knyter an till vår ursprungliga fråga gällande Sven-Otto Littorins val att ta emot ett avgångsvederlag på 112 000 kronor i månaden, i upp till ett år. Vad jag anser vara "etiskt rätt" är beroende av vad jag värdesätter. Värdesätter jag individens oinskränkta rätt till självbestämmande högre än individens solidariska ansvar gentemot sina medmänniskor, då skulle jag troligtvis mena att Sven-Otto agerar etiskt riktigt när han tar emot pengarna.

Vad vi värdesätter, vad som är värdefullt, är högst subjektivt och formas av en mängd faktorer. Till viss del "ärver" vi värderingar från våra föräldrar, under vår uppväxttid. Vi tar till oss värderingar av de vi umgås med. Vi "lär" oss samhällets värderingar genom de myter och berättelser som upprepas och förs vidare, via böcker, tidningar, filmer, tv och så vidare. Vi värdesätter givetvis saker utifrån deras upplevda nytta för oss. Hela tiden utgår vi ifrån vår upplevelse av världen. Även om det finns likheter mellan individers värderingar - vi lever trots allt alla på samma planet (även om man kan undra över en del) - så skiljer sig värderingar ändå i ganska hög grad mellan individer, över tid och mellan kulturer.

(En intressant aspekt är att människor som vuxit upp under ungefär samma förhållanden, kan ha väldigt skilda värderingar. Troligtvis hänger det ihop med den komplexa samverkan mellan de olika faktorer som formar vad vi värdesätter.)

När vi pratar om "miljöetik" får vi det att verka som om miljöfrågor är ett område bland många andra. Även om vi givetvis behöver ta hänsyn till dem, ska de också vägas mot andra områden - såsom ekonomiska och politiska intressen. Det stämmer inte. Miljöfrågor handlar inte om etiska val, avvägningar och prioriteringar.

Frågor som rör miljön besvaras inte utifrån vår uppfattning om vad som är rätt och fel, utan utifrån vad som är praktiskt möjligt givet den verklighet som naturlagarna är en återspegling av. Den verkligheten är inte förhandlingsbar. Förbränning av den sista droppen fossila bränslen, framställning av enorma och onödigt stora mängder kött, utsläpp av kemikalier vilkas långsiktiga effekter vi inte har en aning om - huruvida allt detta är skadligt för miljön är en empirisk fråga. Om det visar sig vara skadligt för miljön, vilket mycket pekar på att det är, kan vi inte ändra på miljön så att de inte är skadliga för den längre. Istället måste vi ändra på de ekonomiska och politiska system som ger upphov till dessa skador. Till skillnad från "naturlagarna" är de lagar som styr ekonomin och politiken skapade av människan, och både kan och bör ändras så att de stämmer överrens med vad som är praktiskt möjligt.

Frågor som rör miljön ger oss inte några meningsfulla val. Vi kan inte välja att bevara de ekologiska systemens balans. Liv är en egenskap hos dessa ekologiska system, och inte en egenskap hos individuella organismer. Utan de ekologiska systemen finns inget liv. Utan liv finns inga människor. Utan människor finns inga etiska agenter. Och utan etiska agenter finns det ingen som kan göra meningsfulla val.

Trots detta formulerar vi gärna miljöfrågor i termer av etiska frågor.

Miljöhänsyn ställs mot den "fria marknaden", och frågan om vi ska producera miljövänliga varor är upp till den enskilda konsumenten. Det här är inget fritt val.

Miljöhänsyn ställs mot dagens ekonomiska system, baserat på konsumtion och idén om evig tillväxt. Det här är inget realistiskt val.

Miljöhänsyn ställs mot bekämpning av fattigdom och svält, när vi också bör ta med till exempel vapenindustrin i ekvationen. Det här är inte ett val mellan alla tillgängliga alternativ.

Frågor som rör miljön handlar inte om vad vi, som individer eller i grupp, värdesätter rent subjektivt. Självklart kan miljön vara värdefull på samma sätt som andra saker, och värdet vi sätter på miljön beror av samma faktorer som påverkar allt annat vi värdesätter. Miljön har dessutom ett väldigt stort nyttovärde. Men viktigare är att miljön utgör själva förutsättningen för värde.

Miljöfrågor är inte etiska frågor, och miljöintresset är inte ett intresse bland många andra. Vad som däremot är en etisk fråga är hur vi behandlar miljöfrågorna. En politik som inte placerar miljöfrågorna främst är oetisk, och har vi en regeringen som för en sådan politik står det oss naturligtvis fritt att byta ut en sådan regering.

Mitt förslag är att vi gör det den 19:e september. Om det är ett etiskt val eller inte låter jag vara osagt.

Gröna östgötar: Stefan Arrelid konstaterar, mycket korrekt, att en röst på miljöpartiet är en röst på just - miljöpartiet. Mattias Stenberg konstaterar att klimatfrågan är den viktigaste frågan för oss alla, trots DNs antydan att den "bara" är viktigast för miljöpartiet. Margareta Fransson förundras över alliansens retorik och märkliga syn på valfrihet. Eva Karlsson konstaterar att dagens ekonomi är ett hot mot både människor och natur. Friederike Gerlach skäms, liksom jag, över Nyamko Sabunis galenskaper. Charles Pylads blogg genererar för tillfället ett internt serverfel - kanske för att han vågade hävda att det inte går att stänga ner internet?

Andra lästips: Jesper borta på Kuniri är ordentligt i farten och skriver riktigt läsvärt om ledighetslinjen, bemöter kritik mot miljöpartiet och har ändå tid att gästblogga hos Hådén om asylpolitik. Jakob Lundgren skriver om en miljöpolitik i fokus.

Vad har högern emot kollektivtrafiken?

2010-08-16T19:14:00.005+02:00

Precis som i stort sett alla borgerliga bloggare, hickade jag till när jag hörde talas om Carin Jämtin och Ilijan Batljans förslag om butler i tunnelbanan. Sedan tog jag mig tid och läste faktiskt förslaget.

Det man vill är att ta vara på, och utnyttja, kollektivtrafiken bättre än vad som sker idag. Med tanke på att kollektivtrafiken idag är i stort sett densamma som när den introducerades är det på tiden. Så vad går förslaget ut på?

Man ska kunna beställa mat på morgonen vid sin station, för att sedan hämta upp den färdiga matkassen vid spärren på kvällen. En enkel tidsbesparing, och knappast något som någon kan ha något emot.

Man vill ha nya förskolor vid, eller i anslutning till, tunnelbanestationerna vilket kommer underlätta barnlämning och -hämtning. Ett väldigt bra förslag, som inte bara skulle underlätta vardagen för många småbarnsföräldrar, det skulle dessutom minska antalet kortare transporter.

Man vill att det ska vara möjligt att lämna smutsig tvätt på station på morgonen för att sedan hämta upp den ren på väg hem på kvällen. Också en bra idé, det skulle dessutom vara energieffektivt då det skulle innebära färre "småkörningar" hemma. Däremot finns möjligheten redan idag, ett flertal tunnelbanestationer har redan kemtvättar.

Bättre bredband i hela kollektivtrafiken. Det är väl en no-brainer om något. Kostnaden för att förbättra bredbandstillgången inom kollektivtrafiken borde inte vara särskilt hög.

Fler, större och säkrare parkeringar vid stationerna. En fullkomlig självklarhet för att öka nyttjandet av kollektivtrafik och minska mängden trafik i innerstan.

Och så den där butlern då. Vad det handlar om är ju egentligen bara en vidareutveckling av trafikvärden. Att man drar paralleller till RUT har väl egentligen bara med benämningen att göra, ja förutom att det är en väldigt billig poäng.

En annan, något mer saklig kritik är om det här verkligen är ett område för politik. I fallet med tvätten är jag böjd att hålla med, även om miljöpartiets förslag om sänkt tjänstemoms är något som skulle gynna den typen av tjänster. Det har inte så mycket med SL att göra dock. Men de andra förslagen är ju i allra högsta grad lokalpolitik. SL är ett kommunalt bolag (än så länge) så alla policyförändringar där är ju politiska i någon mån. Och förskolor är ofta, men inte alltid, kommunala.

Jag förstod först inte varför förslaget väckte så stor uppmärksamhet bland de borgerliga bloggarna. Tills jag kopplade ihop det med Novus opinionsundersökning som visar att svenskarna hellre ser satsningar på den lokala kollektivtrafiken än vägar, med ett särskilt stort stöd för kollektivtrafik i både Stockholm och Göteborg. Det måste kännas jobbigt för alliansen som till varje pris vill driva igenom Förbifart Stockholm.

Överhuvudtaget tycks det som om de borgerliga har en genuin, grundmurad aversion mot kollektivtrafik och en närmast fanatisk tro på privatbilismen. Det är och tycks förbli en för mig outgrundlig gåta.

Gröna östgötar: Eva Karlsson skriver om hur dagens ekonomi utgör ett hot mot både människor och natur. Stefan Arrelid pushar för MP Norrköpings eminenta valmanifest. Mattias Stenberg förklarar pedagogiskt varför inte alla tjänat på regeringens skattesänkningar.

Hållbar arbetsmarknadspolitik

2010-08-16T13:08:00.005+02:00

Att höstens val tycks handla om jobben är inget vågat påstående. Men frågan är inte om vi ska ha jobb eller bidrag, som alliansen vill göra gällande, utan om vilken typ av jobb vi vill se och hur vi tänker oss att de skapas. I grund och botten handlar det om synen på människan, samhället och det ekosystem som vi alla är en del av.

En grundläggande fråga är varför vi jobbar överhuvudtaget. Även om det är sant att vi jobbar för att tjäna pengar och för att känna delaktighet, är det inte hela sanningen. Ytterst jobbar vi för att lösa problem. I det här sammanhanget är pengar givetvis inte oviktigt, men pengarna i sig är inte det primära. Att känna att man är delaktig i, och bidrar till någonting är också viktigt men ett arbete varken är eller bör vara den enda vägen dit.

Regeringens arbetsmarknadspolitik tycks överhuvudtaget inte vara inriktad på problemlösning, på många sätt skapar den dessutom problem, ibland till och med medvetet. Jobbskatteavdraget ska göra det lönsamt att arbeta, men håller istället tillbaka löneutvecklingen samtidigt som det frigör pengar för konsumtion - ofta av varor med väldigt negativ klimatpåverkan. Jobbskatteavdragets baksida, nedskärningarna i trygghetssystemen, ska fungera som ytterligare incitament att börja arbeta, men resulterar endast i att antalet sökande till de få lediga jobb som finns ökar - ja, förutom att det dessutom raserar enskilda människors livssituation.

RUT-avdraget är, näst efter jobbskatteavdraget, den arbetsmarknadsåtgärd som lyfts fram mest av regeringen. Grundtanken är inte så dum. Gör det billigare att köpa tjänster, och skapa arbetstillfällen åt företrädesvis lågutbildade kvinnor. Men i praktiken är det fortfarande bara de mer välbeställda som har råd med tjänsten, och istället för att fungera som en väg in på arbetsmarknaden riskerar det att låsa kvar dessa kvinnor i ett lågavlönat yrke.

En välvillig tolkning av regeringens arbetsmarknadspolitik är att den istället för att lösa problem skapar nya, på grund av sitt enögda fokus på pengar. En annan tolkning är att den inte alls handlar om jobb, utan om att frigöra så mycket pengar som möjligt för att sedan koncentrera dessa pengar hos så få som möjligt. Med tanke på att moderaterna är tongivande i alliansen, och att deras politik uttryckligen bygger på marknadsekonomisk grund, är det en rimlig tolkning. Den marknadsekonomiska principen är ju trots allt att koncentrera så mycket resurser som möjligt hos så få individer som möjligt.

En hållbar arbetsmarknadspolitik bygger på önskan att tjäna pengar och känna delaktighet, och syftar till att lösa problem.

En generell sänkning av arbetsgivaravgiften istället för jobbskatteavdrag gör fortfarande att det blir billigare att anställa men håller inte på samma sätt tillbaka löneutvecklingen.
En helt slopad arbetsgivaravgift vid anställande av arbetslösa unga gynnar de arbetslösa, men undviker att fungera som direkt stöd åt t.ex. ett klimatfientligt McDonalds.
En generell sänkning av tjänstemomsen skapar nya arbetstillfällen och styr samtidigt om konsumtion från varor till tjänster. Det här är också något som även gynnar de företag som i sin tur är beroende av andra tjänsteföretag.
En storsatning på kollektivtrafik och infrastruktur erbjuder nya arbetstillfällen, både direkta och indirekta, samtidigt som det hjälper till att ställa om samhället i en mer miljövänlig riktning.
En satsning på utbildning och vidareutbildning säkerställer att vi har den arbetskraft vi behöver.

En hållbar arbetsmarknadspolitik kommer ur en hållbar politik. Frågan om pengar, delaktighet och problemlösning kan överföras till ett mer generellt plan, och även om analogin inte är perfekt (de är sällan det) handlar den då om relationen mellan ekonomiska, politiska och ekologiska system.

Ekonomiska och politiska system är skapade, med uttryckliga syften, av människan. Det ekonomiska systemet handlar grovt om hur vi hanterar och skapar resurser. Det politiska systemet handlar, lika grovt, om hur vi hanterar och skapar delaktighet. Dessa system styrs av en inneboende logik men det finns ingenting som hindrar oss från att ändra den logiken, systemets spelregler, om resultatet inte blir vad vi önskar. De utgör båda rörliga variabler.

Till skillnad från ekonomiska och politiska system, är ekologiska system inte skapade. De saknar ett uttryckligt syfte. Däremot besitter ekologiska system en viktig egenskap - liv. Så även om alla systemen påverkar varandra, de är alla så kallade öppna system, utgör de ekologiska systemen själva fundamentet. Liksom de andra systemen följer även ekologiska system dessutom en inneboende logik, vilken vi upplever i form av naturlagar. Däremot har vi ingen möjlighet att ändra eller kringgå dessa spelregler om systemet inte beter sig som vi vill. Ekologiska system utgör fasta variabler.

Ett långt och omständigt sätt att helt enkelt konstatera: Keep your priorities straight.

Gröna östgötar: Stefan Arrelid och Charles Pylad skriver om överraskande byggplaner vid Glottern. Charles skriver också om miljöpartiets syn på företagande, om teflon a la Reinfeldt och internet. Margareta Fransson skriver om problemen kring sjuksköterskebemanning. Bengt Cete skriver om skyfallen i Pakistan frågar sig om det är en natur- eller kulturkatastrof. Eva Karlsson skriver om Naturskyddsföreningens genomgång av regeringens naturvårdspolitik. Friederike Gerlach skriver om FPs besynnerliga utbildningspolitik och säljer även sitt namn till högstbjudande.

Andra lästips: Maria Ferm och Christian Valtersson skriver också de om rödgrön företagspolitikskriver, och Maria skriver dessutom om den föga imponerande tygliberalismen.

Gud är död, länge leve Gud?

2010-08-13T12:21:00.001+02:00

"Gud är död" proklamerar Zarathustra i Nietzsches verk Sålunda talade Zarathustra. Den stora tragedin är att vi försöker ta Guds plats som Herre över Världen.

Gud är inte bara själva idén om Världens skapare och herre, Gud är också idén om Det Andra. Det kommer som en naturlig följd av att Gud ska ha skapat världen - för att kunna vara världens skapare kan Gud inte samtidigt vara en del av världen. Av det följer också tanken att Meningen och Sanningen står att finna utanför, eller vid sidan av, världen. Världen får mening och värde från Gud, i egenskap av att vara Guds skapelse. Inbegripet i idén om Gud är också en hierarki, där Gud finns högst upp och resten av skapelsen följer i fallande ordning med människan - Guds ställföreträdande förvaltare av Världen - näst högst.

Idén om Gud är naturligtvis uråldrig, och vi kan bara spekulera kring dess ursprung. Men varför idén om Gud uppstod hos oss människor är egentligen oviktigt, det viktiga är att den uppstod hos oss. Det vill säga, Gud är en mänsklig skapelse, men en skapelse som under årtusenden närmast fått ett eget liv och drivit så långt bort ifrån oss att vissa ser Gud som verklig. Och på sätt och vis har de väl rätt, på så sätt att Gud - eller idén om Gud - har haft stor inverkan på allas våra liv, direkt eller indirekt. Men, och det här är viktigt, Gud har ingen egen existens oberoende av oss människor, ingen egen vilja eller plan. Gud - idén om Gud - kan inte agera utan oss människor.

I kölvattnet av Upplysningen och de enorma vetenskapliga landvinningarna växte människans självförtroende lavinartat, idén om Gud fick reell konkurrens och förpassades från sin tron. Gud dödförklarades visserligen inte av alla, men var inte heller längre odiskutabel Herre över Världen. Istället upphöjdes idén om Den Rationella Människan till Gud, och människan tog samtidigt klivet ut ur världen.

Ingen etik utan religion, hörs ofta från religiöst håll med udden riktad mot humanisterna vilka hyllar människan som skapare av mening och värde. De har rätt i att en strikt humanism saknar etik, men det samma gäller även de flesta religioner. Etik handlar om att ta ansvaret och konsekvenserna för de val man gör, inte om att mekaniskt hänvisa till ett utifrån givet rättesnöre. Etik står att finna i världen, inte utanför den.

Världen har tveklöst förändrats enormt sedan vi ersatte idén om Gud med idén om Den Rationella Människan. Men den har inte, tvärtemot vad som ofta hävdas, förändrats i grunden. Vi söker fortfarande mening och sanning utanför världen, idag i form av teoretiska modeller av världen. Världen får mening och värde med utgångspunkt i människan, som inte längre ses som en del av världen utan som dess Herre. Den gamla hierarkin kvarstår.

Världen ses som Något Annat, från oss separat. Som något att tämja, kontrollera och dominera. Världen blir i våra ögon ett "ting" eller "objekt" för oss att manipulera utifrån ett snävt och begränsat egenintresse, när vi försöker placera oss själva utanför den och utanför det sammanhang vi existerar i och av.

Visst har vi gjort vetenskapliga och teknologiska framsteg och höjt vår levnadsstandard avsevärt. Men vi har också allvarligt skadat de livsviktiga ekosystem som vi är en del av. Vi har utarmat naturresurser som ansamlats under tusentals, miljontals år på bara ett sekel. Vi har själva orsakat ohyggligt lidande. Vi har förslavat inte bara andra djur, utan även oss själva. Vi har orsakat naturkatastrofer i ofantlig skala.

Problemet var inte, i första hand, fantasifiguren "Gud". Problemet var den fundamentala dualismen. Det är ingen ny insikt, spår av den finns i de flesta religiösa traditioner och det är en grundsten inom mystiken. Men gemensamt för de flesta av dessa är ett övergivande av världen och en strävan mot Gud, Det Andra. Vi må ha ersatt strävan mot Gud med strävan mot en idealiserad Människa, men riktningen är densamma.

Och för varje dag driver vi längre och längre ifrån den värld som håller oss vid liv.

Gröna östgötar: Margareta Fransson frågar sig om Apotekets undersökning syftar till att höja försäljningen eller förbättra för patienten. Eva Karlsson utvecklar resonemanget kring koldioxid- och kilometerskatt. Mattias Stenberg och Friederike Gerlach skriver om Alliansens förmåga att kamoflera sin politik. Bengt Cete skriver roligt och vasst om konkurrens och valfrihet. Charles Pylad berömmer (med rätta) Djurrättsalliansen.

Andra lästips: Jesper på Kuniri skriver ingående och filosofiskt resonerande om djurrätt. Nannan Lundin kommenterar och fördjupar föredömligt Peter Erikssons debattartikel om behovet av ny industripolitik. Birger Schlaug ger klarsynt perspektiv på moderaternas och socialdemokraternas valkampanjer.

Bakåt eller framåt?

2010-08-11T20:38:00.000+02:00

Bakåt eller framåt? Mer bidrag eller jobb? Flum eller kunskap? Kolkraft eller ren energi? Politisk styrning eller eget val för äldre? Sedelpress eller ekonomiskt ansvar? Nu har allianspartierna presenterat sin gemensamma valkampanj, och det är en blandning av relevanta frågor och felaktiga motsatspar - där de framåtblickande svaren på frågorna finns i den rödgröna politiken och de felaktiga motsatsparen tydligt visar på allianspartiernas snäva verklighetssyn.

Vi tar det från början. Mer bidrag eller jobb? "Bidragslinjen" mot "arbetslinjen". Problemet är bara att bidrag inte står i motsats till arbete. Rimliga nivåer i trygghetssystemen (som är en ärligare term än bidrag) gör oss inte lata, de ger oss en grundtrygghet som låter oss rikta vår kreativitet mot annat än att bara säkra mat för dagen, tak över huvudet och skor på fötterna. Att försämra trygghetssystemen, skapar inte nya arbetstillfällen. Det gör däremot den gröna omställning vi rödgröna vill genomföra, och den gör det genom att blicka framåt istället för att stanna kvar i det förflutna.

Flum eller kunskap? Vi rödgröna driver på för en kunskapsbaserad och modern utbildningspolitik byggd på ny forskning. En utbildningspolitik som syftar till att förbereda nästa generation för en ny värld och nya förutsättningar. Framtidens samhälle ställer stora krav på vår förmåga att söka och värdera information, på att kunna hantera allt mer komplexa sammanhang. Mot detta står en syn på utbildning präglad av gårdagens samhälle, där vi hade fasta roller, där det fanns lite utrymme för kreativitet och eget tänkande.

Kolkraft eller ren energi? Ren energi är en av grundbultarna i det ekologiskt hållbara samhälle vi rödgröna strävar mot. De satsningar på kolkraft som Vattenfall under Maud Olofssons ledning har genomfört är fullkomligt oförsvarbara. Att enbart sälja av dessa kolkraft kanske lindrar ett dåligt samvete på kort sikt, men det löser ingenting i längden. Kolkraft är lika dålig vare sig den ägs av oss svenska skattebetalare eller privata företag ute i Europa. Vattenfall har en fantastisk möjlighet att vara en stark aktör i skiftet till ren, förnyelsebar energi. Och nej, kärnkraft är inte en ren energikälla.

Politisk styrning eller eget val för de äldre? Här har vi ytterligare ett felaktigt motsatspar. Att äldre ska få göra egna val är en självklarhet i ett modernt Sverige, och för att kunna garantera att de kan göra just egna val kan politisk styrning vara nödvändig. Låter det motsägelsefullt? Bara om du med politisk styrning menar politisk styrning av de äldre. Politiken behövs för att garantera reella valmöjligheter, privata vårdboenden i sig är inget problem men ett flertal privata vårdboende som alla ägs av ett fåtal stora riskkapitalbolag vore katastrofalt för valfriheten.

Sedelpress eller ekonomiskt ansvar? Ja, svaret är väl ganska enkelt. Vi bör inte leva över våra tillgångar, vare sig de är ekonomiska eller ekologiska. Istället för att finansiera vår politik med snabba engångsinjektioner från utförsäljning av gemensamt ägda bolag och låna pengar för konsumtion, vill vi rödgröna finansiera vår politik med avkastningen från de gemensamt ägda bolagen och använda lån för att finansiera långsiktiga investeringar. Ekonomiskt ansvar handlar om hållbarhet, inte om snabba och kortsiktiga lösningar.

Från alliansens sida vill man ge sken av att vi rödgröna går till val på att återställa Sverige till vad det var före 2006. Det är varken möjligt, önskvärt eller aktuellt. Vi går till val på att föra Sverige in i framtiden, på att ge Sverige möjligheterna att hantera morgondagens problem, på att skapa förutsättningar för de nya arbetsuppgifter som kommer krävas.

"Vinner vi valet kommer vi att på allvar bryta Socialdemokraternas dominans och Sverige kommer bli mer likt andra länder" säger FP:s partisekreterare Erik Ullenhag. Socialdemokraternas dominans försvann när vi startade det rödgröna samarbetet. Den relevanta frågan är: Vill vi verkligen bli mer lika andra länder, eller vill vi återigen bli ett föregångsland?

Vill vi stanna kvar i gårdagens värld, eller vill vi ta klivet in i framtiden?

Uppdaterat: Rasmus Holmberg har också gjort en genomgång av den fullkomligt missriktade kampanjen.

Den blinda tron på Vinstintresset

2010-08-10T13:26:00.000+02:00

Johan Folin skriver i SvD om hur vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan, och anklagar Ohly för "att glömma att vinstintresset är en viktig drivkraft till att förbättra sin verksamhet". Jag delar inte riktigt Ohlys syn på friskolor - jag gick själv i en friskola de två sista åren av gymnasiet, och alternativ inom både skola och annan offentlig service är på många sätt väldigt bra. Men precis som Folin påpekar att Ohly glömmer - eller låtsas glömma - de positiva sidorna av vinstintresset, tycks Folin också glömma - eller låtsas glömma - de negativa sidorna.

Enligt Folin är vinstintresse både bra, rätt och fungerande. Vinstintresse "kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv". Och det är väl där nånstans det blir lite tokigt. "Effektiv" är inte alltid det samma som "bra" eller "kvalitativ". Tanken bygger på att (i det här fallet) friskolor konkurrerar med kommunala skolor och andra friskolor, och att samtliga skolor därför kommer försöka bli så bra som möjligt, för att därigenom locka till sig så många elever som möjligt.

Men är det verkligen bara den pedagogiska skickligheten som spelar roll i valet av skola? I en idealiserad värld kanske, men nu lever vi ju som bekant inte i en ideal värld. Istället lockar man elever med löften om egna datorer, med exklusivitet, med "image" o.s.v. För att ha råd med diverse lockbeten ligger det nära till hands att låta andra, mindre synliga, värden stryka på foten. Precis som på marknaden i övrigt.

Kostsam kvalitet ersätts med mindre kostsam reklam och yta i möjligaste mån. Det är enkel ekonomisk logik - locka till dig så många kunder som möjligt, till så låg kostnad som möjligt.

Att tro att vinstintresset i sig är en garant för goda friskolor är, milt uttryckt, naivt. Detsamma gäller även andra områden, och då ofta än tydligare. Varför skulle någon t.ex. öppna ett apotek eller en bilprovning på en ort med litet kundunderlag? Varför skulle någon öppna en vårdcentral i ett resurskrävande område? Om vinstintresset är det centrala. Resultatet blir rimligtvis att de statligt/kommunalt drivna apoteken, bilprovningarna eller vårdcentralerna får ta hand om dessa, ur marknadsögon mindre attraktiva områdena med påföljande högre kostnader.

Friskolor är i grunden bra, rätt och fungerande. Men vinstintresset är bara ett av många alternativ till drivkraft, och bör inte ses som en grundläggande princip i samhället.

Uppdaterat:
Viktor Tullgren skriver utifrån i stort sett samma tankar men mer fördjupat, och Nannan Lundin gör en ännu mer djuplodande analys och problematiserar frågan väldigt bra.

Global etik

2010-08-07T10:55:00.000+02:00

Det är olyckligt, men kanske inte förvånande, att integrationspolitiken har associerats så starkt med invandringspolitiken. Faktum är ju att de två inte har mer med varandra att göra än med andra områden, såsom skolpolitik, välfärdspolitik, fördelningspolitik o.s.v. "Integration" är inte något som existerar i ett vakuum eller endast berör de som kommer till Sverige från ett annat land. Det är inte integrationspolitiken i sig som är felet, det är hur den samverkar med övriga samhället. Vill man hårddra det kan man säga att det är samhället det är fel på, inte integrationspolitiken.

För att kunna "integreras" måste det finnas något att integreras med eller i. Traditionellt har detta något varit någon form av nationalstat, åtminstone här i Europa, och åtminstone sedan den Westphaliska freden 1648. Inom nationalstaten fanns en tydlig nationell identitet, grundad i tanken om "ett folk, ett land". Idag, och i takt med en ökad globalisering, börjar nationalstaten krackelera. Det är t.ex. inte längre självklart vem som är en "etnisk svensk", vad som är att anse som "typiskt svenskt" och vilka de "svenska värderingarna" är.

Att samhällen förändras är i sig varken något nytt eller något konstigt. Förändring ligger i samhällets natur - ett samhälle är inte något statiskt för evigt givet. Vad som däremot är nytt är takten i förändringen. Tidigare kunde det gå en livstid utan att några större samhällsförändring ägde rum - idag sker stora förändringar närmast varje år. En naturlig följd av detta är att även värderingar, som tidigare framstod som evigt sanna, också de förändras markant under en persons livstid.

Det är dock inte bara inom enskilda samhällen som vi ser en accelererande förändring. Hela det globala landskapet förändras. Vad som förut var lokala byar, utspridda i en till synes oändligt stor värld (i vissa fall bokstavligt oändlig) är idag en global gemenskap. Avstånden, inte bara de fysiska utan även de temporala, krymper. Aldrig tidigare har det varit lika enkelt att färdas långa sträckor, Stockholm till Kuala Lumpur på 18 timmar är inte särskilt märkvärdigt. Det samma gäller information, som färdas över globen i nära nog ljusets hastighet via fiberoptiska kablar. Världen är inte längre en stor, okänd vit fläck på kartan.

Det här påverkar naturligtvis de grundläggande värderingarnas rationalitet. I den "gamla världen" var det relativt lätt att identifiera "vi" gentemot "dom". "Vi" var en homogen grupp som kämpade mot "dom" för sin överlevnad i en till stor del okänd, skrämmande och kaotisk värld. Att då slå vakt om den egna gemenskapen kan tyckas vara rationellt. Men i den "nya världen" är "vi" inte längre lika lätta att identifiera och särskilja från "dom". "Vi" består av en mängd subkulturer, med sinsemellan väldigt skiftande värderingar, intressen och utgångspunkter. På samma sätt med gruppen "dom". I många fall är likheten större mellan en subkultur i gruppen "vi" och en i gruppen "dom", än mellan två subkulturer inom gruppen "vi".

Vi står alltså inför ett problem. Den grund som förut fanns för nationalstaterna håller på att vittra sönder. Det är t.ex., som sagt, inte längre självklart vad som är en "etnisk svensk". Man pratar om moraliskt förfall, om minskad solidaritet, om en skenande individualism. Lösningen som brukar erbjudas är oftast konservativ, vilket inte är så konstigt. Ställd inför något nytt och okänt vänder människan sig gärna till det trygga och bekanta. Problemet är att förutsättningarna ser radikalt annorlunda ut idag, jämfört med för bara 50 år sedan.

Vi kan välja att krampaktigt hålla fast vid någon form av nationell identitet eller så kan vi ta steget fullt ut till en global gemenskap.

Det tidigare alternativet skulle, i förlängningen, leda till det Samuel Huntington benämner "the clash of civilizations" - när mer eller mindre isolerade kulturella enheter, civilisationer, möts i en krympande värld uppstår naturligt konflikt dem emellan om de allt mer begränsade resurser vi har att tillgå. Varje grupp ser till sina egna intressen och idén om "vi" och "dom" upprätthålls, den blir rentav ett grundfundament. Men för att kunna upprätthålla en idé om "vi" i kontrast till ett "dom" krävs en stor enighet kring vilka "vi" är. Precis det som i dagens diversifierade och fragmenterade samhälle blir allt svårare. Här är även egoismen central och fundamental, då "vi" ställs mot "dom" och "jag" ställs mot "dig", i kampen om de begränsade resurserna.

Ett annat förslag för upprätthållande av en nationell identitet, kommer från John Rawls, som i boken "Political Liberalism" söker finna en grund för vad han benämner "överlappande konsensus". Det går i korthet ut på att identifiera de grundläggande principer för rättvisa som alla rationella och resonabla människor kan acceptera, och att sedan bygga samhället därifrån. Hans problem är att dessa principer är svåra att finna, och hans definitioner av "rationell" och "resonabel" är exkluderande. Till skillnad från Huntington (och andra kommunitarianer) tar Rawls sin utgångspunkt i individen, vilket kan tyckas sympatiskt. Men vid närmare anblick är det Rawls gör inte så radikalt annorlunda från vad Huntington gör - Rawls identifierar bara en mindre enhet. Även om Rawls ansats är att bygga en inkluderande teori, är hans utgångspunkt exkluderande och slutresultatet blir därefter.

Det senare alternativet tror jag är mer framkomligt. I en global gemenskap är det inte längre nationalstaterna vi känner tillhörighet med utan hela mänskligheten. Här finns inte längre någon grund för ett "vi och dom"-tänkande, utan endast ett "vi"-tänkande. Utgångspunkten är inte längre exkluderande (som den är hos både Huntington och Rawls) utan inkluderande. I en global gemenskap tillåts vi alla att vara annorlunda, det är inte vilka vi är som är grund för gemenskapen utan vad vi är - människor, levande varelser som lever i, av och med det enorma ekosystemet Jorden. Här är det inte längre rationellt att prata i termer av egoism och egenintresse, utan i termer av solidaritet.

Det är viktigt att påpeka att ett sådant globalt, solidariskt, perspektiv inte automatiskt löser alla problem vi står inför. Det är också viktigt att påpeka att ett sådant globalt, solidariskt samhälle inte kommer vara för evigt. "Samhället" är ju inte något statiskt, det är strikt talat inte ett substantiv utan ett verb, det är en riktning och det är i konstant förändring. Men det globala, solidariska perspektivet ger oss förutsättningar att realistiskt bemöta och hantera de problem vi ställs inför. Det är viktigt att vår verklighetsuppfattning stämmer överrens med den verklighet vi ställs inför.

Om "massflykten"

2010-08-06T14:14:00.000+02:00

En hel uppsjö borgerliga bloggar kommenterar de miljöpartister i Botkyrka som väljer att aktivt stödja alliansen där istället för det rödgröna samarbetet. Att det är främst centerbloggar förvånar inte. Självklart är det tråkigt, och självklart kommer man från alliansen göra allt för att slå upp det här stort. Lika självklart tycks det vara att man från centerhåll glömmer bort de centerpartister som väljer att inte jobba för en alliansseger i höst.

Alla de borgerliga bloggare som skriver om detta är naturligtvis mycket medvetna om skillnaden på kommunal- och rikspolitik. I vissa kommuner samarbetar miljöpartiet med borgerliga partier, liksom man i andra har ett samarbete med s och v. Det är inte särskilt konstigt. Dels är kommunalpolitiken oftast mer pragmatisk, med mindre utrymme för ideologi (även om ideologi inte är helt oviktigt där heller, förstås). Dels är kommunalpolitiken mer beroende av person än parti, i många avseenden.

Att av 25 eller 26 miljöpartisters avhopp från ett rödgrönt samarbete, på kommunal nivå, dra slutsatsen att alliansen - som helhet och på både kommunal- och riksnivå - driver en bättre miljöpolitik är fullkomligt galet. Under den gångna mandatperioden har alliansen: slopat skatten på konstgödsel (något som nu åtminstone fp nu vill återinföra), minskat anslagen för biologisk mångfald, öppnat på varg- och valjakt, lättat på kontroll av fiskekvoter i Östersjön, öppnat för mer kärnkraft, slopat flygskatten, lättat på reglerna kring antibiotika inom djurhållningen, bygga ut biltrafiken, försvårat för kollektivtrafiken, varit positiva till oljeborrning på Arktis. Inför valet 2006 menade moderaterna att klimatet och miljön inte var en prioriterad fråga. Man har fått skarp kritik från Naturskyddsföreningen för sin miljöpolitik.

Och så fortsätter det. Så nej, alliansen för inte en särskilt bra miljöpolitik på riksplanet. Hur det ser ut lokalt i olika kommuner vet jag inte - här i Norrköping fungerar samarbetet med s och v bra däremot.

Givetvis dyker även moratoriet på nya externa köpcenter upp som ett exempel på att miljöpartiet blivit vänstervridet och illiberalt. Jag förstår att man kan se det så om man inte tänker några steg till. Men nu är det ju så att miljöpartiets ideologi vilar på individuell frihet begränsad av solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet; med kommande generationer; med världens alla människor. Frihet utan begränsningar är omöjlig. Det inser de flesta som inte är renodlade nyliberaler eller anarkister. Inte ens alliansen - eller centern, det mest nyliberala allianspartiet - är ju för total frihet. I första hand väljer alliansen att inskränka individens frihet till förmån för privata kommersiella intressen. Det handlar helt enkelt om prioriteringar - kommer marknaden före människan? Före miljön?

Inom miljöpartiet inser vi (åtminstone de flesta av oss) att vi människor lever i, av och med naturen. Vi ingår i ett större ekosystem, ett ekosystem som är en förutsättning för liv. Inom alliansen tycks man anse att människan lever i, av och med marknaden där marknaden (helst en fullständigt fri sådan) är en förutsättning för liv. En välfungerande marknad är givetvis inte något dåligt, men det är som jag skrivit om tidigare något sekundärt.

Så det där med moratoriet på köpcenter då? Ja, om man vill få ner etableringen av externa köpcenter som utarmar mindre orters affärsutbud och tar stora naturområden i anspråk, som främjar biltrafik och masskonsumtion - då kan det nog behövas ett nationellt moratorium. För vad händer annars? Ägarna bakom de stora externa köpcentren kommer spela ut kommuner mot varandra för att få till det mest fördelaktiga avtalet - ett avtal som sällan, för att inte säga aldrig, tar någon hänsyn till miljön - vare sig den ekologiska eller sociala.

Är det illiberalt? Tja, det beror väl på vilken frihet som avses. Prioriterar vi människor och det grundläggande ekosystemet eller prioriterar vi marknaden och de kommersiella intressena?

Slutligen önskar jag, innerligt, att man tar sig upp ur sandlådan och slutar yra om "vänsterkartellen" hit och dit. Nog kan ni bättre än så?

Vikten av mångfald

2010-08-04T11:22:00.000+02:00

Annika Ström Melins krönika i DN visar återigen hur fel högern resonerar, precis som i fallet med det avskaffade Apoteksmonopolet som jag skrev om igår. Hon jämför de svenska fjällstationernas utveckling och möjligheten att köpa en trerätters middag med vin i fjällen, med omvandlingen av offentligt finansierad välfärd till en kundmarknad. I högerns värld finns bara ett antingen eller - antingen ett helstatligt eller helprivat alternativ.

Hon vänder sig emot bilden av att samhället förvandlats till en affärsrörelse, där "[p]olitikerna har blivit föreståndare i en välfärdsbutik och medborgarna uppträder och behandlas som kunder, inte som medborgare". Enligt henne bygger den svenska välfärdsstaten på "nöjda medborgare" likväl som på ansvarstagande och det tycks som om "nöjda medborgare" är något vi får när vi behandlar dessa medborgare som kunder.

Det är väl ganska lätt att se varför hon hamnar så snett i sina tankar. Man pratar ofta om att affärsvärlden bygger på "nöjda kunder", så då borde det väl fungera att överföra affärsvärldens principer till välfärdssamhället. Hon missar då något grundläggande. Affärsvärlden bygger faktiskt inte på nöjda kunder - den bygger på att kunden ställs inför på förhand riggade val, där utgången garanterar att kunden blir nöjd. Den bygger på reklam och skapade begär och behov, i syfte att generera största möjliga vinst. Hur många kunder är genuint och uppriktigt "nöjda" med de produkter de erbjuds och köper? Är det inte snarare så att de flesta "nöjer sig" med vad de får, utifrån de begränsade alternativ de erbjuds?

I Ström Melins värld tycks det som om det enda sättet för medborgare att få ett glas vin till maten även på vårdhemmet är att vårdhemmet bedrivs som en affärsverksamhet. Det är naturligtvis helt fel. Det tycks också som om det enda sättet att få valfrihet i den offentliga sektorn i stort även det står och faller på att den bedrivs som en affärsverksamhet. Men det finns ingenting som hindrar privata aktörer att erbjuda alternativ utan att de för den skull gör det i termer av "kunder" och "försäljare" på en "fri marknad". Det enda som krävs är att man har olika regelverk för olika områden i samhället. Välfärden vilar på solidaritet, och bör inte vila på en princip om vinstmaximering. Därmed inte sagt att privata alternativ inte ska få göra någon som helst vinst, men den bör till absolut största delen återinvesteras i verksamheten.

Precis som ett genomstatligt samhälle skulle vara ganska torftigt, skulle ett genomkommersialiserat kundsamhälle vara ganska torftigt. Det skulle dessutom vara en katastrof för de "resurssvaga" grupperna i samhället.

Samhället är komplext, det består av en mängd olika områden. Denna mångfald behöver bevaras - precis som ekologisk mångfald är en förutsättning för biologiskt liv, är mångfald i samhället en förutsättning för ett levande samhälle - och det görs inte genom att alla relationer, på alla plan, ersätts med en övergripande princip. Vare sig en princip om fullständigt förstatligande eller fullständig privatisering.

Vad hände med medborgarperspektivet?

2010-08-03T21:39:00.000+02:00

Dagens kanske största överraskning kommer i form av en vettig krönika i SvD, som dessutom inte bara kritiserar regeringen utan kritiserar dess enastående ideologiska enögdhet. Det handlar om hur privatiseringar inte alltid är bra, ibland rent dåliga - med ett Apotektsmonopolets avskaffande som ett tydligt exempel.

Som för att extra tydligt driva hem artikelförfattarens poäng, kommenterar den centerpartistiska bloggen Departementet det hela:

"Sen önskar Ola Wong att vi ska ta efter den högsta politiska ansvariga bakom massakrerna på Himmelska Fridens Torg 1989."

Detta som ett svar på att Wong kritiserar den katastrofala avregleringen av tågtrafiken. Man gör sig lustig över att Wong refererar till en reform som vid tillfället ännu inte trätt i kraft, men det krävs inte allt för mycket skarpsinne för att inse att Wong faktiskt har rätt. Även om han tyvärr inte uttrycker det tillräckligt tydligt.

Problemet som Wong beskriver ligger i hur ansvaret för järnvägsunderhåll och -trafik lagts ut på separata aktörer. Det var dessutom så att man vid upphandlingstillfället (runt 1999) räknade med de 10 senaste åren - år då vi haft väldigt milda vintrar. Det man inte räknade med i kalkylen var konsekvenserna av riktigt, riktigt kalla och snörika vintrar. Det är inte heller svårt att inse att när ett företag ska gå med största möjliga vinst får kraftig snöröjning, som kanske bara behövs en gång vart 10:e år, snabbt stryka på foten. Alltså ytterligare stöd för att all verksamhet inte gör sig bättre i privat, konkurrensutsatt och i första hand vinstinriktad regi.

Är det då konstigt att man önskar sig mindre av ideologiska skygglappar, och mer av verklighetsanpassning? Som var det Wong faktiskt berömde Deng Xiaoping för. Men eftersom centern är så vanvettigt förblindade av sin renläriga ideologi slår de fullkomligt bakut och drar fram Himmelska Fridens Torg. Vilket alltså ytterligare visar på Wongs poäng.

Birger Schlaug kommenterar däremot väldigt bra i ett blogginlägg:

"Socialister har under årtiondena haft sitt statliga perspektiv, borgarna har sitt vinstperspektiv. Vem tar sig an medborgarperspektivet?"

Att ta medborgarnas perspektiv borde vara grundläggande, det är trots allt för oss som både stat och marknad finns till, inte tvärtom. Visst, man kan hävda att en stark stat och en fri marknad är förutsättningar och garanter för att vi ska kunna leva väl, men det finns alltid en risk att man sätter antingen stat eller marknad före medborgare och slutar se dem som redskap för medborgarna. Både stat och marknad är sekundära och instrumentella, deras värde bedöms utifrån vilken nytta vi som medborgare har av dem.

Det kortsiktigt mest effektiva är inte alltid det bästa, om man i sin effektivitetsiver glömmer bort slutmålet, och tappar bort det mänskliga perspektivet. Vi kan skapa ett aldrig så effektivt system om vi helt bortser från mänskliga värden, men vilken värld är det vi då har att leva i?

Skolk i betyget? Nej tack.

2010-08-02T19:09:00.001+02:00

Utbildningsminister Björklund vill att skolk ska föras in i betyget rapporteras det idag. Ännu ett steg från de liberala värderingar som FP säger sig värna, och ännu en repressiv efteråtgärd. På en del borgerliga bloggar nämns en undersökning på Aftonbladet, där runt 60% tycker det är ett bra förslag, som tecken på att man är rätt ute. Ja, om man fiskar populistiska röster kanske. Hårdare tag är något som tycks vara bra för opinionssiffrorna, men som sällan eller aldrig löser några problem.

Det borde vara självklart att man frågar sig vad ett symptom är ett tecken på, och sedan försöker komma till rätta med problemet. Nu blir det ju kanske lite (väldigt lite) svårare här, eftersom skolk är både ett symptom och ett problem, men ändå. Precis som många påpekar, straffar sig skolk direkt - på studieresultaten. Att dessutom ytterligare bestraffa den som skolkar (oavsett anledning) är inte att hjälpa till överhuvudtaget, snarare förvärrar det saken och riskerar att stigmatisera personen som skolkar - gör den till "en skolkare".

Det enda skolk på betyget skulle åstadkomma, förutom stigmatiseringen, är att fungera som ett avskräckande hot. När eleven väl har betyget i handen är "skolket" redan ett avklarat faktum. Och avskräckande hot, tvärtemot vad många s.k. "liberaler" tycks tro, har väldigt liten effekt. Ja, förutom på opinionen och folket som ropar på hårdare tag då.

Att kontakta föräldrarna vid skolk är självklart. Att ta en diskussion med personen som skolkar likaså. Att försöka utröna varför borde vara det allra viktigaste. Det är t.ex. inte ovanligt att elever med Aspergers syndrom far illa i skolan - ska vi då dessutom brännmärka dessa för all framtid? Och om det nu är så att en elev skolkar utan att det märks i studieresultaten - vad är problemet? Det tycks vara väldigt viktigt att man inrättar sig i leden och följer order i Herr Björklunds skola, mindre viktigt vad man faktiskt lär sig.

Trist att Ylva Johansson (S) tycks vara positiv till förslaget, även om hon betonar att det bör vara den sista av flera åtgärder. Förhoppningsvis har hon inte stöd hos en majoritet av socialdemokraterna för det. Jag kan garantera att det inte finns något stöd hos oss i miljöpartiet.

Det är visserligen inte lika lätt och billigt, men vill man få bukt med skolk behöver man se över skolan och låta den bli anpassad efter i första hand elevers, men även samhällets behov. Precis som i övriga samhället behöver skolan se individer och anpassas efter dem. Vi är alla olika och har alla olika behov. I ett modernt Sverige är det här en fullkomlig självklarhet - i folkpartiets "liberala" Sverige viner piskan för att få oss alla att rätta in oss i mallen. Svårt val?

Om det där med prioriteringar

2010-08-01T12:02:00.000+02:00

"Vi måste göra tydliga nationella prioriteringar för att klara klimatet, jobben och välfärden" skriver Maud Olofsson på DN Debatt idag. Hon fortsätter -
"Centerpartiet vill därför sälja ut delar av Vattenfall och använda 10 miljarder kronor i aktiekapital i ett nytt spjutspetsbolag – Framtidsenergi AB." Att vi behöver göra tydliga nationella prioriteringar är alldeles riktigt, och seriösa satsningar på ny teknik är även det klokt. Men att uppnå detta genom delvis utförsäljning av Vattenfall är helt fel väg att gå.

Att staten är ensam ägare av Vattenfall har sina poänger. Det ger större möjlighet att påverka bolaget i en mer miljövänlig och hållbar riktning, och det är även klokt att det finns ett kraftbolag som är helt ägt av staten ur en ren säkerhetsaspekt.

Olofssons argument för utförsäljning håller dessutom inte riktigt hela vägen. Hon menar att det saknas riskkapital för de investeringar i ny teknik som krävs för att möta miljöproblemen. Med tanke på hur mycket olika riskkapital bolag investerar i bl.a. friskolor, sjukvård och privata apotek låter detta ytterst tveksamt. Dessutom är de 10 miljarder som ska frigöras för att starta upp Framtidsenergi AB inte på långt när tillräckliga.

Att det inte ska ligga på Vattenfall att ta fram den nya tekniken och de nya lösningarna som krävs tänker jag inte argumentera emot, men det innebär ju på inget sätt att Vattenfall måste säljas för att finansiera en sådan aktör. Att sälja ut Vattenfall är ett väldigt enkelt, kortsiktigt, oansvarigt och populistiskt drag. Effekterna syns inte direkt, man förlorar inflytande och påverkansmöjligheter (ingen kan väl på allvar tro att en ny ägare går in utan att få något inflytande över verksamheten?), däremot ger det ett snabbt engångstillskott till statsfinanserna (jämför med hur man finansierat en stor del av skattesänkningarna genom just sådana "quick fixar").

Vidare menar Olofsson att det inte finns "några vägande skäl för svenska folket att långsiktigt vara storägare i utländska kol- och kärnkraftverk". Alldeles riktigt. Men svaret då är ju knappast att sälja av de delarna till privata aktörer - kol- och kärnkraftverken är inte bättre för att de är privatägda, det är endast att lägga över ansvaret på någon annan. Vattenfalls roll bör vara att tillhandahålla miljövänlig, förnybar energi för ett hållbart samhälle.

Att sälja av delar av Vattenfall (som bör och kan vara en stark aktör i en grön omställning både nationellt och internationellt) för att finansiera investeringar i miljövänlig teknik (vilket förvisso är behövligt) så att vi kan fortsätta att blåsa upp en konsumtionsekonomi (baserad på idén om oändlig tillväxt och utan tanke på det oerhörda resursslöseriet) är oansvarigt och direkt kontraproduktivt.

Det är visserligen välkommet att man börjar antyda en vilja att tänka på klimatomställning, men efter fyra år utan aktiv miljöpolitik, i många fall direkt miljöfientlig politik - med utbyggnad av kärnkraft, tillåtande av vargjakt, avskaffande av flygskatt och storsatsningar på biltrafik är det alldeles för lite, alldeles för sent. Och dessutom ett inte särskilt trovärdigt utspel. "Alliansregeringen har format världens mest ambitiösa energi- och klimatpolitik och därmed skapat en stark hemmamarknad för framtidens energiteknik", säger Olofsson - jag skulle då vilja rekommendera Jakob Lundgrens genomgång av alliansregeringens "miljöpolitik", med start här.

Det räcker inte att göra en symbolisk satsning på miljön med ena handen, och fortsätta på samma ohållbara sätt med andra handen. Det handlar precis som Olofsson säger om prioriteringar - men för henne tycks prioriteringarna handla om satsningar på klimatomställning vs. statligt ägande. Det är ett mycket märkligt motsatspar. Prioriteringarna borde väl snarare ligga i ett val mellan klimatomställning och fortsatt, ohållbart och ohämmat konsumtionsbeteende sporrat av skattelättnader och statliga subventioner åt de redan välbärgade. Ett tråkigare och inte lika populärt val kanske, men inte desto mindre det val och de prioriteringar vi står inför. En grön omställning handlar inte bara om att ställa om energiproduktionen, den handlar om att ställa om hela samhället.

Fler i samma ämne: Pierre Ringborg, Jinge, Rasmus Holmberg, Alliansfritt.

Det handlar om solidaritet

2010-07-30T12:48:00.000+02:00

Ett vanligt argument till försvar för välfärden är "nästa gång kan det vara du eller någon dig närstående som blir sjuk/arbetslös/i behov av hjälp". Det är kanske ett tydligt argument, men det är inte särskilt bra. Argumentation baserad på egenintresse bygger, om inte alltid så väldigt ofta, på teorin om människan som i grunden egoistisk. Om alla gör vad som är bra för dem själva, blir slutresultatet också bra. Känns det igen?

Det här är naturligtvis en av grundstenarna i klassisk nyliberal ideologi. Problemet är att människan inte är i grunden egoistisk. Lika lite som hon är i grunden altruistisk. Människan är vad vi gör henne till, genom gemensamma myter och berättelser. Väljer vi att betrakta människan som en egoistisk varelse kommer vi finna belägg för detta, och väljer vi att se betrakta henne som altruistisk kommer vi finna belägg även för det.

Vi kan välja att se alla mänskliga relationer som transaktioner på en marknad, där ingenting görs utan att vi ställer oss frågan "vad tjänar jag på det här?". Det är kanske ett förståeligt beteende i tider av extrem nöd och fattigdom, men borde inte vara relevant i Sverige idag. Det som händer när vi tillämpar marknadsprinciper på alla plan i samhället är att vi reduceras till konsumenter. Vårt värde bestäms av hur mycket pengar vi har, och vår frihet begränsas till att välja bland det utbud av tjänster och varor som erbjuds oss, men inte ens de valen är egentligen fria - det räcker med att se till hur mycket resurser som läggs på reklam för att inse det.

Vad vi istället borde sträva efter är ett samhälle som präglas av solidaritet. Problemet är bara att solidaritet är nära förknippat med jämlikhet. I en ojämlik miljö handlar det mesta om att tävla om de resurser som finns. Det passar den samhällsvision baserad på marknadsprinciper, som högern företräder, väldigt väl. Den fördelning av resurser som förekommer i ett sådant samhälle bygger på vinstmaximering, koncentration av så stor andel resurser som möjligt hos en så liten andel individer som möjligt. Det här är inte en bra grund för vare sig välfärd eller en socialt och ekologiskt hållbar samhällsutveckling.

Solidaritet kommer ur en insikt om och känsla av samhörighet, att vi alla lever i samma värld. När samhället är mer jämlikt, när individerna i samhället inte längre konstant behöver kämpa med varandra om de resurser som finns, då behöver man inte längre konstant ställa sig frågan "vad tjänar jag på det här?", då öppnas möjligheten för solidaritet. I ett solidariskt samhälle är vi alla lika värda, vår frihet begränsas av hänsyn och respekt gentemot mot vår omgivning och vi blir sedda som de vi är - inte enbart som konsumenter.

Det här är vad välfärden vilar på. Att se individer och individers behov. Inte konsumenter och konkurrenter. Det är också vad ett hållbart samhälle vilar på, insikten om att vi alla lever i samma värld - inte nödvändigtvis att vi alla sitter i samma sjunkande båt och måste kämpa oss till den sista flytvästen.

Så vi har ett val. Vi kan välja att se på människan som en i grunden egoistisk konsument eller som en i grunden solidarisk individ. Hur vi väljer att se henne kommer också forma henne och det samhälle hon lever i. Mitt val är solklart. Vad väljer du?

Miljöpartiets språkrör i Norrköping har båda skrivit om de kommande rödgröna satsningarna på välfärd, Stefan här och Friederike här. Stefan skriver även bra om miljöpartiets utgångspunkt i solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet; kommande generationer; världens alla människor här.

De onödiga, undervärderade och framtida jobben

2010-07-24T18:34:00.000+02:00

"Jobbar vi i onödan?" är en fråga som sociologen Roland Paulsen från Uppsala universitet ställer sig i en ny bok, och som dryftas i en intervju i torsdagens SvD. Det är en intressant och tankeväckande fråga, som jag skrivit om tidigare (den gången på engelska). Enligt Paulsen har vi idag en hel del jobb som sysselsätter för många, utförs i onödan eller rentav är skadliga. Ny teknik och nya uppfinningar har gjort att vi är mer effektiva, men vi jobbar (minst) lika mycket idag som vi gjorde förr.

Det är tveklöst så att Paulsen har rätt i att jobb som förr krävde fem personer idag kan utföras av en. Och det är tveklöst så att ny teknik och nya uppfinningar står för en stor del av effektiviseringen. Men vad som ofta glöms bort är att effektiviseringen också till stor del möjliggjorts genom allt större utnyttjande av begränsade resurser i form av fossila bränslen. När mängden energi som pumpas in i t.ex. matindustrin både i tillverkningsprocessen och transporten, överstiger energin som vi får ut - då är det något som har blivit väldigt galet.

Det är inte osannolikt att vi i framtiden kommer behöva lägga ner fler arbetade timmar inom jordbruket för att kunna upprättahålla dagens matproduktion, något som skulle generera fler arbetstillfällen. Detsamma gäller troligtvis inom flera andra områden.

Men även om vi lyckas ställa om till förnyelsebara energiformer (förutom solenergi i form av solceller, vindkraft och vattenkraft även "energi" i form av "mänskligt", fysiskt arbete) så kommer de tekniska framstegen och uppfinningarna innebära en avsevärt mindre arbetsbörda än vad som varit fallet historiskt. Så vad gör vi då?

Ett av de stora problemen när det gäller arbetsmarknaden idag är avsaknaden av arbetstillfällen (inte avsaknaden av arbetsvilja, som framförs från regeringshåll). Samtidigt måste vi ju fråga oss varför vi arbetar, egentligen. Historiskt har vi ju arbetat för vår direkta överlevnad - vi har jagat, samlat frukter och bär, odlat våra åkrar, tillverkat kläder och bostäder för att skydda oss från väder och vind o.s.v. I takt med att den direkta överlevnaden blivit säkrare har arbetet skiftat karaktär - det har mer handlat om att skapa bekvämlighet än ren överlevnad. Serviceyrken har blivit vanligare, för att inte tala om nöjesindustrin som i vid bemärkelse kan sägas innefatta allt från musikindustri till hemdatorer, från turistresor till restauranger. Den senare utvecklingen har också handlat i stor utsträckning om att hitta någon form av försörjning.

Vi har gått från att arbeta på åkern för att ha mat att äta på kvällen, till att arbeta på en kundtjänst för att kunna köpa mat på kvällen. Det är något fundamentalt skevt i det här.

Paulsen nämner vapenindustrin som ett exempel på rakt av skadliga arbeten. Jag skulle vilja lägga till stora delar av tillverkningsindustrin. Att vi hittar på "onödiga" jobb enbart för att kunna tjäna en lön vore "bara" slöseri med tid om det inte vore för att vi också överutnyttjar de begränsade resurser vi har på Jorden idag. När vi t.ex. tillverkar alla dessa souvenirer och mängder av porslinsdjur använder vi begränsade fossila bränslen till något fullkomligt meningslöst.

Eller se dig omkring där hemma. Hur mycket prylar har du? Hur många tv-apparater? (Själv har jag två.) Hur många datorer? (Två stationära, två bärbara och två stycken dissikerade i förrådet.) Hur många radior/stereos? (Tre eller fyra.) Hur många mobiltelefoner? (Tre fungerande, två eller tre mindre fungerande.) Hur många kameror? Hur mycket allmänt "tjafs"? Fundera sedan på hur mycket fungerande (eller lättreparerade) saker du slängt. Och fundera sedan över hur mycket resurser som gått åt för att tillverka allt detta. Jag säger inte att ingen ska ha tv, dator, telefon o.s.v. Men hur mycket behövs, egentligen?

Nu är det ju inte bara i tillverkningsindustrin vi kan skapa nya arbeten. Redan 1970 skrev Alvin Toffler boken Future Shock, där han spekulerade (både extremt träffsäkert, men ibland mindre så) omkring framtiden och det post- eller super-industriella samhället. Mig veterligt var han bland de första som på allvar tog upp att vi skulle komma att utveckla service- och upplevelseindustrier. Dessa industrier tär inte på samma sätt på våra begränsade resurser som tillverkningsindustrin, även om de givetvis inte operar på enbart luft och vatten. Tyvärr, får man väl säga, har inte dessa nya växande industrier på något sätt ersatt tillverkningsindustrin, utan de existerar parallellt.

Framförallt serviceindustrin tycks vara det område där våra politiker idag anser att de nya jobben kommer finnas. Och det är nog alldeles riktigt. Men frågan är hur man skapar, eller åtminstone hjälper till att skapa, dessa nya jobb. RUT-avdraget brukar föras fram som ett bra sätt, åtminstone från regeringshåll. Det finns även positiva röster inom både MP och S (V är mer skeptiska). Själv anser jag att utformningen är fel, och leder till skattesubventionerad städhjälp åt de rikaste, även om jag också kan se att det skulle kunna skapa åtminstone en del nya jobb.

Det stora problemet, som jag ser det, är att många (dock inte alla) serviceyrken är nedvärderade. Problemet är ju inte att det är för dyrt att nyttja "hushållsnära tjänster" - problemet är att vi idag anser att det är värt mer att ha den senaste mobiltelefonen än att få hjälp i hemmet. Problemet är att vi värderar ishockeyspelarens prestation högre än barnpassarens. Att subventionera barnpassningen till hälften, med hjälp av skattemedel, höjer inte dess status.

Det här hänger naturligtvis nära samman med att hushållsnära tjänster anses vara "kvinnojobb", och traditionella kvinnojobb värderas alltid lägre än mansjobb. Även inom serviceyrken blir det här tydligt - då en rörmokare tjänar mer än en städerska, en läkare så mycket mer än en lärare. Och inget ont om restaurangägaren, men varför tjänar han så mycket mer än förskoleläraren som tar hand om våra barn? Det tycks också generellt som om livsuppehållande eller -främjande arbeten värderas lägre än de rent konsumtionsorienterade. Vilket inte är så konstigt, då vi trots allt lever i ett konsumtionssamhälle. Inte desto mindre är det ju fullständigt galet.

Vi får inte heller glömma allt det arbete som utförs gratis, i hemmen, oftast av kvinnor. En enormt stor del av allt arbete som utförs, utförs "utanför" den monetära ekonomin.

Vi skulle alltså behöva ställa om. Från en till stor del tillverkningsorienterad ekonomi till en serviceorienterad dito. Från att nedvärdera de traditionella "kvinnoyrkena" till att värdera mäns och kvinnors arbete lika. Från att värdera "onödigt" eller rentav skadligt arbete, till att värdera livsuppehållande och livsfrämjande arbete högst. Men frågan är om det räcker. Jag tror att vi också behöver ifrågasätta mer grundläggande idéer, den blinda tilltron till evig tillväxt och ännu mer grundläggande - synen på ekonomi som endast en förlängning av byteshandel mellan individer, i syfte att skapa personlig rikedom.

Det finns en sak som jag ännu inte har nämnt alls. Allt det jag skrivit ovan berör naturligtvis enbart de som har turen att bo i den "rika delen" av världen. Att de flesta av oss här, i Sverige, inte behöver oroa oss för svält, inte behöver kämpa för vår blotta överlevnad, innebär förstås inte att det inte finns andra på Jorden som tyvärr behöver göra det. Och där ligger givetvis ytterligare en orsak till vårt enorma välstånd. Kanske vore det en inte så tokig idé att ägna en hel del av vårt arbete åt att hjälpa de mindre bemedlade på andra platser också? Och borde inte även dessas arbete uppvärderas?

Kilometerskatt och skogsindustri

2010-07-23T17:39:00.000+02:00

NTs ledare ondgör sig idag över det rödgröna förslaget om kilometerskatt. Man kommenterar Marie S Arwidsons debattartikel i gårdagens DN som också den var kritisk till kilometerskatten. Arwidsons kritik tycks framförallt handla om hur kilometerskatten ska utformas, men det är fortfarande tid kvar till valet och det är ju ännu inte spikat exakt hur den ska se ut. NTs ledare, däremot, verkar mer rikta in sig på att en kilometerskatt skulle vara en potentiell katastrof för den svenska skogsindustrin - och missar då fullständigt poängen som jag ser det.

Man måste ju rimligtvis fråga sig om en industri som, likt skogsindustrin, har en väldigt stor klimatpåverkan är långsiktigt sund. Ja, det är en industri som försöjer många, omsätter stora summor pengar och genererar stora skatteintäkter. Men om det är en industri som är i så stort behov av många och korta lastbilstransporter - är det då en bra industri? Ska vi se mellan fingrarna på dess negativa effekter bara p.g.a. dess positiva effekter?

Kanske om de negativa effekterna vägde upp för, och kompenserade, de positiva. Men i det här fallet ställs arbetstillfällen och ekonomiska vinster mot stora utsläpp av koldioxid och stor förbrukning av olja. De två är inte komplementära, om inte t.ex. de ekonomiska vinsterna används till att neutralisera utsläppen och förbrukningen - vilket de naturligtvis inte gör, vinsterna går till ägarna. Och inget konstigt med det.

Vad som däremot borde bli tydligt, är att skogsindustrin behöver göra en omställning, ändra sina arbets- och transportmetoder. Jämför med oljeindustrin - idag är det väl få som tycker att den fungerar särskilt bra? Skulle vi tillåta att de fortsätter att borra efter olja med så undermålig säkerhet? Skulle vi tillåta att de förorenar och förstör som de gör idag? Jag inbillar mig att de flesta inte skulle göra det (även om jag inser att många troligtvis är upprörda över det som sker i Mexikanska Gulfen, just p.g.a. att det sker där och inte i, säg, Nigerdeltat, där det pågått i över ett decennium).

Att en industri är väldigt viktig för vår ekonomi kan inte få innebära att den blir helt undantagen från att ta sitt ekologiska ansvar.

Miljömedvetenhet kostar

2010-07-23T10:30:00.000+02:00

I dagens DN (verkar bara vara pappersversionen) finns en artikel om någon boende i Stockholm som reagerar på att han får betala mer för att han källsorterar. Det handlar bara om 50kr, men som han säger - "det är inte pengarna, det är principen". Samma resonemang finner man hos Lotta Gröning i Expressens intervju med Peter Eriksson - "Är dulågavlönad, sliter med höga elräkningar och är beroende av bilen blir det tuffti miljöpartiets samhälle" (sic). Så fruktansvärt tröttsamt.

Om vi tar artikeln i DN först. Mannens problem där är alltså att han får betala 50kr mer, per år (!), för att han väljer att källsortera istället för att bara slänga allt i samma tunna. Spontant kanske man tycker det verkar dumt - borde det inte vara billigare att vara miljövänlig? Det vore självklart bra om så var fallet, men då missar man två viktiga poänger.

Det är ju inte så att vi lever "miljöovänligt" för att vi tycker det är kul. Åtminstone inte de flesta av oss. Snarare är det så att vi kapar kostnader genom att helt bortse från miljöpåverkan. Det billiga alternativet är billigt av en anledning. För att komma till rätta med det här krävs det alltså att någon går in och subventionerar de miljövänliga alternativen och/eller gör de miljöfarliga dyrare - vilket kräver en aktiv miljöpolitik, något som vi inte sett mycket av under de senaste fyra åren.

Grönings resonemang haltar på ungefär samma punkter. På kort sikt kommer ibland kostsamma ändringar krävas, det går inte att överutnyttja naturens resurser hur länge som helst, det går inte att dumpa priser genom att dumpa kostnader på någon annan, någon annanstans någon gång i framtiden. Men just därför är det också viktigt med en fungerande fördelningspolitik.

När kostnaden för privatbilism eller turistresor till Thailand går upp är det de lågavlönade och de med minst marginaler som känner av det hårdast. Men lösningen är inte att då låta bli att låta bilismen, flyget, överkonsumtionen, den skenande matindustrin o.s.v. bära sina egna kostnader. Förr eller senare kommer kostnaderna ikapp oss. Lösningen är att minska klyftorna i samhället. De stora ekonomiska klyftorna är inte bara ett problem för den psykiska folkhälsan, de är också ett problem för miljön.

Oljesjukan

2010-07-11T11:30:00.000+02:00

För ovanlighetens skull läser jag idag en krönika som inte är helt uppåt väggarna av Wolodarski i DN. Han skriver om "oljesjukan", att "ett land med gott om olja förvandlas lätt till ett slagfält om resurser, där kampen om tillgångarna suger musten ur samhällets produktiva krafter".Visserligen missar han den stora poängen i sin utgångspunkt, men det vore varken Wolodarski eller DN annars.

Det han beskriver är väldigt symptomatiskt för Sverige, och resten av den rika världen. Till synes oändlig tillgång till en i själva verket ändlig resurs är ett stort problem. Oljan, och även kärnkraften, ger oss illusionen av fri tillgång till nästan kostnadsfri energi och står i vägen för energieffektivisering och ett långsiktigt hållbart samhälle. Vi anpassar oss efter de just nu, idag, rådande förhållandena och har svårt att ta till oss att dagens i hög grad dopade samhälle endast är en kort parentes.

Men om vi tror att energi verkligen är så billig som den verkar lurar vi oss själva. Oljeutsläppet i Mexikanska Gulfen är visserligen katastrofalt, men det bleknar i jämförelse med den enorma katastrofen i Nigerdeltat, det blodiga inbördeskriget i Sudan och många andra liknande katastrofer runt om i världen som följd av oljeberoendet. För att inte tala om planerna på oljeborrning i Arktis. Kärnkraften är inte bättre den, även om själva processen i kärnkraftverket är förrädiskt fri från koldioxidutsläpp.

Och "oljesjukan" är inte bara begränsad till energiframställning. Precis som vi blundar för de reella kostnaderna, både kortsiktiga och långsiktiga, på hemmaplan och långt borta när det gäller energiframställning - på samma sätt blundar vi för produktion av billiga kläder, billig mat, billig elektronik.

Priset på dessa varor kan hållas nere genom cyniskt utnyttjande av billig arbetskraft i fattiga länder, genom fullkomligt oansvarigt användande av kemikalier vars långsiktiga effekter vi inte har någon aning om, genom en industriell och fullkomligt oförsvarlig djurhantering.

Vi upplever oss idag som oändligt mycket rikare än vi var för bara 50 år sedan. Men om vi tror att det endast beror på vår egen förträfflighet misstar vi oss å det grövsta. En stor del av vårt välstånd idag bygger på att vi kan blunda för de faktiska kostnaderna, på att vi kan lasta över dem på någon annan - fattiga människor i andra delar av världen, kommande generationer och oss själva imorgon.

För att komma tillrätta med de här problemen behövs ett större medvetande och ansvarstagande av oss som individer, men det räcker inte. Vi behöver också en aktiv, framåtblickande, hållbar och långsiktig politik. Vi behöver satsa på förnyelsebara energiformer, på minskat oljeberoende, på utökad kollektivtrafik, på närproducerad mat.

Vi behöver Modernisera Sverige.

Om energieffektivisering

2010-07-10T22:59:00.000+02:00

För ett tag sen var jag på ett föredrag om energieffektivisering, och särskilt ett av exemplen som nämndes fastnade ordentligt. Det handlade om kylvaror i matbutiker, och det visade så väldigt tydligt hur många av problemen vi ställs inför är komplexa och ställer krav på övergripande lösningar, något som också klart tydliggör att vi behöver politik för att hantera de problem vi ställs inför.

Exemplet berörde kylvaror som t.ex. smörgåspålägg (tänk korv, skinka o.s.v.). Dessa varor ska förvaras vid högst +8°. Ofta finns de i öppna kyldiskar, eftersom man tydligen kommit fram till att man säljer mer om man inte har glasdörrar framför. Detta innebär att man behöver kraftiga kylaggregat, dels för att mycket av kylan försvinner ut i affären men också för att det sitter kraftiga lysrör som bidrar till att värma upp de varor som hänger längst fram. Trots de kraftiga kylaggregaten håller de främre varorna en temperatur som ofta ligger närmre +25°. vilket i sin tur innebär att man behöver använda tillsatser som hindrar bakterietillväxt.

Som om inte detta vore illa nog, innebär kylraset (den kalla luften från kyldisken som sjunker ner mot golvet) att butiken blir för kall för de anställda att jobba i, varför man dessutom behöver värma upp butiken. Uppvärmningen sker i sin tur oftast genom fjärrvärme.

Nu är det ju så att kylaggregaten i sig producerar värme, men den värmen leds i stort sett alltid ut ur butiken och återanvänds inte för uppvärmning. Det här beror på att butikslokalen allt som oftast hyrs, och det är hyresvärden som står för uppvärmningskostnaden - något som alltså är separat från vad som sker inne i butiken.

Om man istället skulle se till att alltid ha dörrar för kyldiskarna, att använda överskottsvärmen som produceras av kylaggregaten för att åtminstone delvis värma upp lokalen (som dessutom skulle bli betydligt varmare om man hade dörrarna där från början) så skulle man kunna spara både energi och kunna använda färre tillsatser.

Men för att nå dit behöver vi incitament och förändringar. Som det är idag har vi tillgång till billig energi, vilket gjort att vi blivit lata när det gäller energieffektivisering. Vi kan använda kemikalier och tillsatser för att rätta till problem i efterhand. I båda dessa fall skjuter vi över kostnader, både ekonomiska och när det gäller hälsa, på någon annan, någon annanstans, längre fram i tiden. Det här är inte hållbart. Och det är här politiken kommer in.

Hyresvärden är endast intresserad av att göra största möjliga vinst på sin lokal. Affärsägaren är intresserad av att göra största möjliga vinst på sin affär. Och påläggstillverkaren är intresserad av att göra största möjliga vinst på sina varor. Inget fel i det, i sig. Men de ser alla bara till sin egen smala tunnel. Det behövs något mer.

Vad alla tre har att förhålla sig till, däremot, är de regler som sätts upp av staten och alltså ytterst av oss alla, gemensamt. Och det är här vi kan påverka. Visst, konsumentmakt ska inte underskattas, men den ska heller inte överskattas. Konsumentmakt ligger i att kunna göra val, men man kan bara välja mellan det som faktiskt erbjuds och det krävs mycket tid, organisation och pengar för att som enskilda konsumenter kunna utöva påverkan.

Just den här tendensen till tunnelseende och fragmentering är ett av dagens största problem, och att då lägga över mer och mer ansvar på enskilda individer är inte en gångbar lösning. Det som då sker är att vi får en mängd separata aktörer som alla bara agerar utifrån sina egna, ofta kortsiktiga och sinsemellan motstridiga, intressen. Men om flera aktörer går ihop och gör något gemensamt då? Ja, det är ju det som är staten...

Vi behöver helhetsperspektiv och långsiktiga strategier. Vi behöver finna nya vägar. Vi behöver Modernisera Sverige.

Den falska dikotomin

2010-07-10T18:55:00.000+02:00

Det finns en falsk dikotomi mellan staten och individen, något som blir väldigt tydligt i borgerlig "liberal" kritik av den rödgröna politiken. Det framställs ofta som om att vi rödgröna vill frånta individen sitt ansvar och lägga över allt på någon Sovjetisk superstat. Men staten är inget annat än de individer som utgör den.

Staten är ett redskap, en sammanslutning av individer skapad för att vi gemensamt ska kunna lösa eller i vilket fall hantera de problem vi ställs inför, och för att föra samhället i den riktning som vi gemensamt vill ha. Den är ett viktigt redskap, framförallt för de svaga, de som har svårt att göra sin röst hörd. Men den är också ett viktigt redskap när det gäller hållbara och långsiktiga lösningar.

Just när det gäller hållbarheten och det långsiktiga brukar MP få kritik från höger och de så kallat "liberala". Man menar att det är att lägga sig i för mycket, att frånta individen dess ansvar och beslutsförmåga samt att det finns en tanke om att "staten vet bäst". Problemet är ju bara att vi, individerna, är staten. Det är vi, som genom allmänna val, bestämmer vad staten ska göra. Staten är till för oss, det är vårt redskap.

Marknaden är liksom staten ett redskap skapat av oss, men till skillnad från staten är marknaden inte demokratisk. Där staten har ett ansvar gentemot alla i samhället, har marknaden endast ett ansvar gentemot aktieägare, och där vi alla som individer har en möjlighet att påverka staten har vi ytterst små möjligheter att som individer påverka marknaden. Precis som med staten är det också viktigt att vi har i åtanke att marknaden är till för oss, vi är inte till för marknaden.

Enligt marknadslogik (och för all del ofta privat logik) är kortsiktiga lösningar och kortsiktig vinstmaximering det som eftersträvas. Detsamma gäller ofta på individnivå, även om det där oftare handlar om praktiska förutsättningar än en genomtänkt strategi. Det kan vara svårt att hålla ordning på långsiktiga konsekvenser, och det kan vara svårt att få till stora förändringar.

Alternativet till en grön (eller rödgrön) politik är inte ett samhälle där alla är fria. Det är ett samhälle där ett redskap (staten) dras tillbaka, förminskas och försvagas till förmån för ett annat redskap (marknaden). Det är ett samhälle där makt och inflytande flyttas från en öppen och gemensam riksdag till slutna och exklusiva styrelserum. Samtidigt är inte det rödgröna alternativet till en nyliberal högerpolitik den där Sovjetiska superstaten där allas liv bestäms över av män i skumma lokaler, utan ett öppet samhälle där vi alla har inflytande.

Stat och individ står inte i något motsatsförhållande. Motsatsförhållandet ligger i långsiktiga och kortsiktiga perspektiv. Det är vi, individerna, som ytterst väljer vad staten ska göra (visserligen i en idealiserad värld utan starka lobbygrupper och hemliga politiska donatorer). Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle som våra barn och våra barnbarn kan leva i, eller vill vi fortsätta blåsa upp luftslott och dopa vår ekonomi med begränsade fossila bränslen och låglönearbete i de fattiga delarna av världen?

Det handlar inte om att staten lägger sig i eller vet bättre - det handlar om att vi gemensamt ritar upp riktlinjer för hur vi vill att vår framtid ska se ut.

Om det där med ansvar

2010-06-19T09:47:00.000+02:00

I dagens DN (endast pappersversionen ännu verkar det som) skriver Johannes Åman att kärnkraft är en del av lösningen och att "med ny kärnkraft som ett av alternativen minskar riskerna för att avstängningen av de gamla reaktorerna ska få konsekvenser som är negativa såväl för landets ekonomi som för världens klimat". Ett prov på ansvarstagande? Ja, på samma sätt som att chokladen som Victoria och Daniel säljer till förmån för utsatta barn i Sverige tillverkas av barnarbetare i fattiga delar av världen. Eller enklare uttryckt: "nej, inte alls".

Det Åman tydligen fullständigt missar är att även kärnkraft innebär allvarliga konsekvenser för miljön, om än inte i själva reaktorhallen. Bengt Cete skriver väldigt bra i en insändare till NT (som dock inte finns i nätupplagan, men väl här), som svar till Mats Odell (min kursivering):

"I det samhället finns ingen plats för kärnkraft, och heller inte för olja, kol och gas. Vi måste bygga vårt hållbara samhälle på kretslopp, att leva i en dopad ekonomi där dopningsmedlet heter billig lagrad energi är bara en historisk
parentes. [...] Hur ska han kunna lära sig att den enda riktigt miljövänliga kilowattimmen är den vi aldrig behöver producera? Hur ska han kunna lära sig att kärnkraften visserligen är koldioxidfri i själva reaktorhallen, men att den har andra gigantiska miljöproblem som sträcker sig hundratusentals år fram i tiden?"

Kärnkraften må vara "ren" (som i "fri från koldioxidutsläpp") i reaktorhallen, men uranbrytning och slutförvar är långt ifrån "rena" (som i "fria från klimatpåverkan"). Men det är klart, uranbrytningen sker i första hand inte här, utan i andra delar av världen. Och slutförvaring är inte så mycket ett problem för oss idag, utan för kommande generationer. Så om ansvar endast sträcker sig till att inkludera de som lever nu idag, här i Sverige så är det kanske ansvarsfullt.

Men det är en väldigt snäv syn på ansvar, och det är också en väldigt snäv syn på tillvaron. Det är idag tydligare än någonsin att våra handlingars påverkan sträcker sig långt i både tid och rum. Samtidigt går det tydligt i linje med regeringens politik i övrigt - kortsiktiga, närsynta och väldigt avgränsade lösningar på långsiktiga, vittgående och omfattande problem.

Att tro att kärnkraft är framtidens energi som många på högerkanten, liksom tyvärr en del på vänsterkanten, tycks tro är helt fel. Att som "miljöminister" Carlgren tycks tro, att vi genom att förlänga parentesen som är kärnkraft skulle underlätta för en omställning till hållbar miljövänlig (eller åtminstone miljöneutral) är också det helt fel. Det är, och kommer förbli, en parentes som endast skjuter upp, gömmer undan och vältrar över problem som vi är i desperat behov av att lösa.

En quick-fix, precis som jobbskatteavdraget som för över pengar från våra gemensamma trygghetssystem så vi får några hundralappar extra i månaden att konsumera för. Vi ser inte direkt de negativa konsekvenserna av omfördelningen, och för de som inte är sjuka, arbetslösa eller på annat sätt utsatta kommer det kanske inte märkas alls. Men vi kan alla se de där extra kronorna och blir heligt förbannade om någon vill ta dem ifrån oss.

Och det är precis lika oansvarigt som att Cloetta och Victoria & Daniel låter barn i fattiga delar av världen slita med att skörda kakao som de sedan kan använda till att tillverka billig choklad, vilket i sin tur låter dem donera en del av vinsten till utsatta barn i Sverige. En orättvis, osolidarisk och ovärdig omfördelning och övervältring från de som inte har, från de utsatta - till de som redan har, till de redan priviligerade.

Att gömma problem är inte att lösa dem.

Rödgrön jobbpolitik för framtiden

2010-06-15T19:56:00.000+02:00

Idag presenterades den rödgrönas förslag för jobbpolitik. Det är en rejäl satsning som skiljer sig markant från den passiva politik som bedrivs av den nuvarande regeringen, vars enda syfte tycks ha varit att öka klyftorna i samhället. Klassisk nyliberal högerpolitik, om än bitvis omformulerad på Schlingmannskt nyspråk, trots Moderaternas tal om att vara det nya arbetarpartiet.

Regeringens politik med idel skattesänkningar och utförsäljning av våra gemensamt ägda statliga bolag har misslyckats med att skapa jobb och minska det diffusa, moderatmyntade "utanförskapet". Om och om igen har man upprepat, "det ska löna sig att arbeta" och med detta motiverat skattesänkningar. Som om det inte lönade sig att arbeta innan? Tanken tycks vara att man genom skattesänkningar och försämringar i trygghetssystemen skapar incitament för att få folk i arbete, som om det stora flertalet förut hellre gick på a-kassa eller var sjukskrivna istället för att jobba.

När så den globala finanskrisen slog till var tanken att man med skattesänkningar fick ut mer pengar i omlopp i samhället, vilket skulle sporra konsumtionen och därigenom öka antalet arbetstillfällen. Tyvärr visade det sig att en stor del av pengarna istället gick till sparande, troligtvis som en säkerhetsbuffer eftersom trygghetssystemen blivit nedmonterade. Problemet är att väldigt få har möjlighet att spara motsvarande försämringen i dessa trygghetssystem.

Och nu visar det sig att det finns ett tredje skäl. Skattesänkningarna gör att utrymmet för löneökningar minskar markant, vilket alltså skulle göra att företag sparar in pengar på lönekostnader och teoretiskt skulle kunna anställa fler. Tråkigt då att efterfrågan inte stiger i takt med skattesänkningarna, vilket leder till att företag hellre ser minskade löneökningar som ett sätt att spara pengar och öka vinsterna istället för att anställa fler.

Grundproblemet är ju att det saknats jobb, inte vilja att arbeta.

Det rödgröna förslaget innebär stora investeringar i klimatomställning, i bostäder, i välfärden, i ökad svensk konkurrenskraft, i utbildning och i Sveriges unga. Det är investeringar som är absolut nödvändiga för att kunna möta dagens och morgondagens problem. Men det är också investeringar som bidrar till att få igång den svenska ekonomin, dels genom att fler kommer i arbete inom direkt statliga och kommunala verksamheter, men också genom att dessa bidrar till ökad efterfrågan på varor och tjänster inom det privata näringslivet.

Givetvis kommer de förutsägbara invändningarna från höger.

"Hur ska höjda skatter leda till fler jobb?"
Det är riktigt, höjda skatter leder i sig inte till fler jobb, lika lite som sänkta skatter i sig leder till fler jobb. Det är vad vi gör sen som spelar roll. Om det är så att höjda skatter behövs för att klara av en nödvändig klimatomställning och ett bibevarande och återupprättande av välfärden, må så vara. Ställ dig frågan vad ett hållbart och humant samhälle får kosta. Ett fullt abonnemang hos någon av tv-leverantörerna kostar idag mellan 300 och 500kr per månad. Är ett tv-abonnemang värt mer än en hållbar och human framtid?

"Se på Grekland et al hur det går med stora statliga utgifter och underskott."
Det är skillnad på lån för konsumtion (högerns skattesänkningar) och investeringar (den rödgröna klimatomställningen). Väldigt få sparar ihop varenda krona till sitt nya hus (även om många skulle behöva spara ihop mer än de gör idag). Ett hus är en investering, något som kommer finnas kvar under lång tid. Samma sak med investeringarna i hållbar infrastruktur, gröna jobb, nya miljövänliga bostäder o.s.v. Den största infrastrukturinvestering som nuvarande regering vill göra är Förbifart Stockholm - en motorväg som enligt alla beräkningar kommer vara obsolet inom ett decennium eller två. Det håller inte.

Grundfrågan här är vad vill vi satsa på? Vilket samhälle vill vi ha? Ett nyliberalt låglönesamhälle där visserligen de flesta har en minimal teoretisk chans att "lyckas", men på bekostnad av 90-95% av resten av befolkningen? Eller ett hållbart, humant samhälle där vi alla hjälps åt för att bygga en framtid åt oss, våra barn och våra medmänniskor både här i Sverige och globalt?

För mig är valet uppenbart. Modernisera Sverige! Rösta MP i höst!

Den ohållbara kärnkraften

2010-06-15T10:36:00.000+02:00

På torsdag ska det röstas om regeringens förslag till kärnkraftspolitik och tyvärr talar väl det mesta för att de får igenom sitt förslag. Det vore katastrofalt på flera sätt.

Kärnkraft är inte en hållbar energiform helt enkelt. Det finns flera skäl, och de har framförts ett flertal gånger. Miljöpartiet har en bra genomgång av problemen med kärnkraft, där man lyfter fram hur kärnkraften kan avvecklas genom effektivisering, omställning till förnyelsebar energi samt höjd skatt på kärnkraft och att man låter den fullt ut bära sina egna kostnader.

Det är en ihärdig myt att kärnkraft är en billig och säker energiform. Att den är billig beror till största delen på att en stor del av dess kostnader bärs av någon annan - av oss medborgare i form av subventioner, av framtida generationer som kommer få ta hela ansvaret för slutförvaring, samt av människor i andra delar av världen som tar riskerna för uranbrytningen.

Två saker som ofta missas i debatten är dessutom hur lång tid det tar att färdigställa ett nytt kärnkraftverk. Som exempel kan nämnas det kärnkraftverk som just nu byggs i Finland, och tagit avsevärt mycket längre tid, och blivit avsevärt mycket dyrare, än vad som ursprungligen beräknats. Det andra är att tillgången till uran är begränsad. Det innebär dels att priset på uran, liksom priset på olja, kommer skjuta i höjden. Men det innebär också en säkerhetsrisk - uran är en fysisk råvara och precis som alla fysiska råvaror kan uran (och uranbrytning) kontrolleras av den som äger marken där den bryts. Precis som olja ger upphov till stora internationella och nationella spänningar kommer uran, i en inte alltför avlägsen framtid, orsaka spänningar när den blir en bristvara.

Det finns två realistiska alternativ till kärnkraft. Dels den förnyelsebara energin som vi får från solen, i form av solkraft, vindkraft och våg- eller vattenkraft, och dels den energi som vi kan frigöra genom effektivisering inom framförallt tillverkningsindustrin, jordbruket och även våra bostäder. Bägge dessa former har den extra fördelen, utöver att vara miljövänliga och långsiktigt hållbara, av att inte vara geografiskt bundna på samma sätt som uran (och olja). Bägge innebär också en mängd nya arbetstillfällen, och åtminstone energieffektiviseringen är något som vi kan göra relativt snabbt (bra mycket snabbare än t.ex. nya kärnkraftsverk).

Men framförallt handlar det om att vi måste börja "rätta mun efter matsäck". Kärnkraft (och även olja, även om det börjar ändras nu) ger illusionen om oändlig, billig och säker energi. Likt ett betalkort med oändlig kredit låter den oss skjuta alla kostnader framför oss, men förr eller senare kommer vi få en obehagligt stor räkning hem i brevlådan.

Helhetsperspektiv

2010-06-14T19:37:00.000+02:00

Miljöpartiet beskylls för en hel del - att vara tillväxtfientliga, att hata bil och flyg, att vilja vrida klockan tillbaka, att vilja kasta Sverige tillbaks till stenåldern genom avveckling av kärnkraften, att vara anti-liberala "miljötalibaner", att vara ett (onödigt alternativt farligt) enfrågeparti. I stort sett all kritik bygger på missförstånd - antingen av Miljöpartiets politik eller av de frågor och problem vi står inför idag.

Det finns två vanliga argumentationsfel i kritiken av Miljöpartiet. Det ena är att misstolka kritik som en automatisk önskan om förbud. Det andra är att tro att kritik av effekt a också är en nödvändig kritik av orsak A. De här två argumenten tillsammans är vad som leder till galna tankar som att Miljöpartiet a) vill förbjuda bilar, b) hatar bilar eller c) inte vill att människor ska få röra på sig.

Att kritisera något behöver inte automatiskt innebära att man vill förbjuda det. Det kan istället handla om att skapa möjligheter för alternativ, om att välja att inte subventionera sådant som är skadligt eller ohållbart i längden. Koldioxidskatten är t.ex. tänkt att på sikt generera inkomster för staten att ställa om bilparken så att den blir mer miljövänlig, samt bygga ut kollektivtrafik. Att istället bygga ut vägnätet är en extremt kortsiktig lösning, då det visar sig gång på gång att mer vägar genererar mer trafik. Det blir dessutom extra kortsiktigt med tanke på att bilismen som vi känner den idag kommer se radikalt annorlunda ut när oljepriserna skjuter i höjden.

En flygskatt, samt ett avskaffande av subventioner till flygplatser, handlar inte om att vilja förbjuda flyget (som så ofta felaktigt hävdas här i Norrköping). Det handlar om att inte låta skatteintäkter gå till något som så uppenbart skadar miljön. Att det idag ofta är billigare att flyga än ta tåget från Stockholm till Göteborg är fullkomligt galet, och att skatteintäkter går till att subventionera charterresor till Thailand eller Medelhavet är naturligtvis fullständigt galet.

Idag ser vi ofta inte helheten. Vi är vana att se till det lilla, det regionala eller lokala. Men världen är inte längre lokal utan global. Förenklat kan man se tre steg i vår utveckling och vårt förhållningssätt till omvärlden. Från början levde vi i en avgränsad social och ekologisk miljö, med knappa resurser men omgivna av en till synes oändlig värld. I takt med att vi började utforska världen runt omkring oss insåg vi att den var full av resurser som vi kunde tillföra vårt eget samhälle, och helt plötsligt gick vi från begränsade till obegränsade resurser. Idag inser nog däremot de flesta att vad som föreföll vara obegränsade resurser i själva verket är i högsta grad begränsade, och att vår påverkan har gått från att vara lokal till global.

Tyvärr vilar mycket av vårt handlade fortfarande på idén eller myten om de obegränsade resurserna, något som är extremt tydligt på t.ex. den svenska energiförbrukningen. Vi har helt enkelt inte behövt bekymra oss om att skapa energisnåla lösningar när det kommer till vare sig industrin eller våra bostäder eftersom vi hela tiden har kunnat tillföra energi utifrån. Men det här innebär också stora möjligheter till effektivisering. Det är idag inte bara mer långsiktigt klokt, utan också billigare att spara in energi på energieffektivisering än det är att producera ny energi med fler kärnkraftverk.

Ett talande exempel är jordbruket. Fram till ungefär mitten av 1900-talet sysselsatte jordbruket mer än hälften av arbetskraften (globalt såväl som regionalt). Men i takt med effektivisering och mekanisering har antalet personer sysselsatta inom jordbruket minskat radikalt, för att idag (åtminstone i de industrialiserade länderna) ligga på mellan 1 - 5%. Parallellt med detta har energiförbrukningen inom jordbruket dock stigit. Och däri ligger problemet. Vi använder idag inte mindre energi, även om vi använder färre arbetade timmar, i jordbruket. Snarare mer. Ungefärliga siffror ger att för varje enhet energi vi får ut ur jordbruket i form av mat, har vi öst in tio enheter energi (oftast i form av fossila bränslen).

Detta vore naturligtvis fullständigt ohållbart om vi levde som forna tiders jägare - och det är precis lika ohållbart idag. Skillnaden är att idag tar vi energin antingen från andra länder eller från framtida generationer (i form av låglönearbete, utarmning av naturresurser, exploatering). Vi kan inte fortsätta som vi gör idag, men vi kan inte heller backa klockan. Vi behöver nytänkande och vi behöver anpassa oss efter den miljö (både social och ekologisk) som vi lever i. Allt för länge har vi levt över våra tillgångar.

Miljöpartiets politik är i hög grad möjlighetsskapande och förebyggande, snarare än restriktiv och repressiv. Det här går igen på område efter område, från miljöpolitik till rättspolitik, från arbetsmarknadspolitik till skolpolitik. Givetvis kan det finnas poänger med restriktiv och repressiv politik, men med enbart piska skapar vi inte ett hållbart, humant samhälle.

Det stämmer inte heller att Miljöpartiet för en politik som är tänkt att vrida klockan tillbaka. Att vi inte kan fortsätta som vi gör idag betyder inte att vi ska leva som vi gjorde på 1800-talet, det är varken möjligt eller önskvärt. Det vore dumt att inte dra lärdom och nytta av "gamla" insikter och kunskaper, men världen 2010 ser inte ut som den gjorde 1810 (eller 1910, 1950 eller ens 1980) längre. Förutsättningarna är radikalt annorlunda, men det är också möjligheterna.

Och det stämmer definitivt inte att Miljöpartiet är ett enfrågeparti. Däremot står Miljöpartiet för en ny vision. Men det är en vision för helheten.

Upcoming industrial rock releases

2010-04-30T14:58:00.001+02:00

New material on the way from Society Burning, SMP, Idiot Stare, Unit:187, 16volt, Chemlab, Sunna, Skold, Christ Analogue and possibly Die Warzau. It seems 2010 is doing its utmost to top 2009 in kicking ass.

Society Burning are set to release their third full-length "Internal Combustion" sometime this year. The whole thing seems to be recorded and all, now they're just working on distribution (or so I've heard from reliable sources). In the meantime make sure to check out their previous discs, "State.of.decay" which is available from CDBaby, "Tactiq" which I think should be available on iTunes or through Amazon (at least the marketplace) and "Entropy.Lingua" which is actually available for free through Fabryka. There are some preview tracks of the upcoming "Internal Combustion" on MySpace, ReverbNation and Vampire Freaks. As an added bonus, the mythic Watchmen cassettes might become available to the world once again...

Jason Bazinet, "that guy from SMP", is probably releasing "Coda" (at the moment looks to be an EP of new material, covers and possibly previously unreleased tracks) later this year. Currently he's gearing up to a massive job on the MIDI Ghetto Tour which kicks off tomorrow, drumming for both Chemlab and 16volt. Be sure to visit the SMP HQ for a bunch of great downloads (album tracks, covers, remixes, rarities and more). All albums (except for "Stalemate") are available through CD Baby.

Idiot Stare seem to be spending time in the studio working on the follow-up to 2006's "Welcome to Babylon", which should be good. No title as yet as far as I know.

Unit:187 have a new album, titled "Out for Blood" finished and available for previews. It should be possible to purchase fairly soon. From the previews it sounds a bit harder than 2003's "Capital Punishment" and closer to their first two albums (the self-titled debut and "Loaded").

On May 11th 16volt are releasing their first remix CD, "American Porn Songs // Remixed" (lots of info, plus streams of remixes that didn't make the album available here), and it seems as though Eric is already working on new tracks for an upcoming release tentatively called "Everyone Is Sinking". Be sure to check out the interview on the Razor Blade Dance Floor podcast #135 (and the rest of RBDF's excellent 'casts!). Also, the entire 16volt back catalogue (prior to "FullBlackHabit") is available on the 16volt website. Don't miss that!

Jared Louche's Chemlab will start burning sodium halos and frying circuits along with 16volt and Left Spine Down on the MGTour starting tomorrow, but is also set to (finally!) release "Machine God", the follow-up to 2004's "Oxidizer" some time later this year. Also in the pipeline is "Feast of Burnt Ram", a collection of rare and rusty rivets from Chemlab's career. There's also been hints (or, if you will, threats) that "Burn Out at the Hydrogen Bar" might be subjected to the Jared-Faux-Jazz™ treatment. I for one am stoked about this possibility.

It also seems as if Wade Alin might resurrect Christ Analogue for a possible new EP late summer/early fall, before embarking on a tour (which I suspect will not take him over to Europe, but hey, I'm happy for you guys in the US). Lately he's been doing really fantastic trip hop/electronica in The Atomica Project with Lauren Cheatham. Basically all of the AP releases are available for free download here. There's also a new AP EP in the works.

Sunna, who released "Two Minute Terror", the follow-up to 2000's "One Minute Science" are already working on a third album. So no new nearly decade long wait this time. I really like that.

Tim Skold has announced an upcoming album to be released "early 2010". So far only three songs have surfaced. "I Will Not Forget" which was featured on the TV series "FlashForward" and "A Dark Star" and "Bullets Ricochet" (which should be available as singles on iTunes). All three can be previewed here.

Rounding up, I've even read rumours about a new Die Warzau album coming out. So yeah. Pretty stellar year ahead. Anyone lucky enough to be in the US, do not miss the MIDI Ghetto Tour! Information (again) can be found here.

I would also like to push a bit for Welt Muzik, which started out as an idea for a record label, but turned into "a tribe of likeminded artists and musicians gathering together to promote and distribute each other's art". Among the great artists associated are 16volt, The Atomica Project, Broken Heart Sindrome, Caustic, Chemlab, Christ Analogue, Cyanotic, Flutter, Motor, Prude, Society Burning, Vi11AiN and We Got This Far. Lots of previews and info available on the website.

Ett osedvanligt dåligt argument

2010-04-28T21:57:00.001+02:00

(This will be in Swedish as it mostly concerns the upcoming Swedish elections.)

Det finns ett argument från de borgerligas sida som stör mig så ofantligt. Det går ungefär ut på att om man höjer skatten på bensin så åker folk mindre bil, och analogt med detta att om man höjer skatten på arbete så kommer färre jobba. Jag antar att det är någon som är riktigt nöjd med den fyndiga formuleringen. Synd bara att det inte håller.

Anledningen till att det kommer åkas mindre bil om man höjer bensinskatten är tämligen uppenbar. Det blir dyrare helt enkelt, vilket för med sig att om man kan undvika att åka bil så gör man det. För att det ska hålla i längden behöver kollektivtrafiken byggas ut. Vilket också är ett av de områden som ska finansieras med en höjd bensinskatt.

Men, invänder då någon, alla kan ju inte åka kollektivt. Nej, det kan säkert stämma. Däremot är det bara ungefär 60% av befolkningen som kan utnyttja bilen. Dessutom är det ju inte så att alla bilar ska försvinna i en handvändning, och de grupper i befolkningen som absolut inte klarar sig utan bil kan man hjälpa bättre genom andra, riktade, subventioner eller andra stöd. /slut på utvikning

Tillbaka till argumentet.

Det ska alltså dessutom vara så att färre jobbar om man höjer skatten på arbete. Det skulle förutsätta att det faktiskt kostar att arbeta. Om så vore fallet skulle vi nog knappast ha några arbeten alls idag. Det finns två poänger med arbete - det ena är att faktiskt få saker gjorda, det andra är att tjäna pengar. (Okej, det finns en social aspekt också.) Men alldeles oavsett om en person som tjänar över 80000kr/mån får betala 1700kr/mån mer i skatt eller inte, så tjänar ju personen på sitt arbete.

Är det så att människor i de borgerligas värld är så oerhört snikna att de minsann inte tänker jobba alls om de inte får behålla de där 1700 kronorna? Och att de då hellre a) säger upp sig och fuskar sig fram på a-kassa, sjukförsäkring eller socialbidrag eller b) tar sitt pick och pack och flyttar utomlands med en eventuell familj, och lämnar hela sitt sociala kontaktnät bakom sig?

Nej, inkomstskatten och bensinskatten går inte att jämföra på det sättet. Sorry.

Vi gör våld på oss själva

2010-04-27T21:33:00.000+02:00

(This will be in Swedish as it indirectly concerns the upcoming Swedish elections.)

Vi lever i ett samhälle som i hög grad präglas av kontroll och dominans. Det ligger inbäddat på en väldigt grundläggande nivå, och präglar oss både medvetet och omedvetet i nästan allt vi gör. Jag är övertygad om att vi måste bryta med det förhållningssättet om vi ska ha någon framtid på den här planeten, åtminstone en framtid som jag vill leva i och som jag vill se min dotter, och framtida generationer, växa upp i.

Vi ser det överallt. Kanske tydligast i den ökande kontrollen av våra privatliv, både på och utanför internet. Staten vill ha kontroll över oss, oftast med hänvisning till Terrorism och Brottsbekämpning. Företag vill ha kontroll över oss, öppet med hänvisning till försvar av upphovsrätt men också (om än mindre öppet) med hänvisning till konsumtionsvanor. Men människor är väldigt komplexa och inte något separat från de stater och företag de bildar och lever i.

Vi ser det också i hur vi behandlar varandra. Hur vi kategoriserar andra för att få dem att passa in i en mall, för att bättre kunna kontrollera vår (sociala) omgivning och verklighet. Hur vi har tydliga rangordningar som klargör vem som står över vem, och alltså har rätt att utöva kontroll över de under sig. Hur vi värderar varandra utifrån vilken plats vi har i den sociala hierarkin. Och precis som staten och företagen utövar våld mot de som är avvikande, utövar människor våld mot andra människor för att bibehålla kontroll och få andra att göra som de ska - utifrån den sociala hierarkin. Kanske ser vi det tydligast i mäns (fysiska och psykiska) våld mot kvinnor, men också i våld mot andra avvikande minoritetsgrupper.

Vi ser det också i hur vi behandlar naturen vi lever i, hur vi ser på den som något att tämjas, tyglas och kontrolleras. Naturen ses som något från oss åtskilt, som ett redskap eller som någon form av privat egendom. Men naturen är inte något "där ute" eller "där borta". Vi är en del av naturen, även om vi gör allt vi kan för att frigöra oss från den. Naturen är en komplex väv bestående av allt som finns.

Precis som människor och samhällen är oerhört komplexa, är även naturen komplex, och vi kan aldrig fullt ut kontrollera något komplext. Vi kan påverka det, absolut. Vi kan egentligen inte låta bli att påverka det. Men vi kan inte förutsäga exakt hur något komplext kommer reagera på vår påverkan. Det är inte heller någon form av envägsverkan. Och sättet vi påverkar något förändrar både det och oss, liksom det förändrar sammanhanget som vi verkar i.

Ett visst mått av kontroll är troligtvis både ofrånkomligt och nödvändigt. Som människor (troligtvis som levande varelser överhuvudtaget) har vi ett visst kontrollbehov. Och för att ett samhälle ska fungera behöver vi ha ett visst mått av kontroll. Men det är när kontrollen ligger som en grund för hur vi ser på världen som vi får problem. För när något inte beter sig som vi förväntar oss blir vi frustrerade, och svarar ofta med våld, för att försöka tvinga det att göra som vi vill.

Så vad är alternativet? Att helt ge upp alla försök till kontroll? Att likt Buddha (eller Ferdinand) sitta under ett träd och bara betrakta världen? Jag tror det finns (minst) ett annat alternativ. Vi behöver först och främst inse att vi är en del av sammanhang. Inte ett sammanhang utan flera. Allt vi gör har effekter, allt vi gör påverkar något annat och indirekt, i förlängningen, påverkar allt vartannat. Det är ofrånkomligt. Men vi behöver lära oss respekt, ödmjukhet och empati. Inte i första hand av något egenintresse (även om jag är övertygad om att vår fortsatta existens hänger på det) utan av insikten att vi är en del av allt, och allt är en del av oss.

Vi behöver återupptäcka och återuppta sidor av oss själva som åsidosatts i vår strävan och iver efter att kontrollera, dominera, tämja och tygla naturen - eftersom vi själva är en del av naturen. Gör vi inte det kommer vi fortsätta att försöka kontrollera, dominera, tämja och tygla varandra och oss själva - och när det visar sig omöjligt kommer vi fortsätta att göra våld på naturen, varandra och oss själva.

Det här kommer ta tid. Det kommer vara svårt. Men någonstans måste vi börja. För mig utgör miljöpartiet en bra start.

Demokratisk rörlighet

2010-04-26T07:38:00.000+02:00

(This will be in Swedish as it mostly concerns the upcoming Swedish elections.)

I sin söndagskrönika fortsätter Wolodarski att sprida lögnen att MP vill förbjuda allt inrikesflyg söder om Sundsvall, samt halvsanningen att MP vill förhindra byggandet av nya trafikleder i Stockholm. (Man kan notera att källan Wolodarski hänvisar till, är en TT-notis där det hänvisas till vad folkpartiet, centern och moderaterna säger om MP. Däremot hänvisar han inte till något som MP själva sagt. Vilket kan förklaras med - just det - att MP inte vill förbjuda allt inrikesflyg söder om Sundsvall.) Jag börjar bli innerligt trött på dessa lögner och ogrundade hysteriska påhopp på MP. Wolodarski menar att det nya resmönstret är ett framsteg för jämlikhet och frihet. Däri håller jag delvis med honom.

Wolodarski citerar vidare de gröna i Tyskland som säger: ”Mobilitet betyder rörelsefrihet – en frihet som bekämpades i DDR och av alla andra totalitära regimer. Mobilitet är en förutsättning för socialt deltagande och handlingsfrihet i ett demokratiskt samhälle.” Förutom att han försöker koppla ihop Miljöpartiet i Sverige med gamla DDR har han en poäng. När människor kan röra sig fritt får vi fler möten mellan människor vilket i bästa fall kan leda till ökad tolerans och idéutbyten - vilket givetvis är bra för demokratin och bra för samhällsutvecklingen i stort.

Men vad som inte är lika givet är varför det alltid måste vara flyget som står för rörelsefriheten. Självklart är det inte realistiskt att ta tåget till, säg, Johannesburg. Men varför måste vi ta flyget från Stockholm till Göteborg?

Wolodarski nämner också Göran Perssons bok "Den som är satt i skuld är icke fri", och hur Persson där beskriver hur familjens liv förändrades med införskaffande av en begagnad Opel. Men varför måste man ta bilen från Vingåker till Katrineholm, eller resa med bilen till västkusten? Kunde man inte också ta bussen eller tåget? (Ja, det är lättare att storhandla om man har en bil, men storhandlandet står och faller inte med bilen. Och ett totalförbud för biltrafik är det heller ingen som förespråkar - annat än borgerliga skribenter, debattörer och politiker när de låtsas vara miljöpartister.)

Vidare ställer jag mig frågande till flygets och bilens överlägsenhet när det gäller tillgänglighet. Åtminstone för de som inte tillhör den rikare delen av samhället. Det må ha blivit billigare att ta flyget eller bilen, men det är fortfarande många som inte har råd. Ska dessa inte få ta del av friheten och den ökade rörligheten?

Visst, på kort sikt kan vi säkert göra det ännu billigare att flyga och åka bil. Om vi sänker bensinskatten. Om vi lyfter bort kostnaderna för klimatpåverkan. Men det är just på kort sikt. För kostnaden kommer - det enda vi gör är att skuldsätta oss och framtida generationer. Och hur var det nu? Den som är satt i skuld var inte så fri, eller hur?

Nu handlar det heller inte om att bara förbjuda flyg och bilar. Det handlar om att ersätta flyg, i så stor utsträckning som möjligt, med andra alternativ. Som förbättring och modernisering av järnvägen, och utveckling av alternativa bränslen och stora satsningar på kollektivtrafik. Borgerliga skribenter, debattörer och politiker vill få det att verka som om miljöpartiet är principiellt emot bilar och flyg i sig - vilket givetvis är helt fel. Det är de dåliga konsekvenserna av dessa trafikslag som är problemet. Det finns ett ord för deras argumentation. Jävla halmgubbar.

Kollektivtrafiken kan vi alla ta del av. Den är bättre för miljön. Och den medför ökad frihet och rörlighet. Ökad rörlighet är bra och demokratifrämjande - därför vill jag se ökade satsningar på det i särklass mest demokratiska och miljövänliga transportmedlet - kollektivtrafiken. Det skulle Wolodarski också vilja. Om han var ärlig.

Den nyliberala drömmen

2010-04-25T09:41:00.000+02:00

(This will be in Swedish as it mostly concerns the upcoming Swedish elections.)

Den nyliberala politken, som förs av vår nuvarande regering, bygger på i stort sett samma principer som lotterier. Genom att skapa stora klyftor i samhället tänker man sig att det också skapas starka incitament för individer att förverkliga sina drömmar. Att sträva efter en högre personlig standard, något som är tänkt att höja nivån för hela samhället. Det talas inte lika mycket om baksidan.

Precis som i ett lotteri krävs insatser från samtliga, och precis som i ett lotteri bygger alltihop på att bara ett fåtal kan vinna. För det är ju så. Vi delar på ändliga resurser och tillgångar. Och om alla skulle bli nästa Zlatan, nästa Robyn, nästa lyckade stormrika entrepenör med ett par miljoner i årsinkomst - då skulle hela projektet falla. Istället tänker man sig ett samhälle där alla kan bli den där som lyckades. Men där endast ett försvinnande fåtal faktiskt blir det.

Vänder man sig mot denna nyliberala dröm stämplas man som "diktaturkramande socialist" eller "gammelkommunist". Men varför ska valet stå mellan å ena sidan ett individualistiskt, alla-för-sig hela havet stormar och å andra sidan ett platt Nordkorea (visserligen med ett stormrikt toppskikt bestående av en politikerelit)?

Måste den möjliga personliga rikedomen vara oändlig för att vara eftersträvansvärd? Och måste alternativet till den "lyckade" lotten vara ett liv på (eller under) existensminimum?

Den nyliberala drömmen bygger på att alla har den teoretiska möjligheten att lyckas, men att bara ett fåtal har de praktiska förutsättningarna. Den spelar på de sämsta sidorna hos människan - på girighet, på avundsjuka, på själviskhet. Den är ett i grunden orättvist lotteri, som alla lotterier. Och som ett lotteri fungerar den som en individualistisk dröm om det där "andra livet" som kanske kunde uppnås - och får oss att glömma de problem vi möter i den "trista verkligheten". Att vända sig emot det nyliberala lotteriet upplevs ofta som inskränkningar i friheten. Men det är en illusorisk frihet - en frihet som bara kan komma ett fåtal till livs. Visst, den som vinner, den vinner stort. Men vinsten bygger på att alla andra förlorar minst lika stort.

Istället skulle jag vilja se ett samhälle som bygger på solidaritet mellan människor, där vi inte konstant tävlar mot varandra utan istället sporrar varandra att utvecklas och möta de problem som är en integral del av livet. Det är min gröna dröm.

It's not perfect, but it's the best we've got...

2010-03-23T21:01:00.000+01:00

...is a common argument when it comes to democracy. It has also been used with regards to nuclear power and our current capitalist, growth-centered regime. The problem, however, is that the comparison halters.

If democracy isn't perfect, but just "the best we've got at the moment", we have the possibility of gradually changing our system of governance at some future point. Democracy is unlikely to be the end of human existence (barring a possible nuclear holocaust resulting from a third or fourth world war, but such a nuclear holocaust would more likely be the result of non-democratic practises).

The problem is that while, like democracy, nuclear power and our current capitalist, growth-centered regimes are ultimately and directly detrimental to the survival of the human species (possibly of life as we know it, in the long run).

Nuclear power is a bad energy source. Some argue that we need to keep it because otherwise we wouldn't be able to maintain our current way and quality of life. But what these people fail to realise is that nuclear power is still, despite the fact that we might need it to maintain our way and quality of life, ecologically unsustainable. The fact (if it is indeed a fact) that "we have no alternative" just isn't a good argument. If getting rid of nuclear power (and any other non-sustainable, non-renewable sources of energy) means we must lower our current way and quality of life, then that is the difficult truth we need to face.

And that is one of the alternatives, of course. The other is to seriously pursue sustainable and renewable sources of energy. But as long as we don't have a set dead-line on nuclear power, such a shift is going to be very difficult. As a collective, the human species like any other species (or aggregate of individuals), seem to follow the path of least resistance. In several other cases, we've seen previously "impossible" things become possible once there was no longer any choice. Humans are very resourceful and adaptable that way.

The same holds true for the general, capitalist and growth-centered regime. It is fundamentally unsustainable, but the cost is continuously pushed forward and away. To future generations and poorer parts of the world. And again, the argument that "well, we have no choice if we are to continue living the way we do" is just plain retarded. The problem is that we cannot continue living the way we do.

Difficult or just boring?

2010-03-08T10:11:00.000+01:00

Since it's the International Women's Day, I thought I'd write something somewhat on topic. Following the discussion about subsidies for household services, it's been argued that the fact that women are the ones doing most of the cleaning and such is natural, since "they are better at it than men". A high-ranking conservative (or "liberal" as they call themselves now) politican got the question why he didn't clean up in the staircase of his building - his answer was that he didn't know how to get it properly clean, whereas a women from a cleaning company knew. He was very happy about her services, and claimed to respect her on the basis of her superior cleaning skills. This is, of course, bullshit.

Unfortunately, it is very common bullshit. How often have (mostly) men said to women "You cook - you're much better at it than me", "I would clean the house, but I'm not as good as you" or "Thank you for cleaning, you're really talented" - or words to that effect?

One way of looking at this is saying that, "Well, of course women are better - it's always women who get to do these things, they've had lots of practice". It is probably true that women are the ones who tend to do these chores. From there one might take one of two routes.

Either you could say that this division of labour is a problem (which I'm inclined to agree with). In particular this is the case since women seem to get stuck in low-status, low-paying jobs. Or perhaps that jobs dominated by women get lowered status and pay (which I am also inclined to agree with).

Or you could argue that people who are good at things should be the ones to do them. And since women, historically, have been good at these things, they should stick to them. The funny thing is that this highly conservative argument is brought forth by people claiming to be liberals. It is of course a very poor argument at that.

So what's the problem here?

I think a big part is how we frame the issue in the first place. These chores are made out to be difficult, demanding a large amount of skill. Arguing against that, one risks getting accused of being disrespectful and demeaning. But are these chores really difficult? To be sure, a lot of "women jobs" are - educating children takes a lot of skill for instance. But is it really a difficult task requiring lots of experience or know-how to raise a child? To clean the house? To do everyday cooking (I'm not talking about culinary marvels at high-end restaurants here)?

I don't think they are. Raising a child takes empathy, patience and so on. But while it is possible to "train" ones empathy and patience - it is not something only found in women. There's nothing, other than cultural and social values, stating that men cannot do these things.

Coming back to "household chores" - cleaning, ironing, washing clothes and so on - these are not difficult either. What they are, are boring chores (at least to most people that I know). So why can't we be honest about these things? We shouldn't say "Oh, you did the dishes - you're so good and competent" or "You clean the house - you're so much better than me at it". Rather we should say "Thank you for taking the time to do these things, I know that there are other things you might have wanted to do instead. Next time I do it.". But of course, if we do it this way it gets more difficult to confine certain people to certain chores or jobs.

See, it is not about these jobs being difficult and demanding a large amount of skill. Let's not kid ourselves. They are boring, and we don't want to do them, can't find time for them in our packed schedule. So we should be grateful that they get done, if we don't do them ourselves. And we should show respect to whoever does them for us - not because of their skill but because they do the things we don't feel like doing. Not that one can always pick and chose what to do for a living, in particular if one comes from, say, a poor or socially stigmatized background, lack social contacts in high places or perhaps most importantly - is a woman.

Common problems - individual solutions?

2010-03-06T10:36:00.000+01:00

Read an editorial today in Swedish morning paper DN, which so totally missed the point that my jaw dropped. The basic premise is probably correct - the low status of teachers is a problem. One of the reasons presented for this low status is that teachers are expected to perform all sorts of other, non-teaching, duties. Such as keeping track of students belongnings, mediating and coordinating bickering parents and put together special study programs. It didn't occur to whoever wrote the editorial that not only are these things lowering the status of the teaching profession, they also have a negative effect on the quality of teaching itself?

So what is the proposed solution? It is said that we need a higher quality education for prospective teachers. This is thought to make more people want to become teachers.

Well, sure, better educated teachers is never a bad thing, but this is simply dumping a lot of the responsibility on individual teachers. And it also implies that it is the teachers fault, even if indirectly, that our students are underperforming.

This goes well in hand with the next idea. Individualised salaries. A "good" teacher should get better pay. Which even further moves the solution - and the problem - to the individual.

It is claimed that a big problem is the school reform in 2001. But it is a well-known fact that since the last crisis back in the 90's, and all through the economic boom that followed - funding for education has dropped significantly. One of the major problems is that we've totally abandonned the attempt to find common solutions to common problems, and instead have started to try and find individual solutions to common problems.

This is ridiculous. The problems remain common, and we now stand without any way of solving them. When it becomes obvious that the problems cannot be solved this way, blame is put on the individual teachers or we funnel even more funds towards helping them in this impossible task.

Yes, I can understand the fear of common problems and common solutions, in the light of "hardcore" socialism and communism. We urgently need to find a new vocabulary and new concepts in dealing with these problems. Because what we're doing today clearly isn't working. And this is not just a problem in education, it is a problem all throughout society.

I think that the emerging complexity science, in particular the field of Sociology and Complexity Science, holds a lot of important insights. Not any magical solutions - but the tools desperately needed, and without which we cannot even begin to deal sensibly with the problems we face.

A visit to the Shadowlands

2010-02-22T14:51:00.000+01:00

It started about two weeks ago.

I saw an ad for a PhD position which would suit me ideally, and began working on my application. Finally I had found a way away from a life of rotting away at some customer support. I would be able to become the person I'd always wanted to be. All I needed to do was produce a stellar application.

A dark, desolate plain surrounded on all sides by tall mountains. In the center of the plain lies the Black Ocean. By the shore, with his back against the water, sits a young boy. And somewhere deep beneath the surface, something stirs.

I began thinking about what I would do in my propsed dissertation. Started reading articles and browsing through books. Ideas began to take form. I recall thinking at some point that it was all or nothing now. I had to have this PhD position, it was my only ticket out of the dead end route my academic career had taken. My way to salvation, if you will.

Suddenly the quiet waters are disturbed. Black tendrils break the surface, snaking towards the boy.

For a couple of days I agonized. What would I write about? What was it I wanted to do? Once I had gotten a clear idea, I set to work. During the first couple of days I was thrown between hope and despair, between intense feelings of grandeur and equally intense feelings of inadequacy. I recall mentioning this to my fiancee, saying that I had to use the moments of exhilarition because eventually there would be some kind of backlash. What I had in mind was that the exhilartion would carry me through the writing process, and that while I would be tired afterwards it would have been worth it.

The tendrils keep getting closer, until they lash out grabbing hold of the boys ankles. He turns quickly and sees the whole ocean bubbling, boiling. The tendrils tighten their grip and the boy cries out in pain. Thrashing around, he is trying to get loose. He finds a rock and strikes hard at one of the tendrils, and it lets go. But the other tendrils tighten their grip. The boy cries out again as sharp barbs break the skin on his calves.

We decided that my fiancee would go to her parents over the weekend, bringing our daughter with her. To give me time to focus fully on finishing the application. The evening before they left, I told her that if I didn't get that PhD position I would tear my academic diplomas and forget all about a possible academic career. It would be the final nail, it would be a final confirmation that I wasn't cut out for academic work and that I had wasted 10 years of my life. If I didn't get that PhD position, it would mean a rejection of the person I had always wanted to be.

Black, vile poison pours in through wounds opened up by the barbs. A sharp, burning pain spreads quickly up through the boy's legs. His vision blurs and his thoughts start to get clouded.

They left just before lunch on Thursday. Most of the afternoon I spent procrastinating, watching a movie, aimlessly browsing through articles and trying to focus my thoughts. I go back to what I've written and decide it doesn't quite cut it. Try to come up with a better structure. In the evening I head off to an interesting talk about troubled teenagers. Coming home, I spend most of the remaining evening staring at a mostly blank computer screen. Feeling everything slip between my fingers.

The tendrils begin to drag the boy towards the black water. The boy struggles. Digs his fingers deep into hard gravel. Pain from his torn fingers momentarily clears both his vision and thoughts, and he sees something emerge out of the waters. Something huge, with an aura of oozing menace.

Friday morning. I woke up with a bad headache. Some ideas fluttering through my mind, but before I got the computer up and running I'd lost them. Looking at what I had written so far, I was filled with frustration. Put my head in my hands. It was all just a big mess. So close to giving up. Just couldn't focus my thoughts, and I started to lose sight of what I even wanted to do. The day passed by with short moments of hope in a sea of despair. Falling asleep took forever.

Hovering above the waters is a dark shape. A man. Eyes burning with rage. A massive wingspan unfolds, stretching from one end of the ocean to the other. The source of the tendrils, this is the Dark Angel. Recognition dawns in the eyes of the boy and he cries out in pure terror. Tendrils lash out, striking the boy again and again. He curls up, trying desperately to shield himself.

On Saturday I woke up, still with a pretty bad headache but better than the day before. Went back to the first texts I'd written and realised they weren't too bad. Decided I could keep a large part. I remembered what it was I wanted to write about in the first place, and things began to take shape. Later, on the way to buy dinner, it suddenly hit me. If I didn't get that PhD position, it would simply be because the people at the institute didn't find my ideas interesting. And if they didn't find them interesting, what would I want to do there anyway? I came back home, ate and watched some TV. And then sat down and began writing. Tried going to sleep around 1am. Couldn't sleep. Continued writing. 3am. Finally fell asleep.

The boy was pinned down. Tendrils snaking around his legs, arms, reaching for his throat. And then he remembered. Images flashed before his eyes. Ancient words drifted up from deep, almost forgotten places. He calmed his racing thoughts. Pulse slowing. And then he cried out 'Stop!'. The Dark Angel froze. Recoiled as if hit by the force of an exploding sun. The tendrils lost their grip, and followed the dark shape as it fell back down into the Black Ocean. Shadows lifted as rays of light broke through the clouds.

Sunday went by in a haze. I woke up knowing precisely what I had to add and revise, and sometime after lunch I was more or less done. Having written down what I wanted to write down, I felt at ease. This was what I wanted to do, and if I didn't get that PhD position it had nothing to do with me. Began working on the remaining formalities and spent the rest of the day anxiously waiting for my fiancee and daughter to come home.

A grassy plain surrounded on all sides by tall mountains. In the center of the plain a vast ocean stretches out. On a hill overlooking the waters stands a Great Oak, underneath which sits a boy. Smiling.

Epilogue

I was caught off guard this time, saw all the signs but never really acknowledged them. Of course it started long before I saw that ad. In a way it started decades ago, and eight years ago I crashed completely. That time I had help getting out of it and I learned a lot in the process. But as the years go by, memories have a tendency to fade. It was probably two years ago that the Darkness started creeping back in and my thinking began getting more and more polarized. In some ways I think I've been walking on the borders of the Shadowlands ever since. One foot on either side.

This weekend, the journey I took, was about so much more than simply writing a PhD application. I know that now. It was good trial run for when the Darkness comes again. Because it will return. It is as much a part of me as everything else in my personality. But more importantly I found my way back, and I got a reminder - a harsh reminder - to listen more closely to my own thoughts and be more aware of my emotions.

Next time it comes, I'll be better prepared.

And I'm done with the application.

Now all I can do is wait.

With a smile.

Legalised piracy?

2010-02-01T21:29:00.000+01:00

I have a bit of a dilemma. With the purchase of my cellphone I also got free access to the Nokia Music Store for a year. Yeah, it was the main reason why I even got the phone in the first place. The problem is that I feel I am somehow robbing the artists I want to support.

I imagine that the artists see very little of the money I paid for this access (roughly $100). At the same time, being a low-income (soon to be no-income) parent I can't really afford to actually purchase all the stuff I want. This means I will have to limit myself to a select few bands - 16volt, Society Burning, Skold, Chemlab, Sunna, KMFDM, H3llb3nt (who incidentally might reunite, according to rumours).

This is especially awkward when it comes to less-than-ethical record companies (*cough*Invisible*cough*) - who make a lot of their catalogue available on digital download stores such as Nokia and iTunes (doubtless without even informing the artists - much less paying them).

Still, the flipside is that I've discovered a lot of new (to me) music - which, if ever I get a decent income, will end up on my list of select few (yet increasing) number of bands to purchase music from. The most recent discovery is BT (Brian Transeau), electronica musician who's contributed to a bunch of movie soundtracks (Blade II, 3000 Miles to Graceland, Go, Domino as well as entire scores to Monster, The Fast and the Furious and Stealth among others). I'd actually heard him before - his collaboration with The Roots on the soundtrack for Blade II is pretty kick-ass - but he just never stuck. A tip from Boom (of Society Burning) sent me to the Nokia store, and I noticed they had a couple of BT's singles, and today I noticed that the upcoming album was there in full, a day before the official release date.

I'm just not sure what to think of this. On the one hand, this is a good way of getting exposed to a lot of new music without explicitly violating copyright terms. On the other hand, I really don't think this feeds anyone other than the (more and more obsolete) record labels.

If piracy is about depriving the artist of income from their hard work, the question is: "Is this just legalised piracy?".

More with less, not less with more

2010-02-01T19:33:00.000+01:00

It is fairly obvious to anyone not suffering from a severe case of cognitive dissonance that our current policy of infinite economic growth is utterly unsustainable. We "borrow" from future generations at a rate which we won't be able to pay back (we might even have crossed the line already). Infinite economic growth based on finite resources can only lead to an ever increasing allocation of resources in the hands of an ever shrinking number of people. Getting out of this infinite economic growth is difficult, I personally don't know how it can be done, I'd probably be a Nobel laureate if I did. But that doesn't change the fact that we must get out of it.

Basically, what the proponents of infinite economic growth argue, is that if person A gets $10 more per month and person B gets $100 more per month, is good for everyone. Getting caught up in the increasing gap between rich and poor is just socialism, and is based on envy. Further, the gap serves as incentive, making person A work harder to get to the level of person B.

What is missed in this scenario is that the amount of resources, and thus the amount of money, is finite. We are all competing for the same cake, and eventually we'll run out of cake. (There's also the fact that greed might not be the best incentive, but let's leave that for now.)

We need to start doing more with less, to reference Buckminster Fuller. We need to use less resources to achieve more "life-sustainment". When we make production techniques more efficient, the surplus ought to be used to reduce the amount of exploitation and increase "life-sustainment". Today, increased efficiency primarily lead to increased profits for shareholders and owners, and increased bonuses for CEOs.

Looking at Sweden and our current government, this can be seen in the general policy. Tax cuts are said to generate more jobs, and the only way I can see this happening (apart from increased consumption, which is just artificial pumping up of primarily the domestic economy) is through lower wages. This in turn might make companies hire more people. But there's no shortage of unemployed to hire, so I can only imagine that it would offer the possibility to hire more people doing the same work - i.e doing less with more. Of course, the increased profits gained from lowered wages are more likely to go into the pockets of shareholders, owners and CEOs - to be used for increased consumption.

Similarily with the health policy, where sick people are forced to take any jobs available, flooding an already full (un-)employment market thus increasing competition and further lowering wages.

And so it continues.

Rather than doing more with less, we do less with more.

Edit: I would suggest looking at Tim Jackson's report Prosperty without growth?, for more on growth.

The niqab dilemma

2010-01-28T13:45:00.000+01:00

Following the discussion in France about a possible ban on niqab, the question is hovering on the fringes of the upcoming Swedish parliament election campaigns just gearing up. I can't help but think that this is mostly populism and some kind of attempt to counter the nationalist "Swedish Democratic" party, especially considering how few the niqab-wearing women in Sweden are. There are some dimensions to the discussion that I feel don't get enough attention in our increasingly soundbyte-ified media climate.

In a debate on Swedish radio yesterday (summary in Swedish can be found here) between prime minister Reinfeldt and opposition leader Sahlin, Reinfeldt seems to suggest he wouldn't mind a ban, or some form of restriction, on niqab in Sweden. Granted, he doesn't want to frame it as a ban, instead saying that we should "talk about liberties" instead, in this case the "liberty to show oneself". Sahlin on the other hand seems to consider a ban, such as the one proposed in France, to be an example of female oppression, although she too sees a problem in the use of niqab.

I have no solutions, but I do have some reflections. I too find the use of niqab problematic. It is certainly an expression of male-over-female dominance and control, and as such an expression of values I would like to see changed. But it is also important to keep in mind that it is part of a shared reality within a group, however small that group might be.

A shared reality is generated from the persons making up a group, in relation and interplay with other persons and groups (which are in turn made up of the persons within it). One important thing to keep in mind here is that neither the shared reality nor the group are independent, discrete objects. They might seem to "take on lives of their own", we might react to them and consider them as separate "things", but they have no existence separate from the persons who generate them. So it is the persons within these groups we need to have a dialogue with, and it is only the persons within these groups who can affect a change in the shared reality, of which niqab may sometimes be a part.

A ban on the use of niqab I think misses the mark, and would only be considered an attack on the shared reality, a threat to the group and ultimately a threat to the persons making up the group. Dialogue is an activity between persons, not between groups and not between groups and persons. I think it is important to keep this in mind.

Another important thing to consider is what a ban on the use of niqab would do to the persons wearing niqab. Would a ban make a person choose not to wear it? I doubt it. Consider that the person wearing niqab is not only found within the group of, say, fundamental islamists. This person is also found within the group of Swedish citizens, or at least that is the idea. The person feels demands for acceptance from both groups. Now consider what happens when these demands are contradictory. Either she withdraws from one of the groups, most likely the one which she feels least at home in. If niqab is banned in the "public sphere", the result would risk compounding the female oppression it was meant to get rid of. Another possible scenario is that she tries to stay in both groups, finding herself torn between the two and in what Gregory Bateson calls a double bind, with potentially disatrous psychological problems.

I think, ultimately, we need to realise that the problem isn't the use of niqab in itself. The problem is cultural and social values and norms of domination, the idea that women are inferior to men. This is a problem we find in most societies today. The way out of this is not found in applying inter-group dominator tactics, in suppression and control. Instead I think we need to foster an atmosphere of mutuality, respect and tolerance between persons, without losing sight of the importance of groups for persons but also without losing sight of the fact that groups don't exist independent of the persons that make them up.

But again, I think it odd that the use of niqab get so much room in the public debate. I still think that it is mostly to counter (or cater to) the nationalist and islamophobic groups. We need to keep in mind that the use of niqab isn't particularly wide-spread or accepted even within the Muslim community.

Economic growth - not for all

2010-01-27T05:18:00.000+01:00

We need to stop using (infinite) economic growth as the foundation of our society, both locally and globally. There's this myth that (infinite) economic growth will benefit everyone, that it will increase the living standard for all, make it possible for every single person on Planet Earth to enjoy such things as flat-screen TVs, jacuzzis, iPods, fancy vacations to exotic locations and the latest blockbuster in stunning 3D. It won't.

Since the economy is tied to natural resources, economic growth will peak once all natural resources are claimed. Sure, you can refine those resources, adding value to them by invested labour but eventually we are forced to start artificially create scarcity and demand to drive up the value.

In fact the current economic system running on supply-and-demand, presupposes scarcity. Without scarcity, value would drop. There is something paradoxical here. The system works on scarcity, yet is thought to generate abundance. It goes without saying that this cannot work.

The next step is to shift the distribution between the participants in the economic system, effectively allowing economic growth for fewer and fewer people, until theoretically one peron owns everything - including every other person. Here I think we've got the crux of the matter. Our economic system is fundamentally a system of exploitation, control and dominance of nature and everything in it, including human beings.

Suggested further reading: BBC News - Economic growth 'cannot continue', and the full report Growth isn't Possible

The ethical choice

2010-01-25T17:55:00.000+01:00

A political strategy is often either considered the most economically efficient tool or the only possible alternative. Both are absurd ideas in their own ways - it is rarely true that something is the only alternative, and being the most economically efficient tool to get something done isn't necessarily the best tool. It is important to keep in mind that a political strategy is a tool or an alternative, but it is man-made and often (if not always) a matter of (more or less) deliberate choice.

For instance the Swedish government are trying to make tax rebates on salary income, lowered unemployment and health insurance and privatisation seem like the only alternatives or most effective tools (and therefor necessary) to increase jobs, secure welfare and insure economic growth. Let's look closer at this.

There are really two parts to this strategy.

One is meant to provide incentive. It is claimed that "more money in the wallet" by reduced taxes on salary income, coupled with lowered welfare benefits, makes working more attractive. This is aimed at "lazy" citizens who'd rather live on welfare benefits, and the idea is that they are supposed to be motivated to get a job if you increase the income gap between salary income and benefits. Certainly this might be an effective way of making people work harder to find and keep a job - provided that there are jobs to be found. Of course, a big part of the problem today is that there aren't any jobs, in part because of the global recessesion but also due to changing production patterns and other conditions.

This brings us to the other part. There is a theory that lowered taxes (which are to a large extent paid for by lowered unemployment and health insurances) leads to an increase in private consumption and increased investments, and thus increased growth and more jobs. Possibly one might argue that lowered income taxes make it easier to hire more people - since if you free up capital for the worker in terms of lower taxation, you might in turn offer a slightly lower salary. Along those same lines I suppose it might be argued that starting your own company is easier too.

First of all, I am not convinced of the basic validity of these claims. While there are theories stating that tax cuts lead to increased consumption, more revenue for businesses which they can spend on investments in labour, knowledge and so on and therefor economic growth and general prosperity for all - there are also theories stating that the increased consumption is partly eaten up by increased prices and that a lot of the tax cuts end up in private savings. Likewise with the motivational power of the above policies - you've got theories in favour and theories against.

So, who is wrong? I don't think either is, really. Both theories probably have something going for them, but my own prejudices and inclinations have me siding with those not in favour of tax cuts, at least in general. But more than that, I think the theories also reflect and influence how we view social reality. Economic theory, like all theory, is situated in a greater context. It is interdependent of social and cultural theory, and theories such as these are dependent upon a view of human nature as driven by greed, ambition and (informed) selfishness. A lot of the opposing theories depend on a view of human nature as caring, altruistic and helpful. Some theories function on a mix of these views.

Personally, I don't think human nature is any of these. I think humans have the capacity for all of them however, and it is up to us as humans to decide which of these capabilities we want to nurture through the way we organise our societies, shape our myths and tell our stories.

So, if we cannot base our theories on some naturally given fact about human nature, can we judge the theories based on efficiency?

Saying that something is the most efficient way of doing something is a very poor argument I think. For one, it's difficult to know if it really is the most efficient way, there are any number of variables and uncertainties involved. Second, simply being the most efficient way is not necessarily a good criteria. Just because we can do something, or because it is the most efficient, doesn't mean we need to do it or that it is the best thing to do.

This is one of the great human capabilities. Whereas most other animals seem to act more closely to instinct and based on immediate rewards, humans as a species have the ability to reflect and use imagination and can thus think several steps ahead, and we can consider wider consequences of our actions. We might identify a policy as the most economically efficient method of achieving a goal, and we might claim that this is the route we must take (or are morally required to take). Yet in doing so, we lose sight of other values, values which are not purely economic. And in the end, I think few of us think that the main goal is purely economic - most people would regard economic goals as secondary to humanitarian goals. Is it worth it to lose those humanitarian goals in order to achieve the economic ones?

There is also a muddling of the arguments at play here. It is implied that if action A is more efficient than action B, action B doesn't have any good effects. This is along the same lines as many current business policies where we don't really care about profit per se. What we care about is maximisation of profit. A lower-than-expected profit is considered a loss, since it is measured against the expected profit. But a profit is still a profit, and an action B which is less efficient than action A is still an efficient action, even if it is not the most efficient one.

We really need to consider what we lose in terms of humanity when we place efficiency as our number one priority, and we need to realise that economic theory does not exist in a vacuum but is interconnected with both social and cultural theory. When we emphasise efficiency, people are viewed as centers of production and consumption rather than centers of experience, reducing us to producers and consumers and making society into a society of consumption. In this society, what matters is that we constantly increase our production, doing so by constant effectivisation of our exploitation of each other and the ecological and social systems we are a part of. Effectively we are dehumanising ourselves and depleting all resources on Planet Earth.

Ultimately these are value judgements of course, and therefor a question of ethics. Not to say that one view or another is "right" - unless you subscribe to an ontologically realist meta ethic there is no "right" or "wrong" ethic - but it is a question of what kind of society we want. It might be claimed that human nature is so-and-so - that humans are ultimately selfish or ultimately altruistic - and that we thus have no real say in the matter. I would suggest that humans are neither, but have the capability of both. As to the ecological systems, the basis for biodiversity and all life on Planet Earth, they are as real as our degradation of them, and the destruction of them would surely mean the end of all life as we know it. But even the preservation of the ecological systems is a choice we have to make.

It is up to us to decide which route we want to take, and what kind of society we want.

Operation: Mindfuck

2010-01-21T15:26:00.000+01:00

Recently there's been some talk (at least here in Sweden) about Facebook groups that change their names once they've reached a lot of members (DN, AB). While this might seem like a perfect example of a "non-question" and it's easy to just laugh about, I think it is actually something worth thinking about. Making fun of someone at his or her expense is of course not a nice thing, and borders on bullying. And even though I suspect that is the major reason for these things, there is another point of view as well.

It's easy to shrug this off, laugh about it and say "Serves them right for being so naive and who cares about Facebook groups". But there's more to it than that.

We place an increasing amount of trust in information found on the internet - something which is evident in the number of Facebook groups promising to donate x amount of money to some heartfelt cause per member, the fairly large "Nigeria letter" operation, and pretty much any discussion forum online (such as the incident of an article published on the admittedly questionable Newsmill site, written by a fake persona, complete with a satirical website). But it's not only the internet we place a lot of (often misplaced) trust in - this is true for all of society.

Trust is of course generally a good thing, in many ways it is the glue that holds society together - without trust we risk descent into anarchy and "every man for himself" thinking. But trust without a healthy amount of scepticism and critical thinking is just gullibility, and an unquestioning eating up of what we're told. Further, gullibility has the ability to erode trust. We might get fooled once (or even a number of times), but eventually we will start to mistrust everything and assume from the start that no one is trustworthy. In some cases it goes so far as to make us distrust serious research and helps build contempt for "intellectuals". But since we seem to have some underlying drive to place trust in someone, there will always be people there to take advantage of the situation.

Mostly harmless pranks like these can serve as a wake-up call (there are of course those that are really tasteless, such as renaming groups into things playing on incest or pedophilia). They can shake us around a bit and wake us up out of our slumber. "Guerilla ontologists" such as the late Robert Anton Wilson and 90's pop-phenomenon The KLF have dedicated a lot of their work to this end. We need this kind of subversive element in order to balance our collective desire for order, not unlike a vaccine against gullibility.

A friend made a post on Facebook (yes, the irony) about this. She said that maybe this could make people think twice before joining a group promising to give monetary aid to Haiti, and instead make them donate money to those who really do relief-work there. Wise words. If we can get rid of the notion that man-made hyperrealities such as Facebook are "real", perhaps we can also start to question that other man-made hyperreality that is society as large.

Things are not always what they seem, and while this is no reason to trust nothing, it would serve us well to not abandon critical thinking or at least to be reminded about it every once in a while.

The mgt.

Vegetarian filled paprika

2010-01-18T19:47:00.000+01:00

Paprika filled with vegetarian "ground beef" made of soy protein

2 large paprikas

200 grams of vegetarian "ground beef"

1 large onion

3-4 cherry tomatoes

2 garlic cloves

Oregano, cumin, chili flakes, black pepper, salt

Parmesan cheese

Cut open the paprika, and keep the top. Set oven to 200°C.

Chop the onion and put in frying pan. Press (or chop) garlic, and add to frying pan. Stir until fragrant. Add vegetarian "ground beef" (and some water, if needed). Stir. Add spices (be generous with oregano and cumin). Dice and add tomatoes and the paprika top. Fry for 5 minutes.

Fill paprika with the vegetarian "ground beef". Grate some parmesan cheese on top. Put in oven and leave for 15-20 minutes (or until the cheese has gotten some colour).

Enjoy!

(The bread is just cut up baguette with oil and olive tapenade.)

Balancing an ever-increasing economic growth

2010-01-17T14:52:00.000+01:00

Yesterday I woke up with the question "how do we balance ever-increasing growth?" in my head. I thought this was interesting, especially since it was expressed verbally in English and English isn't my native language. Not too strange though, since these are thoughts that have been flying around in my head for quite some time. I'll figure I'll take the idea and run with it, see where it leads.

Let me first say that economics isn't a subject I've got anything other than cursory knowledge about, so this will obviously be very speculative. But going with the theme of this blog, I hope to provide some kind of alternate perspective on the issue.

The way I see it, our current economic system is to a great extent built on expected future returns coupled with the abstract concept of capital. The eternal economic growth which is so often closely tied to the notion of prosperity comes out of an increase of capital generated by these expected future returns. The idea is that capital (in the form resources) constantly increases. You invest capital with the expectation of receiving future returns exceeding what you originally put in. Since prosperity is thought to come out of capital, ever increasing capital leads to ever increasing prosperity.

I think this is untenable in the long run, and it is a path which can only lead to disaster. This is because what you really have is on the one hand value (in the form of resources) and on the other hand debt (in the form of the expected future returns to the investors). I will try to make this a bit clearer.

If I have a business idea, I need someone to put in capital for it to generate a profit. The way I go about doing this is to convince you that my business is a viable one, that if you put in capital in the form of $100 I can turn that $100 into $120, thus making a $20 profit. This profit is shared between us and so we both gain something. As this goes on, our shared capital keeps on increasing and everyone wins.

The problem here is that the original $100 represents something. Ideally, it would translate to resources - either natural or human. But what's happened is that the concept has become more and more abstract, and drifted further away from the original source (according to Buckminster Fuller, for instance, the original source was cattle). Turning capital into something abstract, has made it something we can trade in and further increase. The infinite economic growth presupposes that this capital can increase infinitum, but that would require that the resources that capital represents are infinite as well. Today we know that they are not. We are bound by the limits of our ecological reality.

Since what we deal with are expected future returns, we can keep inflating this bubble, so long as we don't decide to "cash in" on our investments. If we were to do that, we would realise that our capital far exceeds the natural resources it originally represented. Of course, natural resources are not all we have to deal with, there are also human resources.

Human resources differ somewhat from natural resources. Where natural resources are strictly material, and thus inevitably finite, human resources are immaterial and therefor infinite - at least in a sense. The problem is, of course, that immaterial human resources (such as imagination, creativity and so on) are dependant on actual people, and people are a finite (although renewable) natural resource.

So, what happens when we realise that the debt exceeds the resources? What happens when it becomes obvious to the investor that the business invested in cannot give the expected future returns?

I think the actions of the International Monetary Fund and the World Bank during the 90's are a fairly good case-in-point. We saw entire nations going more or less bankrupt and the IMF and the World Bank effectively buying them. When the natural resources present couldn't cover the debt, the investors turn instead to the human resources. Of course the human resources cannot pay back the debt in full either, and so people are more or less forced to work for these investors infinitely to pay off the debt.

I realise this is highly simplified, but I do think it sums up the general mechanism. Capital is being aggregated in the hands of fewer and fewer people, generally (but not only) with multinational companies. Conversely the debt is shared by everyone else. The increasing amount of capital "consumes" first the natural resources and then the human resources. This is because capital refers to resources, and there must be a balance between the two.

Disconnecting capital from finite natural resources is what makes eternal economic growth possible, but this would entail making natural resources valueless, and instead valueing human resources. We would have to start thinking very differently about the natural resources, to see them as "common property" or perhaps not as property at all. The natural resources are the basis for our existence, the life-sustaining pre-requisite for human growth and real prosperity. They are not something to be speculated in.

So long as we maintain the idea that natural resources are property to be claimed and controlled, rather than to be shared and nurtured we will be heading straight for disaster.

Power politics

2010-01-13T20:25:00.000+01:00

My friend Oskar made me aware of an alternative nuclear fuel a couple of days ago. Apparently thorium is a good substitute for uranium - there's a lot of it (few people seem to consider the fact that uranium is finite, and that the cost of our nuclear plants will skyrocket once we hit "Peak Uranium"), it isn't as dangerous to mine, cheaper to process and doesn't produce iffy plutonium as a convenient by-product. Not bad really. But there's a question that's rarely addressed when discussing the use of fossil and other non-renewable, non-omnipresent fuels.

Energy sources such as nuclear fission and coal, in addition to being dangerous (well, perhaps nuclear fission isn't as dangerous if we use thorium) these energy sources are finite and thus more or less scarce. They are also easy to monopolise. This means that a small group of people can control the energy needed by a large group of people (say, the entire population on Earth) and can thus wield immense financial as well as political power.

Scarce resources are quite often expensive, even more so when they are essential. This is recognised by savvy business people the world over, and is the reason why we have so many artificially created scarcities and desires. If you want to make a lot of money, make sure to somehow manufacture a demand for something, then make it scarce, turn up the price and reap the profits.

The opposite is true as well. Abundant resources are cheap, omnipresent and entirely renewable resources are next to free. This is evident in, for instance, the cost of in-home labour when performed by housewives and stay-at-home moms (or -men and fathers, for that matter). I also think it is apparent in the relatively low amount of investments in that omnipresent and entirely renewable source of energy we're all circling in space - the Sun.

Solar energy, of course, is not just harvested through solar panels. Solar energy can also be harvested, albeit indirectly, via wind and wave power. And it is there in abundance. I imagine that the only way any real effort will be put into this is through political incentive. Much like how the only way to get any economic compensation for in-home labour is through political decisions.

If you are still in doubt, consider the profit made by the power companies during the severely cold couple of weeks past here in Sweden. Or consider the limited (if any) amount of energy that is allowed to be fed into the power grid by people with their own sources of power (solar panels, wind power etc.).

Buckminster Fuller proposed that we build an international power-grid, powered by mainly wind power. This was a part of his proposed idea of dismantling all nation states which he saw as obsolete and only a hindrance in human development. While I don't really agree with some of his ideas, and can certainly see a lot of problems in building such an international power grid, the idea of connecting the world's power grids is perhaps not such a bad one. Consider the immense gain in energy - especially since by covering only 7% of the Sahara desert with solar panels, we would cover the energy needs of the entire world. Implementing something like an international power grid would require making sure that no single actor (or group of actors) could control it however.

I would also suggest (primarily to any potential Swedish readers) to actually read what Miljöpartiet says about nuclear power. Perhaps it might set some nuclear-hugging alarmists at ease (yes, alarmists are not just found among us environmental-nuts). Especially considering the idea that seem to flourish that Miljöpartiet wants to simple ban nuclear power over-night.

He who controls the power will also wield the power.

The Allah dilemma

2010-01-13T18:01:00.000+01:00

An article in Swedish newspaper DN reports about the attacks on Christian churches. It is thought that these attacks are in part a response to a court ruling stating that Christians may use the word "Allah" for "God" as well, and the subsequent use of "Allah" in Catholic Malay newspaper The Herald. The article further talks about the recently growing tension between religious groups in the country, as well as the Malaysian government's efforts to keep these tensions low. The article is probably one of the more balanced ones on Islam that I've read in DN, but there's one important dimension that I feel is missing.

While the delicate balance between different ethnic groups is mentioned, as well as the fear among some groups of what is perceived as an "Islamisation" of Malaysia, I believe the article fails to address the tangled relation between ethnicity and religion, and with it relations of political and financial power and influence.

Ever since Malaysia was a British colony, and in particular after the British withdrawal and the Malaysian independence some 60 years ago, there has been an underlying ethnic tension. It has been suggested that the British intentionally played ethnic groups against each other - making sure the Chinese held most of the financial power and the Malays held the political power. Regardless of the cause, this has been and to some extent continues to be the case. It is also, I believe, an important piece in understanding the religious tensions.

In Malaysia, and decreed in the constitution, being Muslim is a requirement for being considered "Malay" (or Bumi Putra, although the Bumi Putra also include aboriginal peoples who don't necessarily follow Islam). Given the economic imbalance between Malays and Chinese, there is affirmative action towards Malays, granting them among other things priority for positions at state-run universities, government jobs as well as other economic benefits. There is a definite connection between ethnicity, religion and influence (be it political or economic).

This question of identity is highly complicated, and has been addressed in several government-initiated policies and programs, all trying to create a common Malaysian identity, most recently in the 1Malaysia campaign. The same has been done by many different NGO's and non-government initiatives, such as the proposed IFC (or "Inter-Faith Commission", which I actually partly based my Masters' thesis on) that was supposed to create a platform where different religious groups could meet and initiate dialogue. The IFC failed, sadly, and to a large extent I think this was because of a fear that such open dialogue and inter-faith exchange would somehow erode differences between religions, thus making them lose part of their ability to serve as foundations for identity. In a way, not too dissimilar to the critique from some Muslim groups against the Christian use of the word "Allah" for "God".

I think this shows both a strength and a weakness in religion itself. Religions do have the ability to serve as a foundation for identity, there's no doubt there. In fact, I think that along with providing some explanation of the world itself, this is the main use for religion - creating a sense of purpose and giving meaning to one's own life, thus creating and shaping one's identity. But identity can, at a fundamental level, be shaped in two ways. Put simply, it can be monistic or it can be dualistic.

The monistic view is the one often taken by mystics. It imparts a sense of participation, a sense of being part of creation itself. In its most inclusive form, this view teaches us that we are all One, and that while there may still be differences we are all connected. It is often (but by no means only) harmonious and tolerant, and borrowing from Riane Eisler (as I often do) I would say this view orients closely to the partnership ideal.

The other view is the dualistic one. This is the one most common in Christianity, Islam and Judaism. It divides the world in the good, the faithful - those of the True Faith - and the evil, the heretical - the Unbelievers. There may of course be "different degrees in Hell", some Unbelievers are perhaps not quite as bad as others, but there is still a distinction between "us" and "them". This distinction is an important part in the formation of identity in the dualistic view - it is a case of "uniting against an outside threat", so to speak. Again borrowing from Riane Eisler, this view orients closely to the dominator ideal.

Naturally there are degrees between the monistic and the dualistic views, but I think it might be a useful model nonetheless. It gives nuance, showing that religion, on its own, isn't inherently dividing or unifying, and it also shows that being unifying isn't necessarily always a good thing either. If you create identity, be it self- or group-identity, based on a dualistic view - if you build your identity as a response to a perceived outside threat - chances are you might create a threat where there wasn't one before.

I think that in today's world, we are in dire need of some sort of unification, some sense of both belonging and connection to each other. But I believe that the quickest route, that of uniting against a common enemy, is simply reinforcing the dualistic and dominator ideal. Because what happens once the common, outer enemy is gone? Will we not simply create a new enemy and start turning on each other, forming new groups and new identities in opposition to a perceived threat - real or otherwise?

Update: The New York Times writes about this as well. They do a better job at pointing out the tangled relation between ethnicity and religion than the article in Swedish DN which I originally referred to, and they point to the 1969 riots as a root cause of the current ethnic policies. A lot of Malaysian politics since then has revolved around coming to terms with ethnic and religious tensions, and the affirmative action towards Malays is to a great extent a response and way of dealing with this complex problem (whether or not it is a successful or viable policy is doubtful, but as they say - "it is what it is").

Another thing I feel should be commented on is how both the DN and NYT articles point to recent applications of Sharia law and the fear of Islamisation. I think the lack of in-depth analysis, background and problematisation around this is a problem in itself, and only serves to increase a fear of Islamisation. This is something that fundamentalists on both sides, Muslim and Christian, gain from - but few others, as it serves to further polarise the discussion.

The dominator shift

2010-01-13T09:04:00.000+01:00

I'm currently reading Riane Eisler's The Real Wealth of Nations, a highly recommended book building on her ideas of a dominator vs. a partnership view. In short, she identifies two views or orientations - dominator and partnership.

The dominator view is based, ultimately, in fear and is built around unidirectional, top-down hierarchies of domination. Respect flows from the bottom up, and power is exercised from the top down. We are motivated by fear of losing our position in this hierarchy, based on the idea that we either dominate or are dominated.

The partnership view is based on caring and is also built in a somewhat hierarchical fashion, but rather than hierarchies of domination this is a hierarchy of actualisation. In this model, respect and consideration flow both ways and the underlying assumption is that we are all equal parts in a system, or structure, that is meant to work for the benefit of all, rather than a select few.

Eisler also points out that there are no "pure" partnership or dominator societies, but rather that societies orient further towards one of these views. Further, she recognises that these views are not solely found in, say, a society's economic system but that they permeate the society, in values, myths, social institutions and so on. Finally, and importantly, shifting towards a partnership view of society (which is what she advocates) does not solve every problem. A partnership society is not a perfect society. But it is a society better suited to our needs and to a more sustainable world.

In the book, she frequently mentions the Nordic nations as examples of nations orienting more towards a partnership society - bringing up our high taxation which enables us to maintain a high-quality public healthcare, our extensive parental leave system and our (relatively) high degree of gender-equality.

What we have seen these past couple of years is, to me, a regression of sorts to a more dominator oriented society. It bears pointing out that this didn't start in 2006 with the new (and current) government, but that it has been going on for quite some time. On the other hand, the current government has been doing a good job at speeding up the process.

The prime example is of course the "work line" ("arbetslinjen"). In short, I would summarise it as the idea that everyone should, to as far an extent as possible, carry their own costs. Included in this is the creation of the myth that those not working (be it because they are sick or unemployed) do so because they are lazy, that they can live well off of welfare or sick-pension. There has been a, largely successful, "rebranding" of what is essentially social security insurance into subsidy or allowance. This has created a view where people receiving welfare are seen as "leeches", draining away the earnings of "decent working folk". The question is asked - "why should my hard earned pay, through taxes, be given to those who chose not to work?".

I believe a big part of the problem is our mindset. For a long time we've been taught to think in terms of self-interest. Even our welfare has been motivated that way - "it is in your own best interest to have high, or at least decent, levels of social security, public and general health insurance and so on, because you never know if one day you might need them". Rather than an attitude of caring, we have fostered an attitude of fear.

Maintaining an economic system orienting towards a partnership view within a larger social system (of norms and values) orienting towards a dominator view is problematic, to say the least. Especially if we are unaware of the interdependence of the different parts of society and how they interact. Of course someone who is driven and motivated by self-interest, accompanied by fear and greed, will think little of a partnership view, and is likely to dismiss it out of hand as simply some form of communitarianism. But even communitarianism can (and quite often do) orient towards a dominator view - with the single individual simply replaced by a group of individuals, but keeping the hierarchies of domination and maintaining it all by fear of the others.

What's it all for?

2010-01-11T21:17:00.000+01:00

I listened to a discussion on the radio today about the Swedish employment agency and it got me thinking (as I've done so many times before) about why we work. It might seem like a trivial question with an obvious answer - we work to earn money, in order to pay our bills, to buy the things we need and to generate taxes. Basically, you could say we work to make the cogs of society turn I guess.

But can we look at it differently? If we look back to a time before the societies of today, to a time of a simpler society, people worked hard in order to find food, to find shelter. People worked hard just to stay alive, and I imagine that if someone travelling from the present day back in time, and offered these people something to make their work easier, they would appreciate that.

Yet today, increasing automation and effectivisation is by many (although not by all) perceived as a threat. People fear unemployment, fear being made obsolete by new technology such as industrial robotics or more advanced computers. There seems to me to be something fundamentally wrong here.

The purpose of our work should be to achieve a better society, a better life. It should be about life-support and primarily about satisfying our basic needs - such as food, shelter, health. Once that is taken care of, we can turn to other important matters, such as realisation and development of our other human capabilities, such as creativity, imagination and thinking. Satisfying those basic needs frees up time to do other things.

But again, today we seem to work just so that we can earn money, which we in turn spend on goods and services provided us for, what seems to me, the main reason of providing other people with jobs. So that they can earn money to spend on goods and services. And so on.

The inevitable question is "what's it all for?". The pursuit of ever bigger plasma tv-screens? Ever faster cars? Bigger hotels? The whole thing seems to have gotten out of hand somewhere. I can certainly see how this way of thinking got us to where we are now. The general quality of life, in the rich part of the world at least, is at a level that even kings of times past could only dream of.

But now that we've come to roads end, all we seem to do is perpetuate the same old patterns and also to jealously and ever vigilantly, protect what we've got from those who aren't as lucky. Let's face it - if our society, from a purely practical life-sustaining point of view, could function with people putting in, say, four hours of work a day in a five-day week - what's the point of simply making up things to do in order to earn money for the remaining four hours a day? Are we so caught up in the momentum of ever increasing and accelerating growth that we can't even get out of it?

Of course there are other things we could do, such as help the rest of humanity to achieve the same level of basic need-satisfaction as we have. Certainly that would be an endeavour worthy of our time. But at the same time, the current system we're in, economics as they are envisioned today, are not geared towards this.

Our current economic system is based around competition and the idea that there are haves and have-nots. This perhaps isn't so strange, since our economic system developed in a time when there was actual scarcity and the gap between rich and poor, haves and have-nots, was great. Basically, our economic system is designed to work under those conditions.

But of course just looking at the economic system isn't enough. It is embedded in a bigger context, a society built around the same cultural norms and values, which runs on greed and selfishness. That may have worked in the past. Not so much now. As the conditions have changed, however, society along with the economic system and the myths we use to shape our view of life needs to change.

Or am I the only one who finds it strange that we live with a system that runs on inequality, exploitation and domination? A system which would fall apart if we made sure that everyone, and by everyone I mean every single person living on the planet Earth, had at least their basic needs met? People say that's just wishful thinking and a utopian unacheivable goal. I say it's possible, but not unless we change some of our basic, underlying assumptions and views.

The anguish of finalising

2010-01-11T13:47:00.000+01:00

Finalising things, be it an academic paper, a piece of music, a blogpost or even a single sentence can be anguish. The preceding sentence is a case-in-point. It took me a while to even type it down. Thoughts and ideas are a process in constant flux, ever changing. What happens when we try to externalise them is that we give them shape and structure, we "set them in stone" and we deprive them of their ever changing nature. In a sense we kill them.

That came off slightly dramatic, but I think it's true. Of course, there's always the possibility of coming back, picking them up again and once more incorporate them into our stream of thought. But between then and now other things have happened, and due to their relational nature they are not the same anymore.

Perhaps saying that we "pick them up again" is wrong. Maybe a better way of putting it is to say that writing or creating is part of that ever changing process. That process, that stream of thought, is constantly interacting with other processes and is also generating entirely new ones. Seen in this way, we do not produce an "object" when we write something down - rather we initiate yet another process which may in time come to influence our stream of thought.

What it comes down to, I think, is our ambivalent relation to change. Change is constant and inevitable, yet for our very survival we do need to resist it to some extent, simply in order to maintain "structural integrity". This, I think, holds true at every level. Biologically in the sense that we maintain the molecular strucutural integrity and not just literally melt away and get absorbed by what surrounds us. Psychologically in order to maintain some form of identity and sense of "self". Sociologically in order to maintain a structure for society.

The problem is that we tend to take these structures to be finite, discrete "objects" rather than ever changing processes. We identify with the impermanent structures rather than with the process itself. Perhaps this is an inevitable function of the structures themselves, a part in maintaining the structures in the first place. But what we end up with is a fearful resistance to change.

And a difficulty in commiting thoughts to such a trivial thing as a blog.

International Year of Biodiversity

2010-01-11T10:09:00.000+01:00

2010 is declared "The International Year of Biodiversity" by the UN. Apart from the purely instrumental importance of biological diversity - we as humans need it to provide us with "food, fuel, medicine and other essentials" - biological diversity serves as the basic foundation of life.

It is a fairly common view that we as humans stand apart from nature, or even that we were placed on this Earth and given the task to rule over nature. This idea has never sat well with me. We are an integral part of nature and we have evolved within nature not out of it. We do, however, differ in some way from a lot of the current life-forms present on Earth in the sense that we have a further evolved capacity for self-awareness and self-reflection.

Self-awareness and self-reflection grant us a strong sense of imagination and creativity, and are powerful evolutionary tools, allowing us to "side-step" what can (very simplified) be considered the flow of evolution. We have the ability to consider our actions and to plan ahead, much like in a game of chess. We can weigh our actions, abstaining from a course of action that would grant us immediate gratification and benefit now yet would be harmful in the long run, in favour of a future course of action that would be less harmful. In that sense we are not only adaptive with regard to the present, but also to the future.

Of course, we cannot know for certain what will happen, but we can gain an understanding of the dynamics of the system we are part of. What we cannot do, despite intense efforts during several thousand years, is detach ourselves from "nature", since doing so would mean detaching ourselves from the system of life which we are part, i.e. collective suicide.

Now then, all that aside, what is the Swedish government doing in this International Year of Biodiversity? Well, so far they started by issuing 12000 hunting licenses in order to decrease the Swedish wolf populace, from 210 to 182 (it was supposed to be 183, but the quota was exceeded).

The reasoning? It has varied somewhat, but I think the latest argument has been that it was needed to improve the genetic pool. If they would have made sure that only "genetically damaged" wolves were killed, and if they would bring in new, healthy, wolves from elsewhere then perhaps there would be some validity to this argument.

Other arguments for reducing the Swedish wolf population have been that wolves threaten people (or at least make them feel unsafe), that they kill hunting dogs or that they kill cattle. There's also been arguments for removing the wolf population entirely. Some of these have been that the Swedish wolves are so "genetically damaged" that it would be cruel to let them live, that we don't need wolves in Sweden since globally they aren't threatened by extinction. Apparently, Sweden is too small a country (or too densely populated) to accomodate more than roughly 200 wolves.

To make matters worse, funding for the wolf hunt comes out of the budget for biodiversity. So I can only assume that decimating the wolf population in Sweden is meant to fall under "promotion of biodiversity".

I think the reasoning in all of this shows that biological diversity is valued in a strictly, and quite narrow, instrumental way by our government. If it is, in fact, valued at all. And when you value biological diversity in this way, you make the mistake of placing humans somehow apart from the rest of nature - attempting to remove humans from system of life of which we are a part.

Edit: An interesting post about the absurd idea of strengthening the wolves' gene pool through hunting, can be found at the blog Biology & Politics (in Swedish).

Industrial rock alive and kicking

2010-01-10T18:46:00.000+01:00

2010 seems to become a good year for industrial rock (or American coldwave, if you will). Tim Skold is coming back, putting out a new album in his own name "early 2010", with two songs available on iTunes and Nokia Music Store (that I know of) - "A Dark Star" and "Bullets Ricochet" - both of them heavy industrial rockers, showing great promise for the new album (previews can be heard here, there's a preview of a third track, "I Will Not Forget" which apparently was featured on the TV show "FlashForward").

The guys in Society Burning are finally putting out a new album, "Internal Combustion", which according to "word on the information highway" is finished and awaiting some form of distribution. In the meantime, their debut EP "Entropy.Lingua" can be found, in full and remastered here, along with a bunch of other tracks. (Take some time and check out Dave's own page while you're at it, lots of cool artwork and stuff over there.)

Jason Bazinet is due to put out a new SMP album sometime in 2010 as well. For a while it seemed as though he'd put SMP to the grave permanently, after "The Treatment" and its companion remix album, "Pissing on the Legacy". Luckily he changed his mind. Jason also has quite a lot of material available for download over at the [SMPHQ] (under "Media"). Be sure to check out his "For the Fuck Of It" mixtape, awesome stuff delving further into the SMP blend of industrial rock/rap. Those lucky bastards in the US can also catch SMP on tour.

Chemlab is back and kicking in 2010. Jared has been working on both a new album and a retrospective of rare/non-album tracks. Due to unfortunate circumstances, both have been delayed (the retrospective was originally due late last year). Jared is also bringing Chemlab on the road along with 16volt and Left Spine Down for the 2010 Midi Ghetto tour - again, if you're in the US (or Canada) be sure to catch it. The rest of us can only hope some of these guys can make it over the Atlantic. More information can be found at the Chemlab MySpace blog.

And speaking of 16volt they put out a truly stunning album last year - "AmericanPornSongs", which incidentally featured Jeremy Inkel (of Left Spine Down), Jason Bazinet and Tim Skold - and have made almost their entire back catalogue available for free download over at 16volt.com.

Moving on, Left Spine Down recently put out "Smartbomb 2.3: The Underground Mixes Double-Album" which I haven't gotten yet, but soon will. (For some reason, only disc 2 is available on the Nokia Music Store.)

There's also been rumours of a new Sulpher album, following up their brilliant 2002 debut "Spray". Normally I would be doubtful, but seeing as how Sunna managed to finally put out a new album last year, after their 2000 debut "One Minute Science" I'm prepared to keep my hopes up. It doesn't hurt that the Sunna album ("Two Minute Terror", available for purchase at Sunnamusic.co.uk) was one of the best albums of 2009. I also just noticed that Jon is working on a third Sunna album at the moment, which is the best news of today so far.

Following 2009 seemed a tough job at first, with great releases from KMFDM ("Blitz"), the self-titled Skold vs. KMFDM collaboration, Bile ("Hate Radio"), Mob Research ("Holy City Zoo"), the aforementioned 16volt ("AmericanPornSongs") and Sunna ("Two Minute Terror") among others. But looking at what's ahead, it seems those of us into this kind of music are in for a treat.

A final reflection - there's a lot of great industrial rock bands starting with "S". What's up with that? And when do we get a proper tour over in Europe guys? I can even go so far as to settle for a few UK gigs...

Inaugurating the Apophenaeon

2010-01-09T19:52:00.000+01:00

Apophenia, to see patterns and connections in random or meaningless data. An apt concept for this blog I think.

Seeing patterns and connections where others do not can, at best, open up new perspectives and shed new light on old problems. Riane Eisler, for instance, identifies two orientations or strands of thought that to a great extent has shaped the world we live in - that of the "dominator" and "partnership" society, with roots as far back as ancient Babylon and the myth of how Marduk slew Tiamat and fashioned out of her the world. Thus providing a myth of how we can tame nature by dominating her, teaching us that either we dominate or we're dominated.

Of course, apophenia can lead astray as well. A lot of xenophobic groups see patterns of immorality, violence, degeneracy and threat tied to, say, particular ethnic groups. From there they make the assumption that those ethnic groups, "the others", pose a threat to what they perceive as their own culture and ethnic group. Others see a connection between high taxation and stunted economic growth, or they see patterns in nature that convince them that the world we live in must have been created by some "God" with a plan.

Simply seeing a pattern doesn't do or prove anything by itself, other than provide a different and new perspective. Sometimes, however, this is precisely what we need in order to come to terms with problems we face, or even look at problems in a different way - perhaps even discover that "the problem" wasn't where or what we thought it was. Take the environmental problems and the energy crisis for instance. Sure, CO2 emissions are a problem - but could it be that they are not the root problem? Degradation of the ecosystems, our habitat and the habitat of every living being on the planet, is not only achieved by global warming. And look further, to the power - financial and political - that comes with control of our energy sources.

To an extent, apophenia is something we find in everyone. We are all conditioned, socially and biologically, to see things a certain way and to "connect the dots" in a particular fashion, it is a function of that neural network we call "brain".

This blog will deal with some of these things, but there will also be posts about music, about litterature, about movies and anything else that catches my fancy (I shall try to spare my family from exposure however). Running through the whole thing, however, will be a red thread connecting the dots in a pattern, and that pattern is me, who I am. Multifacetted, sometimes incoherent and inconsistent I'm sure. Perhaps some of what I write here will make someone reading it see something in a new light. Perhaps someone other than me will even read it. If so, comments would be greatly appreciated, because it is in interaction - in relation - that identity arises. Or so I think.

I should comment on my decision to write mostly in English. Why? Well, primarily because I imagine some non-Swedish speaking people might read this. Also, a lot of my ideas and thoughts come from, or are inspired by, litterature that's mostly in English - writing in English then is easier. Keep in mind I'm not a native English speaker, so of course grammar won't be perfect. And of course feel free to leave comments (hah!) in either Swedish or English.